Etikettarkiv: Deafheaven

Deafheaven – Ordinary Corrupt Human Love

ARTIST: DEAFHEAVEN
TITEL: Ordinary Corrupt Human Love
RELEASE: 2018
BOLAG: Anti Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Har du någonsin undrat hur det skulle låta om man tonsatte konst? San Fransisco’s DEAFHEAVEN har en alldeles unik förmåga när det gäller att skriva låtar, och jag vill påstå att det kan vara svaret på den inledande frågan. I motsats till Aftonbladet som anser skivan vara motsatsen till glättig så hittar undertecknad en utveckling som gör det här till en solskenshistoria som är perfekt som vandringssällskap. Ta med dig ”Ordinary Corrupt Human Love” i lurarna och låt apostlahästarna leda dig så känns det som en vandring i vårsolen. Det värmer ansiktet och känns som om man går mot söder mest hela tiden. En tydlig utveckling jämfört med senaste föregångarna ”Sunbather” och  ”New Bermuda” är att DEAFHEAVEN visar hur väl de egentligen behärskar konsten att skriva poplåtar. Det luktar nästan BEATLES över vissa delar, om det inte vore för det enkla faktumet att bandet liksom tycks sky det allt för enkla, och gärna följer en alldeles lysande och supereffektiv refräng med lite shoegaze (något de är utmärkta på, kanske till och med i klass med genrens stora stjärnor ALCEST) eller lite blastbeats av klassisk black metal-modell.

Låtar som Canary Yellow, Glint, Near eller Worthless Animal kunde i händerna på en pengasugen producent förvandlas till en lite styggare version av COLDPLAY och sälja för miljoner. När bandet gör ett samarbete med Chelsea Wolfe på Night People så inser man att de nästan lika gärna skulle kunna få en artist som Pink på kroken om de ville, och sen sälja platina och leva ett liv i sus och dus. Det är bara det att det liksom inte ligger i DEAFHEAVENs natur. De är svåra, de går sin egen väg, och de skapar stundtals genialisk musik som är svår att ta till sig för att de vill. ”Ordinary Corrupt Human Love” må vara den enklaste skivan de gjort att ta till sig, men det betyder inte att den ger från sig sina hemligheter lättvindigt. Personligen är jag inte säker på att jag förstår den helt, men otvivelaktigt finns här såväl kvalitet som integritet.Och den där speciella förmågan att skriva musik som kan ge lyssnaren gåshud. Det räcker långt det…

Best of 2015 – Martin Bensch

2015 är lagt till handlingarna, men innan WeRock på allvar tar sig an det nya året så återstår den oerhört grannlaga och (allt som oftast) ljuvt problematiska uppgiften att sammanfatta vilka skivsläpp som var de bästa under 2015. I vanlig ordning får ni förutom respektive skribents topp 10 också en del annan mumma. Vi kör!

Topp 10 skivsläpp

10. ”New Bermuda” – DEAFHEAVEN
Hipster-black metal? Det må vara hänt, men detta är för bra för att förbises. Melodierna bölar fram känslor så storslagna att det är lönlöst att värja sig.

9. ”Meliora” – GHOST
På sin tredje skiva får GHOST till sitt hittills starkaste alster. Den storvulna och fint muskulösa produktionen passar de minst sagt episka låtarna som hand i handske, och bandet bör med rätta och stort självförtroende ställa in sig på de största scenerna. I detta fall är det fullt befogat att säga att här, först nu, inser jag att hypen kring bandet och dess musik är befogad, ja, berättigad.

8. ”Regression” – THEORIES
Kvalitetsrens som verkligen ger mersmak inför framtiden bjuder THEORIES på. ”Regression” är ett satans imponerande debutalbum som jag uppskattade direkt från första lyssningen. Grindcore med dödsinslag och stringent starka, ursinniga låtar gör att ”Regression” hamnar på listan.

7. ”Under The Red Cloud” – AMORPHIS
Det tog ett tag för mig att fatta hur bra ”Under The Red Cloud” är. AMORPHIS har inte hållit igen på något. Ändå känns de ljuva melodislingorna mer skarpa och genomkända än på ett tag. Det är oerhört vacker och smältande musik genomgående. Lägg till detta att Tomi Joutsen levererar en sjuhelvetes sånginsats och platsen på årsbästalistan är given.

6. ”Apex Predator – Easy Meat” – NAPALM DEATH
Utan tvekan ett av bandets allra bästa släpp. Nog för att bandets oerhört creddiga första hälft av diskografin har sina förtjänster, låtskrivarmässigt imponerar bandets senare hälft oerhört mycket mer. Med ”Apex Predator – Easy Meat” visar NAPALM DEATH att de inte bara har vreden kvar, de har förmågan att klä den i låtskrudar som på väldigt imponerande sätt reflekterar och politiserar denna vrede – precis som all verkligt bra grindcore kan göra.

5. ”Infinite Fields” – IRREVERSIBLE MECHANISM
2015 års bästa tekniska dödsmetallplatta kommer från Vitryssland med trumhjälp från Lyle Cooper vilket var det som drog mig till skivan i ett första skede. Det jag hörde fick mig att stanna kvar. ”Infinite Fields” formligen dryper av talang och habilt låtskriveri långt utöver det subgenren brukar stå för. Det är episkt, smattrande, ljuvligt och proppat med hooks så det räcker och blir över. Letar ni efter skärningspunkten mellan NECROPHAGISTs fallna mantel och THE FACELESS briljans – här har ni skivan.

4. ”Underworld” – SYMPHONY X
Jag antar att det är lätt att avfärda SYMPHONY X som ett gravt gitarronanerande band, och visst, Michael Romeo älskar sin gitarr. Dock, när han har förmågan att skriva låtar som på ”Underworld” där detta snarare höjer låtarna än tvärtom är jag beredd att inte bara köpa dem utan hylla dem. Jag knarkade ner mig så svårt på denna skiva just för att snart sagt varenda låt är smart, intressant och driven till max.

3. ”On Lonely Towers” – BARREN EARTH
Majestätiskt. Så skulle jag kunna sammanfatta bandets tredje alster. Lekfullt, sprittande, ambitiöst, finskt vemodigt och tungt, energiskt, och med en känsla av nytändning från redan höga nivåer är andra begrepp som känns självklara när det gäller ”On Lonely Towers”.  Att bandet har haft mod i att tänka stort och vidlyftigt och ro hem det på detta vis är inget annat än imponerande.

2. ”Duende” – THE GREAT DISCORD

En av de mest eklektiska och storslagna skivorna från 2015. Jag föll som en fura från första lyssningen för blandningen mellan episk progressiv musik som KING CRIMSON och GENESIS och mer stökig dito som THE DILLINGER ESCAPE PLAN som vävs ihop till något helt eget. Genrekonformister lär hata skivan. Själv älskar jag den.

1.  ”The Malkuth Grimoire” – ALKALOID
The Malkuth Grimoire”The Malkuth Grimoire” släpptes i mitten på mars 2015, och redan efter första lyssningen kände jag att skivan hade en mer än fullgod chans att hamna på årsbästalistan. Jag har återkommit till skivan med oregelbundna intervall, och för varje gång har den vuxit. Med fullvuxna låtar dignande av teknisk mumma som används som medel, ej som mål, mejslar ALKALOID ut en skiva som känns i det närmaste fulländad när det kommer till progressiv dödsmetall.

Årets övriga utmärkelser

Bästa konsert.
GHOST på Copenhell. Självförtroendefyllt, episkt och magiskt. Där och då bevisade bandet att de har kämpat sig till tröskeln till att bli större än hypen kring sig själva.

Gladaste överraskningen.
Att FAITH NO MORE på ”Sol Invictus” visade att de är prick så relevanta, ja livsnödvändiga, som de alltid har varit.

Bästa EP:n.
”The Insurrection” – GUTTER INSTINCT. Rå, arg, äkta dödsmetall som får nackhåren att resa sig. Det ska bli mycket intressant att se hur helsingborgsbandet förvaltar förväntningarna de byggt upp här på den kommande fullängdaren.

Bästa sånginsatsen.
Bruce Dickinson på ”The Book Of Souls”.

Bästa instrumentinsatsen.
Dirk Verbeuren, trummor, SOILWORK på ”The Ride Majestic”. Solitt, tajt, svängigt.

Mesta sväng.
CLUTCH på ”Psychic Warfare”.

Snyggaste omslag.
”Meliora” med omslagskonstnär Zbigniew M. Bielak. Detaljrikedomen  är makalös och genomtänkt. Genialt.