Etikettarkiv: Melodic Death metal

Hiraes – Dormant

ARTIST: Hiraes
TITEL: Dormant
RELEASE: 26/1 2024
BOLAG: Napalm Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Melodisk döds med kvinnlig sångerska – er första tanke är ARCH ENEMY eller hur? Kanske till och med att ni är lite trötta på det? Tanken att det ryms tretton på dussinet av den här typen av band har vi nog tänkt till mans rätt många av oss.

“Dormant” är HIRAES andra skiva – den som brukar kallas svår att få till. Men med tanke på att tre av medlemmarna lirade tillsammans i DAWN OF DEMISE innan HIRAES och att bandet haft samma medlemmar sedan starten kanske det gick lite lättare än för andra band.

För detta är till stora delar riktigt bra, och bra mycket bättre än debuten “Solitary” som kom 2021.

Jag skulle vilja råda er till att ha tålamod med “Dormant” till en början, för de inledande tre låtarna är mer av klassiskt dödsmelodiskt snitt, men lyckas ändå hålla intresset uppe utan större bekymmer.

Men vid låt fyra – Chance To Fail – tänder det till med ett ljuvligt blasfemiskt sväng som det är ytterst svårt att motstå. Än bättre blir det i efterföljande låt About Lies som får mig att tända på alla cylindrar. Ett magiskt, ej för långt, episkt mäktigt intro. Tyngd, och rikligt med rytmiska övningar från trummisen Mathias Blässe. Fantastiskt gitarrspel och maken till vokal leverans från Oliver Kirchner, Lukas Kerk och Britta Görtz.

Resten av skivan är en mycket stark uppvisning i hur melodisk dödsmetall kan låta när den känns relevant, rejält hungrig till och med. HIRAES lyckas nämligen med bedriften i att hålla mig på tårna i stort sett hela skivan igenom, till och med längta efter att få lyssna på den. Det är ju en väldigt angenäm känsla, eller hur?

Det som gör “Dormant” till en gedigen upplevelse är dels att man verkligen hör att HIRAES har utvecklats mer som band sedan debuten. De drar åt samma håll, låter varandras styrkor träda fram men aldrig med bekostnad på helheten. En bra och jämn nivå på låtarna hjälper också till. Sen vill jag gärna nämna sångerskan Britta Görtz insats lite extra – hon fängslar mig med flera vokala uttryck som jag inte tröttnar på.

“Dormant” finns ute idag – kolla in den.

Sodomisery – Mazzaroth

ARTIST: Sodomisery
TITEL: Mazzaroth
RELEASE: 8/9 2023
BOLAG: Testimony Records

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Om jag kollar tillbaka på den senaste tiden så har nya skivor släppts från, bland andra, DYING FETUS, TESSERACT, TOMB MOLD och ALKALOID. Band vars släpp jag vanligtvis skulle ha kastat mig över med stor iver.

Men september har inte varit en normal månad, och då tänker jag inte enbart på hur vädret har varit, utan ett visst band från Stockholm har släppt sin andra skiva. “Mazzaroth” är SODOMISERYs “svåra” andra skiva. Det brukar ju heta så. Jag uppskattade storligen “The Great Demise” när den kom för tre år sedan. Den kändes som att komma hem till mammas gata, hade många fina låtar, underbar produktion och – utan att egentligen förta sig – bjöd på fina stunder av lyssnande.

Så är det även på “Mazzaroth” men här har bandet ytterligare vässat till låtarna så att i stort sett varenda spår på skivan känns totalt livsnödvändig, och alltså har sett till att inga andra skivor har känts värda att lägga tid på. Jag ska vara ärlig att erkänna att jag hoppas på att skrivandet av denna text kommer få skivan ur mitt system, haha!

Det brukar ju heta att delarna gör helheten, och så är det verkligen här. Det finns på “Mazzaroth” en röd tråd, en självklarhet i utförandet som gör att trots att bandet plogar vidare i den melodiska, men svärtade, dödsmetallforan gör att skivan pulserar av en underbar kreativitet med vansinnigt snygga hooks i melodierna, ett frenetiskt driv, underbart sväng och en till stora delar majestätisk värdighet i nästan varenda låt. Den enda låten som jag inte älskar förbehållslöst är Delusion – alla andra låtar ligger på en nivå som gör “Mazzaroth” en en av de bästa skivorna jag hört under 2023.

Samtliga medlemmar lirar på en individuell nivå som skulle få rätt många att bli gröna av avund – sammantaget känns SODOMISERY som ett komplett band. Harris Sopovics gitarrspel briserar av skaparkraft med ett eftertryck som får mig att häpna, kompet bestående av basisten Paul Viscolit och trummisen Viktor Eklund är ett enda instrument – otroligt bra, och även om Eklund tryfferar sitt spel med rikligt med små finesser hela tiden så litar SODOMISERY på att de har ett tillräckligt starkt grundmaterial för att inte gå till överdrifter på individnivå. Lägg till detta ett orkestralt raster som ytterligare förhöjer nivån av min upplevelse, och ni får en skiva som kommer vara med i tävlan om årsbästalisteplats. Kolla in den.

Arch Enemy – Deceivers

ARTIST: Arch Enemy
TITEL: Deceivers
RELEASE: 12/8 2022
BOLAG: Century Media

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Det verkar, banne mig, som om vi är inne i en mäktig våg av svensk melodisk death metal där band inte bara vilar på tidigare lagrar, utan ser till att växla upp ganska rejält. Amelies recension av THE HALO EFFECTs “Days Of The Lost” talar sitt tydliga språk.  Och så har vi ARCH ENEMY, ett band som har en hel del mycket bra musik i sin bakkatalog, men som inte har nått upp till verkligt relevanta nivåer på de gångna plattorna “War Eternal” och “Will To Power”.

Bandet har lyckats göra enskilt starka låtar som har passat bra in i gruppens setlistor, men på “Deceivers” lyckas bandet skapa en skiva som i både sina enskilda beståndsdelar och som helhet ligger på en hög och jämn nivå. Betygsåttan ligger faktiskt snubblande nära en nia. Jag har inte lyssnat så mycket på en enskild ARCH ENEMY-platta sedan “Wages Of Sin” kom 2001 och även om jag dyrkade “Rise Of The Tyrant” så är “Deceivers” en av bandets absolut bästa skivor i karriären.

Alissa White-Gluz gör sin bästa sånginsats sedan hon kom in i bandet. Hennes growlkapacitet är ju välkänd sedan innan, och vi som lyssnade på henne när hon sjöng i THE AGONIST vet hur bra hon är på rensången också. Growlet dominerar, men hon får tillfälle att visa sin sinnessjuka bredd i en låt som inledande Handshake With Hell. 

Ska vi prata lite om gitarrspelet? Såklart ska vi det. I ett band där Michael Amott och Jeff Loomis tar så pass stor plats och har så tung betydelse vore det kardinalfel att inte nämna gitarrspelet. Dessa gitarrfantomer har ju tidigare visat att de sannerligen kan lira gitarr, men nu når deras samspel helt otroliga nivåer. Riffen ligger på rent magiska nivåer – stundtals (äh, vem driver jag med – mest hela tiden) drar gitarristernas dyrkan för IRON MAIDEN in i deras gitarrspel. Gör detta någonting? Nä, fan heller! Med låtar som ligger ruggigt nära toppkvalitet i sin egen rätt är detta bara en helt underbar krydda som ger skivan ytterligare dimensioner.

Faktum är att det var längesedan jag lyssnade på en skiva inom den melodiska dödsmetallen som så tydligt håller sig till genrens förväntningar och ändå lyckas andas liv in i en genre som annars kan tyckas förstockad och daterad. “Deceivers” fullständigt bågnar av ett helvetiskt driv och en hunger som är påtaglig. Frågan vi bör ställa oss är om bandet någonsin varit bättre?