Etikettarkiv: Melodic Death metal

Heaven Shall Burn – Of Truth And Sacrifice

ARTIST: Heaven Shall Burn
TITEL: Of Truth And Sacrifice
RELEASE: 2020
BOLAG: Century Media

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

HEAVEN SHALL BURN beslutade sig för att ta tid på sig att göra “Of Truth And Sacrifice” – det är fyra år sedan som “Wanderer” kom ut, och att säga att de legat på latsidan hade varit att fara med osanning, för här räcker det inte med en kaffekopp, utan snarare en kanna med kaffe för att det ska räcka under lyssningen.

Nästan 1 och en halv timmes musik väntar er, och frågan som såklart infinner sig är om det håller hela vägen? Det finns några spår som hade mått bra av ytterligare arbete, men HEAVEN SHALL BURN kommer bra nära att leverera en maffig skiva som håller mitt intresse uppe nästan hela tiden.

Om ni uppskattar tyskarnas traditionella sätt att skriva låtar och hur de har låtit innan så kommer ni sannolikt att gilla den första hälften av dubbelskivan, “Of Truth” som känns som en vidareutveckling av vad bandet gjort tidigare, men ändå väldigt hemtamt. Vredgade Thoughts And Prayers är en rejäl känga till amerikanska konservativa politikers icke förpliktigande ord om tankar och böner vid valfri tragisk skjutning istället för att faktiskt agera på riktigt. Här tränger HSBs kärlek till den tidiga melodiska göteborgska dödsscenen igenom på ett underbart sätt, och banne mig om jag inte tycker att det känns fräscht och faktiskt helt underbart att lyssna på.

Mycket av det som får den första delen av detta mastodontverk att lyfta kan vi härleda till gitarristerna Maik Weichert och Alexander Dietz. De fullkomligen öser ut magiska riff och melodislingor genom hela skivan. Vill ni ha ett enda exempel så är My Heart And The Ocean en låt att spetsa ögonen lite extra till. Det känslomässiga löd som dominerar den här låten är helt magiskt. Hela låten känns som en triumf för vad HSB är kapabla till.

Men det blir extra intressant på den andra delen av skivan. “Of Sacrifice” visar ett nyfiket band som är mer än villigt att utforska nya territorier. Och det funkar faktiskt riktigt bra! Som roligast blir det i La Résistance där bandet går, nästan, all in i elektronisk musik på ett helt ogenerat sätt. Det här är en låt som gjord för att antingen hoppa upp och ner till, eller köra bil till.

Otroligt fint uppbyggda The Sorrows Of Victory som har ett vansinnigt fint och melankoliskt intro är en majestätisk bjässe till låt med helt otrolig variation där bandet tar ut svängarna rejält. Framför allt får trummisen Christan Bass visa vad han går för.

Här finns också Stateless som med sitt tvåtaktsmatande och eko från stockholmsscenen på 1990-talet gör att jag i mitt karantänsittande blir helt till mig och vill dricka öl och mosha.

Jag ska villigt erkänna att jag var djupt skeptisk till att HEAVEN SHALL BURN var mäktiga till att fylla en dubbelskiva. Gosse, vad jag har fått äta upp detta! “Of Truth And Sacrifice” kan vara det bästa som bandet producerat under sin karriär. Ni behöver kolla in den här skivan.

Neaera – Neaera

ARTIST: Neaera
TITEL: Neaera
RELEASE: 2020
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Ibland kan det vara bra att ta en paus från varandra. Tyska NEAERA – det krångligaste bandet att stava på Metal Blade som någon skrev – har inte gett ut någon skiva på sju år. Då, på “Ours Is The Storm” var bandet riktningslöst, trista och trötta. I år har bandet uppenbarligen mod och självförtroende nog att självbetitla nya plattan.

Och  det tar inte lång tid att fatta att bandet faktiskt har åtminstone lite rätt i att göra detta. “Neaera” är en stundtals riktigt rolig skiva att lyssna på. Det ryms både fin aggression och – ibland – melodier i bandets musik. Mest verkar bandet ha varit intresserat av att skriva musik att mosha till. Duon Resurrection of Wrath och Carriers har tillräckligt med löd i sig att få mig att bli sugen på yster ringdans inte bara för att de har gott om tvåtakt i sig, men också för att de har rejält fina melodiska slingor inbakade.

Som vanligt kämpar NEAERA med att få hela plattor att hålla rakt igenom. “Neaera” lyckas inte helt med detta – ibland tuggar bandet på tomgång och det känns inte lika livsavgörande att lyssna. Skivan hade behövt en strängare genomgång för att trimma bort dödköttet som finns här.

Men “Neaera” är inte en skiva som bandet behöver skämmas för. Här finns tillräckligt med bra musik för att jag ska beteckna comebacken som en riktigt sådan, och inte bara ny musik att åka runt och alibilira på.

In Flames – I, the Mask

ARTIST: In Flames
TITEL: I, the Mask
RELEASE: 2019
BOLAG: Nuclear Blast

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Amelie

Open your eyes
Breath in
breath out …

“När blev IN FLAMES musik urvattnad enligt din kalender?” är en fråga många av bandets tidiga fans tycks ställa sig själva och varandra. Och det enda vi synes vara överens om i frågan är att det var bättre förr, om än inte alls när detta förr inträffade…

För egen del har jag haft väldigt svårt att alls lyssna på föregående albumet “Battles” (2016) och inte heller “Siren Charms” (2014) har mer än några enstaka spår som lockar mig när jag ska välja ur bandets hela backkatalog. Medan tidigare album som “Clayman”, “Come Clarity” med många flera fortfarande mer än gärna belyssnas från start till mål upprepade gånger.

Den här nya är bra. Ja, tro nu inte att IN FLAMES har gått tillbaka till ljudbilden från t.ex. “Whoracle” eller “Colony”. Eller att man släppt förälskelsen i naiva barn-/hockeykörer från de senare albumen. Men det är bra. Det finns gott om ös (titellåten, Burn), det är fullbestrött med fantastiskt vackra melodier (Follow Me, Stay With Me) – det märks på rensången att Anders Fridén tagit några fler sånglektioner – och helheten är om än inte i närheten av det bästa IN FLAMES gjort så ändå mycket bra.

Och ja, varför ska inte unga röster köra i en låt som den ångestvrålande (This Is Our) House? När nu äntligen ungdomsgenerationens framtids- och klimatångest börjar tas på allvar i samhället är det gôtt att ha band som IN FLAMES med på engagemanget för den tillsynes stadigt sjunkande båt som vår planet kommit att bli. Och även om Fridén och Gelotte såklart måste respekteras när de gör vad de kan i intervjuer för att poängtera att bandet är fullständigt opolitiskt och “bara vill underhålla” blir i dagens samhällsklimat varje enkelt ställningstagande ändå politiskt i någon mening.

I bakgrunden smyger det också fram ett koncept i albumet, som enligt intervjuer tillkommit i växelverkan med konstnären som skapat bilderna till omslag och inlaga, med ett tema om ett misshandlat, olyckligt och hämnande barn. Bandets maskot får en ny användning och betydelse i barnets försök att i Jester-masken gömma sig/bli något annat. Jag har inte sett hela det fysiska albumet med inlaga än men gillar allt jag hittills sett av det.

Ska IN FLAMES nya album jämföras med tidigare verk ligger 2011 års “Sounds of a Playground Fading” närmast till hands. Och min uppfattning är att  “I, The Mask” har goda möjligheter att hitta hem till både nyare och äldre fans – för den som är beredd att även kunna ta in det som är nytt.