Etikettarkiv: Melodic Death metal

The Black Dahlia Murder – Verminous

ARTIST: The Black Dahlia Murder
TITEL: Verminous
RELEASE: 17/4 2020
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Jag har aldrig haft svårt för att gilla THE BLACK DAHLIA MURDER, bandet som jag tycker har legat på samma fina och höga (ni kan läsa in en undermening här om ni vill) nivå i stort sett genom hela sin karriär.

“Verminous” kommer inte ändra på detta faktum om ni är fans till bandet sedan tidigare.

TBDM kombinerar precis som innan skön aggressivitet med helt fantastiska melodiska tongångar och giftigt exekverad sång av Trevor Strnad, en av dödsmetallens mest mångsidiga sångare. Att bandets låtskrivarformula inte ändras så där värst mycket tycker jag spelar mindre roll. Jag vet vad jag gillar med TBDMs musik, och tycker att det kan vara skönt att få i stort sett exakt det som jag förväntar mig utan att det för den sakens skull känns som att bandet lirar på tomgång. För så är det sannerligen inte!

Inledande duon Verminous och Godlessly dräper i stort sett rakt av med både sväng och fint tvåtaktande. Framför allt den senare går fram som en motorgräsklippare som löpt amok. Sunless Empire har ett magiskt fint gung med grundlig tyngd som jag verkligen gillar. Dessutom så har låten ett av de finaste gitarrsolona jag hört i år. Förresten, gitarrspelet av Brian Eschbach och Brandon Ellis är det som lyfter “Verminous” till den där övre nivån. Du glade med vilken grym känsla de lirar. Det är hela tiden på rätt sida av att ta över låtarna – “Verminous” är inte en gitarrskiva på bekostnad av alla de där andra viktiga elementen.

“Verminous” är en riktigt bra skiva från ett band som gjort det till en god vana att skämma bort sina lyssnare med höjdarmusik – jag har efter varje lyssning känt mig nödgad att trycka igång skivan igen! Kolla in den.

Heaven Shall Burn – Of Truth And Sacrifice

ARTIST: Heaven Shall Burn
TITEL: Of Truth And Sacrifice
RELEASE: 2020
BOLAG: Century Media

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

HEAVEN SHALL BURN beslutade sig för att ta tid på sig att göra “Of Truth And Sacrifice” – det är fyra år sedan som “Wanderer” kom ut, och att säga att de legat på latsidan hade varit att fara med osanning, för här räcker det inte med en kaffekopp, utan snarare en kanna med kaffe för att det ska räcka under lyssningen.

Nästan 1 och en halv timmes musik väntar er, och frågan som såklart infinner sig är om det håller hela vägen? Det finns några spår som hade mått bra av ytterligare arbete, men HEAVEN SHALL BURN kommer bra nära att leverera en maffig skiva som håller mitt intresse uppe nästan hela tiden.

Om ni uppskattar tyskarnas traditionella sätt att skriva låtar och hur de har låtit innan så kommer ni sannolikt att gilla den första hälften av dubbelskivan, “Of Truth” som känns som en vidareutveckling av vad bandet gjort tidigare, men ändå väldigt hemtamt. Vredgade Thoughts And Prayers är en rejäl känga till amerikanska konservativa politikers icke förpliktigande ord om tankar och böner vid valfri tragisk skjutning istället för att faktiskt agera på riktigt. Här tränger HSBs kärlek till den tidiga melodiska göteborgska dödsscenen igenom på ett underbart sätt, och banne mig om jag inte tycker att det känns fräscht och faktiskt helt underbart att lyssna på.

Mycket av det som får den första delen av detta mastodontverk att lyfta kan vi härleda till gitarristerna Maik Weichert och Alexander Dietz. De fullkomligen öser ut magiska riff och melodislingor genom hela skivan. Vill ni ha ett enda exempel så är My Heart And The Ocean en låt att spetsa ögonen lite extra till. Det känslomässiga löd som dominerar den här låten är helt magiskt. Hela låten känns som en triumf för vad HSB är kapabla till.

Men det blir extra intressant på den andra delen av skivan. “Of Sacrifice” visar ett nyfiket band som är mer än villigt att utforska nya territorier. Och det funkar faktiskt riktigt bra! Som roligast blir det i La Résistance där bandet går, nästan, all in i elektronisk musik på ett helt ogenerat sätt. Det här är en låt som gjord för att antingen hoppa upp och ner till, eller köra bil till.

Otroligt fint uppbyggda The Sorrows Of Victory som har ett vansinnigt fint och melankoliskt intro är en majestätisk bjässe till låt med helt otrolig variation där bandet tar ut svängarna rejält. Framför allt får trummisen Christan Bass visa vad han går för.

Här finns också Stateless som med sitt tvåtaktsmatande och eko från stockholmsscenen på 1990-talet gör att jag i mitt karantänsittande blir helt till mig och vill dricka öl och mosha.

Jag ska villigt erkänna att jag var djupt skeptisk till att HEAVEN SHALL BURN var mäktiga till att fylla en dubbelskiva. Gosse, vad jag har fått äta upp detta! “Of Truth And Sacrifice” kan vara det bästa som bandet producerat under sin karriär. Ni behöver kolla in den här skivan.

Neaera – Neaera

ARTIST: Neaera
TITEL: Neaera
RELEASE: 2020
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Ibland kan det vara bra att ta en paus från varandra. Tyska NEAERA – det krångligaste bandet att stava på Metal Blade som någon skrev – har inte gett ut någon skiva på sju år. Då, på “Ours Is The Storm” var bandet riktningslöst, trista och trötta. I år har bandet uppenbarligen mod och självförtroende nog att självbetitla nya plattan.

Och  det tar inte lång tid att fatta att bandet faktiskt har åtminstone lite rätt i att göra detta. “Neaera” är en stundtals riktigt rolig skiva att lyssna på. Det ryms både fin aggression och – ibland – melodier i bandets musik. Mest verkar bandet ha varit intresserat av att skriva musik att mosha till. Duon Resurrection of Wrath och Carriers har tillräckligt med löd i sig att få mig att bli sugen på yster ringdans inte bara för att de har gott om tvåtakt i sig, men också för att de har rejält fina melodiska slingor inbakade.

Som vanligt kämpar NEAERA med att få hela plattor att hålla rakt igenom. “Neaera” lyckas inte helt med detta – ibland tuggar bandet på tomgång och det känns inte lika livsavgörande att lyssna. Skivan hade behövt en strängare genomgång för att trimma bort dödköttet som finns här.

Men “Neaera” är inte en skiva som bandet behöver skämmas för. Här finns tillräckligt med bra musik för att jag ska beteckna comebacken som en riktigt sådan, och inte bara ny musik att åka runt och alibilira på.