Etikettarkiv: Metal Blade

Skivor

Ketzer – Starless

Lämna en kommentar

imageARTIST: Ketzer
TITEL: Starless
RELEASE: 2016
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 2/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Hade jag varit på elakt humör hade jag kunnat skriva att ja, “Starless” är ett bra namn på en så intetsägande skiva som denna. Att KETZER haft stora ambitioner står klart – de väljer och vrakar friskt i en strävan att inte vara genrekonformistiska alls. Resultatet blir en extremt riktningslös, intetsägande och ängslig skiva. Det finns prick två låtar som jag tycker håller måttet – When Milk Runs Dry och efterföljande Godface – som innehåller stunder av sväng och riktning. Det gör inte haveriet Shaman’s Dance, ett 11 minuters pekoral som retar mig till max.

I sin strävan att likna TRIBULATION har KETZER skapat en skiva som sannerligen inte borde hamna på någon årsbästalista alls. Känner ni för kontrapunkt till verkligt bra musik, ja, då kanske ni ska kolla in “Starless”.

Skivor

Cattle Decapitation- The Anthropocene Extinction

Lämna en kommentar

Cattle Decapitation - The Anthropocene ExtinctionARTIST: Cattle Decapitation
TITEL: The Anthropocene Extinction
RELEASE: 2015
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Jag måste säga att jag är överraskad av CATTLE DECAPITATIONs senaste alster, “The Anthropocene Extinction”. Jag uppskattade bandet storligen när “The Harvest Floor” kom ut 2009, och gav skivan en betygsåtta. När “Monolith Of Inhumanity” kom tre år senare var jag inte lika imponerad, men tyckte ändå att skivan bjöd på stunder av genialitet.

Nu har bandet fått ordning på skutan och levererar en stringent högkvalitativ skiva som på ett väldigt övertygande sätt inkorporerar tyngd med hastighet och vrede.

Varenda låt, med undantag för korta – nästan pausartade stycket – The Burden of Seven Billion uppvisar ett band som fyllt av självförtroende manglar ut den bästa dödsgrindskivan sedan MISERY INDEX “The Killing Gods” som kom förra året. Då ni kanske vet med er att just den skivan föll mig synnerligen väl på läppen, så förstår ni kanske att “The Anthropocene Extinction” är en väldigt imponerande skiva.

Balansen mellan det extremt piskdrivna liret och den brutala tyngden med tydligt sväng är fullständigt häpnadsväckande. Kolla in förträffliga Plagueborn, som har en väldigt episk inledning för övrigt, så lovar jag er att nackmusklerna kommer få sin dagliga dos och mer därtill.

Gitarrarbetet signerat Josh Elmore är precis så skruvat som vanligt, och trumspelet från David McGraw exakt så brutalt som denna typ av musik tarvar. Kul också att basisten Derek Engemann ges tydligt utrymme i ljudbilden.

Men den som imponerar mest är sångaren Travis Ryan vars insats är av det mer häpnadsväckande slaget. Registret som Ryan besitter borde få flertalet av sångarna inom extremmetallen att rodna av avundsjuka och gör att skivan blir synnerligen varierad utan att för sakens skull avvika från den extrema foran.

“The Anthropocene Extinction” visar med kraft att CATTLE DECAPITATION är ett band att räkna med. Jag utesluter inte att skivan kan dyka upp på en framtida årsbästalista.

Skivor

Between The Buried And Me – Coma Eliptic

Lämna en kommentar

Coma_Ecliptic_cover_art_by_Between_the_Buried_and_MeARTIST: Between The Buried And Me
TITEL: Coma Eliptic
RELEASE: 2015
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

BETWEEN THE BURIED AND ME är ett band som har en tendens att dela upp lyssnare i kategorierna uppskattar mycket eller uppskattar inte alls. North Carolina-bandets “Coma Eliptic” lär inte ändra på detta faktum.

Med “Coma Eliptic” tar bandet i sedvanlig ordning med lyssnaren på en resa som är tematisk. Skivan handlar om en man som ligger i koma och som återupplever sina tidigare liv. Jo, pretto så det förslår, men det är ju lite det som är bandets grej. Lyssnar du bara rakt av utan att följa med i texterna tror jag att du kommer att ha svårt att följa med i den röda tråden som bandet skapar under den över en timma långa speltiden. Nöjer du dig med att endast lyssna på skivan rakt av tas du ändå med på en minst sagt vindlande, pompös och svårt eklektisk musikalisk resa.

Jag har alltid dragits mer till bandets musikaliska färdigheter än vad de faktiskt har velat berätta med sina tematiska skivor. På “Coma Eliptic” åstadkommer bandet några av sina enskilt starkaste låtar överhuvudtaget utan att fullständigt golva mig med helheten som de lyckades göra med skivorna “The Great Misdirect” och “Colors” – två skivor som jag, fortfarande, håller som de bästa bandet har tryckt ur sig.

I låtar som sköna korta nästan electronicaminnande Dim Ignition, mästerligt uppbyggda och vrålepiska King Redeem/Queen Serene som sitter ihop med skivans i mina öron bästa låt Turn On The Darkness vars tunga sväng har fått mig att njuta vid varje genomlyssning övertygar mig BETWEEN THE BURIED AND ME om att de fortfarande är ett band kapabla till stordåd.

Rent speltekniskt vet ni med er sedan innan att bandet befolkas av groteskt kompetenta musiker. Och de gillar att visa upp sina färdigheter. Som alltid imponerar Blake Richardson på trummor mest med sin otroliga mångsidighet, en mångsidighet som endast matchas av sångaren Tommy Rogers vansinniga bredd i sitt vokala uttryck. Låt vara att han growlar mindre än någonsin, men det stör mig inte alltför mycket.

Summa summarum: gillar du BETWEEN THE BURIED AND ME sedan tidigare så har du redan skivan. Är du nyfiken på pretentiös musik av ekvilibrister är “Coma Eliptic” en skiva värd att kolla in.