Etikettarkiv: Progressive Rock

Transatlantic – The Absolute Universe: The Breath of Life & Forevermore

ARTIST: Transatlantic
TITEL: The Absolute Universe: The Breath of Life och Forevermore
RELEASE: 5/2 2021
BOLAG: InsideOut 

BETYG: 8/10 & 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Om det finns något som lyssnare älskar med TRANSATLANTIC så är det att det här bandet är inte rädd för att ta i. Kvartetten bestående av Neil Morse, Roine Stolt, Pete Trewavas och Mike Portnoy har inte den genen i sig, och de hela två albumen som bandet släpper på fredag kommer att med råge se till att det inte råder några som helst tveksamheter kring det faktumet.

Paraplynamnet “The Absolute Universe” rymmer två plattor – en lång på 90 minuter och en på 60-minuter. Den korta är inte  en förkortad version av den långa då bandet skrivit nya texter och använder sig av andra sångare på den skivan. Dessutom har bandet spelat in låtarna på nytt under dessa omständigheter. Jag misstänker att det finns flera lyssnare som kommer att älska att lyssna på flertalet låtars två versioner och gräva ner sig i detaljer.

Är det ett bra grepp? Ja, faktiskt tillför det här tillvägagångssättet en viss fräschör som dock kommer fram först efter väldigt många lyssningar. Ställer jag exempelvis Higher Than The Mornings två versioner bredvid varandra så upplever jag dem till förvillelse lika.

Som vanligt så är det topprestationer på samtliga instrument – något annat hade jag inte förväntat mig av ett band med så namnkunniga musiker, och gillar man exempelvis Portnoys spel på trummorna som jag gör så kommer man att känna sig hemmastadd i de här skivorna. Han gör exakt det han brukar, utan att egentligen kunna hävda att han tillför något nytt till sin stil.

Låtmässigt finns här mycket att gotta sig åt – men jag måste erkänna att jag är satans svag för Reaching For The Sky som är en så jävla entusiasmerande låt som får mig att vilja dricka öl och trivas och smått otroligt mäktiga avslutaren Love Made A Way där bandet släpper på de symfoniska inslagen fullt ut.

Gillar man TRANSATLANTICs progressiva rock sedan tidigare så kommer de här skivorna att slinka ner lättare än porlande päronsoda. Uppskattar man lo-fi black metal kommer man hata de här skivorna med stort hat.

Mastodon – Emperor Of Sand

ARTIST: Mastodon
TITEL: Emperor Of Sand
RELEASE: 2017
BOLAG: Reprise Records/Warner Bros. 

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Georgiabördiga MASTODONs två senaste skivor, “The Hunter” och “Once More ‘Round The Sun” lämnade mig som lyssnare med en känsla att bandet kunde bättre. Visst, bandet hade under en exempellöst lång period skämt bort oss med musik så speciell att det kanske inte gick att driva spåret med konceptalbum och minst sagt snåriga “handlingar” längre.

Efter rent magiska “Crack The Skye” verkade bandet mer vara inställt på att skriva skivor som hade ett gäng riktigt bra låtar, men som inte kändes lika helgjutna som den tidigare diskografin. Med relativt nya “Emperor Of Sand” lyckas bandet åter få in mig i fållan av förbehållslöst hårddiggande, för banne mig om detta inte är den bästa skivan bandet har lyckats klämma ur sig sedan just “Crack The Skye”.

Här finns en lättillgänglighet som är rent magiskt, trots att skivan hemsöks av döden och sjukdom som teman, och det känns omisskännligt som just MASTODON med fokus inställd för optimal skärpa. Jag i det närmaste hajade till då jag sannerligen inte hade haft några förväntningar alls på “Emperor Of Sand”. Jag hade inte ens sett till att ordna promon innan skivan släpptes. Mest av lojt intresse satte jag igång skivan på Spotify. Redan efter en lyssning insåg jag hur oerhört bra den här skivan är.

Med undantag för bagatellartade Show Yourself är samtliga låtar väldigt bra. Här finns en magisk tonträff, rent underbara refränger, väldigt mångfacetterad sång då MASTODON på den här skivan har fått till låtar i vilka alla tre sångare kommer till sin rätt, och helt briljant gitarrspel. Jag skulle gå så långt som att säga att “Emperor Of Sand” är rent beroendeframkallande.

Årsbästalistevarning? Ja, i allra högsta grad!

Nova Collective – The Further Side

ARTIST: Nova Collective
TITEL: The Further Side
RELEASE: 2017
BOLAG: Metal Blade 

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Det finns något både djupt fascinerande och perverst i sidoprojekt. Fascinerande då du aldrig vet vad det kommer ut för slags musik i nya konstellationer, perverst då det kan sluta med totalt distanslöst kollektivt musikaliskt masturberande. Med NOVA COLLECTIVEs musik förhåller det sig lite grann på bägge sätt.

Det här är ett projekt som kom till stånd genom en mejlväxling mellan Dan Briggs från BETWEEN THE BURIED AND ME och TRIOSCAPES och Richard Henshall från HAKEN. Tillsammans med Matt Lynch och Pete Jones har det här gänget snickrat ihop en platta som ligger väldigt långt från metal, ja ens hårdrock. Mer handlar det om fusion och progressiv rock. Jag både gillar och ogillar vad den här orkestern gör. Skulle jag basera en recension av skivan enbart på hur skickliga musikerna är så skulle den få högsta betyg, samtidigt är detta musik som kanske lite väl uppenbart vet om att den framförs av überskickliga musiker. Därav utslaget på den perversa delen av skalan.

Kommer du från punkscenen så kan jag i det närmaste garantera att du kommer hata den här skivan med stort hat för att parafrasera Frans G. Bengtssons “Röde Orm”. Är du däremot öppen för ett band som verkligen kan sin progressiva rock lika väl som baksidorna på sina egna händer och som inte drar sig för att visa detta, ja då kan det vara värt lite tid att kolla in “The Further Side”.

För trots att jag inte riktigt vet hur jag ska ställa mig till den här skivan så har jag återkommit till den gång efter annan de gångna veckorna. Bara en sån sak!