Etikettarkiv: Relapse Records

Dying Fetus – Wrong One To Fuck With

ARTIST: Dying Fetus
TITEL: Wrong One To Fuck With
RELEASE: 2017
BOLAG: Relapse Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Baltimores hårdaste trio är tillbaka efter 5 år med ytterligare en ansiktssmältare till skiva. Det behövs knappast någon examen i grafisk design eller lingvistik att fatta att med det omslaget och med den titeln så kommer det bli musik i den grisigare skolan.

DYING FETUS är en stabil akt – diskografin är fylld med rikligt med riffmumma – och live är bandet en finstämd maskin där tajtheten är gravt utmärkande. Jag föll stenhårt för  förra skivan, ”Reign Supreme” som kom 2012, och kan efter ett antal lyssningar konstatera att ”Wrong One To Fuck With” följer samma föredömliga mönster som föregångsplattan.

Musiken är denna gången aningens mer meckig, riffen mer spretiga, men här finns också bandets fina känsla för tyngd och sväng. Jag kan gotta ner mig hela förmiddagen i den kolossala inledningen till Panic Amongst The Herd, dra igång en enmansmoshpit till gravt tunga Ideological Subjugation och få kotkompression av titellåten.

Det som jag möjligen skulle vilja ha mer av så är det lite mer matighet i produktionen. Trey Williams trummor – och då pratar jag främst om virveltrumman i de långsammare partierna hade inte tagit skada av lite mer tryck. I övrigt är ”Wrong One To Fuck With” en skiva som väl pryder sin plats i DYING FETUS diskografi.

Sumerlands- S/t

ARTIST: SUMERLANDS
TITEL: ”S/t”
RELEASE: 2016
BOLAG: Relapse Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Den självbetitlade debutskivan från amerikanska SUMERLANDS är både rolig och svår att recensera på en och samma gång. Det var länge sedan en skiva gav upphov till så motstridiga reaktioner hos undetecknad, och resultatet är att jag knappt vet in eller ut!
Å ena sidan är skivan lite för kort, å andra sidan finns det ingen dödtid (ja, bortsett från avslutande och helt meningslösa instrumentala titelspåret, men det hoppar jag alltid över så det räknas väl inte riktigt…).
Ingen låt är sådär superdunder att den fäster direkt, men alla är ganska bra.
Sången är svag, men karakteristisk.
Riffen är inte superunika, men alla har ett bra driv och är sköna.
Som sagt, ambivalent är ordet som ligger närmast till hands om man ska beskriva mina känslor för plattan. Oavsett så finner jag att jag återvänder till den frekvent de här senaste två veckorna, och det beror antagligen inte bara på att jag vill få rätsida på vad jag tycker om skivan – det finns en annan form av lockelse här också. En önskan att höra av mer av den här ”fulsnygga” skapelsen.

Musikaliskt är det melodisk hårdrock med ett drag av amerikanskt 80-tal. En vän beskrev det som om QUEENSRYCHE möter OZZY OSBOURNE, och banne mig om det inte är rätt på pengen. I alla fall om man menar det QUEENSRYCHE som en gång i tiden var bra och skrev låtar, och inte det band som levererade sorgliga ursäkter till skivor mot slutet innan uppbrottet.

SUMERLANDS består av Phil Swanson (sång), Arthur Rizk (gitarr & keyboard – även producent till vardags), Justin De Tore (trummor) och John Powers (gitarr), och debutskivan består av 8 spår. Det sista är det helt menlösa instrumentala och rent av sövande trista titelspåret, så egentligen kan man nog säga att det är 7 spår. Varje låt ligger runt 3-5 minuter, men alla är bra. The Seventh Seal och The Guardian har varit singlar, men mina favoriter heter nog Blind och Haunted Forever. Relapse har gett ut skivan, och som sista SUMERing (hah, phun intended!) kan man säga att det mest spännande kanske blir hur man ser den här plattan om ett halvår, år? Flipp eller flopp? Bra eller anus? Just nu lutar det åt bra med en svag betygssjua som resultat, men som sagt. Ambivalens råder…

 

Graves At Sea – The Curse That Is

The Curse That IsARTIST: Graves At Sea
TITEL: The Curse That Is
RELEASE: 2016
BOLAG: Relapse

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Att säga att GRAVES AT SEA har tagit god tid på sig att pressa ur sig första fullängdaren är lite av en underdrift. 15 år efter det att bandet bildades kommer nämligen ”The Curse That Is” ut. Jag kan mycket väl tänka mig att bandets medlemmar har fått höra frågan om skivans utgivningsdatum till leda. Visserligen har bandet ett antal EP:ar, demos och splittar på sitt samvete, men ändå.

När det numera Portlandhemmahörande (var annars?) bandet kommer till skott så gör de det med besked. ”The Curse That Is” skryter med en speltid på över 1 timme, och har ett antal låtar som är långa. Och jag vågar hävda att de lyckas med bravur att ro hem den minst sagt tunga och överlastade eka som skivan är.

Genomgående känns skivan så sjukt angelägen att det skär i hjärtat, men allra bäst blir det i tre låtar: avslutande Minimum Slave som klockar in på 14 minuters ren uppvisning i sväng och tyngd, The Ashes Made Her Beautiful vars rent majestätiska uppbyggnad till en skriande och bedövande vacker slutpunkt får mig att tänka tanken på att detta kan vara en låt som tar en plats som en av de starkaste för hela året, samt titellåten som så effektivt sätter tonen för hela skivan.

”The Curse That Is” är en väldigt imponerande skiva som jag verkligen kan rekommendera om du vill ha musik som känns angelägen och där intention och slutresultat har en klar röd tråd. Kolla in den.