Etikettarkiv: White Stones

Listor

Hot or not? – September 2021

Lämna en kommentar

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: To Lie Or To Die
ARTIST: White Stones
VALD AV: Amelie

Martin: En sak som jag tycker är stekhet i den här låten är hur pukorna låter. Det är i stort sett det enda. Gitarrsolot är okej, men i övrigt så har jag stångats mot den här låten under 10 lyssningar och fortfarande är jag förbryllad över hur jag kan uppleva en låt som är under 5 minuter som betydligt mycket längre. Nä, inte för mig.
Robert: WHITE STONES gör udda musik tycker jag. Det är nån form av särart av dödsmetall som tilltalar mig, och andra plattan “Dancing Into Oblivion” låter bandet fortsätta i den färdriktningen. Jag har full förståelse för de som inte fastnar för detta, men jag är fascinerad. Hett!
Fredrik: En underlig och aningen planlös historia, som verkar ha svårt att bestämma sig för om den vill vara dödsmetall, post metal eller psykedelisk pop. Jag brukar vanligtvis gilla när musik har personlighet och ogärna rättar in sig i fack, men detta blir nu faktiskt mest schizofrent och svårtillgängligt snarare än intressant. Försöker ge låten nya chanser, men det händer aldrig något. Jag får mest tråkigt, tyvärr.

LÅT: Sleep Of The Righteous
ARTIST: Jinjer
VALD AV: Fredrik

Amelie: JINJER var ett stekhett och hypat band för ett par år sedan med EP:n ”Micro” och albumet ”Macro”. Även om det var ganska länge sedan det var sensationellt med growlad kvinnosång står även nya albumet ”Wallflower” starkt. Inget unikt men ändå omgångens hetaste.
Martin: Trots att JINJER har kört med samma formel under lång tid så imponeras jag över hur mycket de lyckas variera sig. Rytmiken sitter som en keps, och trots att detta inte på långa vägar är den bästa låten på skivan så är det tillräckligt bra för att jag ska gilla det. Varmt, men inte stekhett.
Robert: JINJER är för mig vokalissan Tatjana “Tati” Schmailyuk och hennes förmåga att skrämma skiten ur folk med sin growl, samtidigt som hon kan låta så mjuk i rensången. Har man sett dem live förstärks känslan av att de övriga är lite… kuliss. Tyvärr tycker jag det symboliserar den här låten också en del, det blir nästan en kuliss mot vilken “Tati” ska briljera. Ljummet!

LÅT: ManiaCult
ARTIST: Aborted
VALD AV: Martin

Robert: Stenhårt, såklart. ABORTED tar inga fångar och kliver heller inte utanför några ramar. Det är ju så man vill ha det också, och själva syftet med en låt som ManiaCult är att man ska kunna mosha runt och ha sönder saker i sitt eget vardagsrum. Mission: completed. Mysigt varmt, detta!
Fredrik: Köttslamsorna flyger åt alla håll när ABORTEDs dubbelkaggar och stackatoriff sätter tänderna i mjuk och blodfylld vävnad, och det är först när det lugnare mittenpartiet kommer som man kan ta ett steg bakåt och till fullo greppa ödeläggelsen i det slakthus ManiaCult utgör. Stereotypt? Absolut. Men svänger det? Absolut, igen. Kompetent dödsmangel, detta, och med ett snyggt gitarrsolo som lite extra blodstänk på moset. (Grädde är inte riktigt ABORTEDs grej…)
Amelie: Jag har haft ett gott öga till belgiska ABORTED alltsedan jag såg dem live på Fryshuset för något tiotal år sedan. På nya albumet finns en hel del trevligheter men detta är tyvärr inte en av dessa. Inslag av ”pig squeal”-gränsande growl får mig faktiskt att må lite fysiskt illa, så nej tack.

LÅT: Downtown
ARTIST: Unto Others
VALD AV: Robert

Fredrik: Detta låter som soundtracket till en lagom svårmodig 80-talsfilm om brittiska ungdomar, fast i en mix från 2010-talet. Lite deppig britpop, lite lättsmält luftighet och en antydan till pompöst känslo-slisk. Det låter med andra ord bedrövligt, eller? Till min förvåning tycker jag inte det, även om jag var skeptisk efter första genomlyssningen. Men låten och dess finstämda melankoli växer på mig, och med höstregnet smattrande mot rutan och vinden slitande i de skarpt orangeröda rönnbärsgrenarna utgör Downtown faktiskt en rätt behaglig ljudkuliss.
Amelie: Det här är inget som kommer konkurrera på någon topplista vid årsslutet men ändå ganska gôtt att ha att ha skvalandes i bakgrunden. Mer svalt än ljummet.
Martin: Jag kan tolerera detta, det kan jag. Men njuta? Nä, detta är alltför urvattnat. Kan ärligt säga att jag avskyr sången, och texten är så dålig att jag som inte brukar bry mig så där värst mycket om innehåll i låttexter blir less och vill sluta lyssna. Instrumentellt funkar låten, men ni förstår säkert att detta är i stort sett iskallt för mig.

Skivor

White Stones – Kuarahy

Lämna en kommentar

ARTIST: WHITE STONES
TITEL: Kuarahy
RELEASE: 2020
BOLAG: Nuclear Blast Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Martin Mendez, basist extraordinairé i OPETH gräver sig ner i dödsmetallmyllan med sitt nya projekt WHITE STONES och debuten “Kuarahy” (betyder väl “förmörkelse”, ungefär?) – och det med ett udda och ganska spännande resultat. Redan från första riktiga låten – vi räknar inte inledande instrumentala titelspåret – Rusty Shell visar man upp ett närmast hypnotiskt riffande i kombination med ganska guttural growl. Det är, kort sagt, riktigt långt från hur just OPETH låter numera och det är nog halva syftet.

WHITE STONES är i inspelningsläge en trio, där Mendez hanterar allt strängbändande, Jordi Farré trumspelet och Eloi Boucherie growlandet. Man samspelar fint, och i låtar som Worms, Drowned In Time och Guyra är märkliga men fina. Riffen känns till och med som om de är skrivna av just en basist snarare än en klassiskt skolad kompgitarrist, och det ger låtarna en lite speciell känsla.

Ganska trevligt, för det blir en skiva som sticker ut ur mängden med ett eget sound och ett eget anslag. Det väcker förhoppning om att detta inte bara är en “one-off” och kan växa till något livskraftigt på egna ben.

Listor

Hot or not? – Februari 2020

Lämna en kommentar

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: The In-Between
ARTIST: IN THIS MOMENT
VALD AV: Amelie

Martin: Första lyssningen var helt vidrig. Men låten har växt, och nu finner jag någon sorts pervers njutning i vissa av låtens delar. Men annars lyfter det inte alls – det spelar ingen roll att innerligheten är så oerhört påtaglig. Detta känns redan nu som daterad musik.
Robert: Texten är finurlig och udda. Innerligt framförd. Det är också låtens behållning, då det i övrigt är musik som redan från start har en enorm uppförsbacke för att erhålla mitt personliga godkännande; numetal med inslag av goth. Det funkar inte, helt enkelt.
Fredrik: Väldigt samtida daterad produktion och stil på detta. Versen är rätt trist, och framstår mest som en nödvändigt-ont-transportsträcka till refrängen. Denna är dock både behagligt slingrande elak och fästande catchy, svårt att inte nicka i takt här. Låten växer faktiskt efterhand; inte så dumt, detta.

LÅT: Shock And Awe
ARTIST: VADER
VALD AV: Fredrik

Amelie: Du vet vad du vill ha och det är också exakt vad du får med polska VADER. Grottungt och högkvalitativt såklart men känns det aktuellt och hett? Knappast.
Martin: Omöjligt att inte gilla VADER när de vräker ur sig sådan här musik! De gör ju allt rätt här – blästers på för fullt, och föredömligt distinkt gör att man inte hinner hämta andan alls. Mer tack!
Robert: Åh – med lätthet bästa låten i den här samlingen! Polska veteranerna VADER har på senare år hamnat i en hysterisk form- och kreativitetstopp, vilket innebär att man matar ut riktigt bra plattor och EP’s på löpande band. Dessutom chefar Piotr “Peter” Wiwczarek. Stekhett!

LÅT: Catalyst
ARTIST: Neaera
VALD AV: Martin

Robert: NEAERA är en ny bekantskap för egen del, men genast lägger sig den desperata skriksången som varm bomull i magen. Såhär låter ångest som den framförs av skickliga musiker som dessutom kan konsten att komponera låtar. Bra, och det här bandet får jag titta närmre på…
Fredrik: Härligt driv direkt i introt, och bra energi låten igenom. Snygg och köttig produktion, skönt nervig skriksång. Kunde dock fått finnas ytterligare någon hook, känns som att NEAERA har mer potential än de växlar in i och med Catalyst. Nyfiken på den kommande fullängdaren blir jag hur som helst.
Amelie: Härligt tryck med effektivt och behagligt växelbruk mellan growl och panikskrik. Ger sköna rysningar. Albumet bör absolut kollas in vid släppet i slutet av månaden.

LÅT: Worms
ARTIST: White Stones
VALD AV: Robert

Fredrik: Lite off-topic, kanske, men stilbonus för läckert omslag! Till skillnad från vad omslaget kanske kan få en att tro, handlar detta dock inte om black metal, utan om en småsvängig hybrid av thrash, rock och dödsgrowl. Det frygiskt klingande solot är riktigt läckert, låten i övrigt tyvärr ganska slätstruken.
Amelie: Det här var piggt och melodiöst i all sin mörka tyngd! Överraskande glatt svängande gitarrer över dödsgrowlet. Klart njutbart detta.
Martin: Klart godkänt, men inte mycket mer. Med tanke på vilka som är med i det här bandet så tycker jag att det borde gå att begära mer än detta. Känslan jag nu får är att det fortfarande är ett gäng kompisar som lirar utan att ha några krav på sig. Ljummet åt det svalnande hållet.