ARTIST: Helloween
TITEL: Helloween
RELEASE: 16/6 2021
BOLAG: Victor/Nuclear Blast
BETYG:7/10
SKRIBENT: Martin Bensch
2018 kollade jag på HELLOWEEN på Copenhell, och med tanke på att jag var väldigt nöjd med den konserten framför allt för att Michael Kiske återigen hade kommit tillbaka till bandet tillsammans med Kai Hansen, så är det väl ingen högoddsare att jag har sett fram emot den här skivan.
Men att göra succé på turné är en sak, alldeles oaktat hur bra man spelar, och jag var sugen på att se om bandet lyckats omvandla energin från liveframträdanden till ett starkt album. Svaret är både ja och nej.
I ärlighetens namn så sticker jag inte under stolen med att HELLOWEEN i mina ögon aldrig har varit ett band som gjort en helt igenom stark skiva. När de har lyckats träffa mitt i prick då har det varit starkt som satan, och snart sagt varje platta bandet har gjort har innehållit minst 3 sådana låtar – inte undra på att det blir fantastiska setlists av det, och lägg därtill att 3 sångare får vilopauser just på grund av att de är så många och det blir otroligt med löd i sången.
På ”Helloween” märks det att de har bemödat sig å det grövsta att skriva en helgjuten skiva. Med tanke på bandets historia som den europeiska power metallens gudfäder är bagaget både sporre och tungt bagage föreställer jag mig. Många av låtarna är helt magiska. Inledande trojkan Out For The Glory, Fear Of The Fallen och Best Time är otroligt fin med inspirerat lir och mycket bra sång. Likaså Indestructible och monumentala Skyfall visar ett band som sannerligen handlar om att skriva bra musik och visa världen att de är tillbaka med kraft.
Inte minst då de tre sångarna Kiske, Deris och Hansen ser till att backa upp varandra ordentligt. Men jag tror inte att någon är förvånad att det är Kiske som lyser starkast – hans stämma svävar lika majestätiskt som den där fågellåten från ”Keeper Of The Seven Keys Part II” ni vet, och att Andi Deris visserligen ger Kiske en match om ”segern” så kommer ni aldrig övertyga mig om att Deris röst är bättre. Likaså gillar jag att bandet har tre gitarrister – Hansen, Gerstner och Michael Weikath triggar varandra rejält och både riff och solon håller hög klass.
Med en speltid på över en timme så håller HELLOWEEN sitt fort förvånansvärt väl – här finns en del musik som jag känner skulle kunna tas bort, då detta hade gjort skivan starkare, men som helhet är ”Helloween” en grymt trevlig platta att lyssna på.