Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: State of Slow Decay
ARTIST: In Flames
VALD AV: Amelie

Martin: Ett klart fall framåt! Riktigt gött att höra IF mata på med tvåtakt, patenterade melodeath-riff och en stark insats av Anders Fridén. Att det inte rör upp himlar och helveten kan jag leva med, faktiskt!
Robert: IN FLAMES verkar – i alla fall med den här singeln – gå ett steg tillbaka mot tiderna runt ”Reroute To Remain”/”Soundtrack To Your Escape”. Det är hårdare och mer återhållsamt jämfört med det episka/luftiga vi hört på senare tid, och det är rätt bra. Växer med varje lyssning detta… hett, blir det nog!
Fredrik: Det finns några partier här och var, som den innan solot, som känns lite planlösa. Men refrängen, om än i sliskigaste laget, är nu jäkligt trallvänlig. Och när det ”riktiga” riffandet brakar loss där femton sekunder in i låten? Då är det en ren Gothenburg Sound Orgasm™ i öronen – det är precis så där man vill höra Fridén & Co låta!

LÅT: Aidus
ARTIST: Eluveitie
VALD AV: Fredrik

Amelie: Älskar verkligen schweiziska ELUVEITIE när de träffar rätt i sin mix av melodisk döds och folkmusikinslag. Och det gör de i Aidus. Jag ser fram emot den ännu obetitlade(?) uppföljaren till 2019 års fina ”Ategnatos”. Hett detta!
Martin: Riktigt bra till stora delar. Det ganska sega mellanpartiet med folk metal-inslag är bara aningens för långt och drar ner intensiteten i låten, vilket är synd, för satan vilken rökare detta är. Refrängen är episkt bra!
Robert: Den största frågan av alla är såklart: hur uttalar man egentligen bandnamnet? Det här är ett sånt där gäng som jag personligen inte klarat av givet dess folk metal-inslag, och det är glädjande att höra den relativa nedtoningen av densamma här – ändå finns den ju där. Bra låt egentligen, men att det luktar finsk folkdans gör ändå att detta faller ur som omgångens svagaste spår…

LÅT: Mass Formation Psychosis
ARTIST: Spirit Adrift
VALD AV: Martin

Robert: Dyngbra, detta! Det är känsla, det är sväng, det är allt man kan önska sig av hårdrock! Min Weber-grill brukar stå på 300 grader Celsius innan det är dags att börja tagga ner och lägga på så här i sommartider… detta är lite likadant. Tssssssssssssss…. stekhett!!!
Fredrik: Störtskön produktion, och skönt gung. Bitvis lite för påtagliga vibbar av amerikansk biker metal i sångstilen, och den känslan förstärks av den akustiska gitarren som smyger med i vissa partier. Men det lite mer svulstiga riffandet håller hög klass, och låten som helhet svänger med den äran.
Amelie: ”Det är inte SPIRIT ADRIFT det är fel på, det är mig.” Jag gillar bara inte sludgig doom i allmänhet och i synnerhet med denna typ av påfrestande sång. Visst, jag kan höra att låten i grunden är rätt bra – den instrumentala inledningsminuten – men sången förstör allt. Isande kallt.

LÅT: God Is Silent
ARTIST: Avatarium
VALD AV: Robert

Fredrik: Jennie-Ann Smith har en väldigt säregen och skön röst, med påtagligt mycket värme och kraft. Kombinationen av hennes pipa och Leif Edlings (även i CANDLEMASS) doomiga riffskrivande gör AVATARIUM i sina bästa stunder till en oerhört stark akt. God Is Silent når kanske inte samma episka höjder som The Starless Sleep eller Rubicon, men det är baske mig inte långt ifrån. När titelfrasen levereras med ångande eftertryck är detta så, sååå mäktigt!
Amelie: AVATARIUM har inte fångat mig i sina tidigare verk, men detta… Detta är så mäktigt, så storslaget, med sången som den glänsande kronan på verket. En låt som slår sig igenom och förbi alla trånga genrebegrepp och står grundligt rotad på egna ben. Glödhett!
Martin: Ooooooh – jag får vibbar av både BLACK SABBATH och (kanske föga förvånande, givet att Leif Edling är med på ett hörn och skriver materialet) CANDLEMASS av detta. Riffövergången till solot är svinbra, och solot – späckat med känsla – skjuter iväg den här låten till stratosfären för mig. Mer tack!