ARTIST: Witch Ripper
TITEL: Through The Hourglass
RELEASE: 10/4 2026
BOLAG: Magnetic Eye Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Ett kärt återseende skulle jag kunna inleda den här recensionen med. Jag gillade verkligen amerikanarna från Seattles förra skiva, ”The Flight After The Fall” som kom för tre år sedan.

Precis som då så finner jag bandets musik beroendeframkallande, men då jag fann föregångaren aningens mer omedelbar, så tycker jag att nya ”Through The Hourglass” förträfflighet har smugit sig på för varje genomlyssning. Detta är, upplever jag, en ännu mer matig skiva än vad bandet har presenterat tidigare. Jag vet inte om ni väljer att gå på mina kollegors aningens mer ljumma kommentarer om bandets musik, men i så fall tycker jag att ni gör er själva en stor otjänst.

För även om Witch Ripper är ett band som ni absolut kan finna beröringspunkter med band som Mastodon, Baroness eller varför inte Opeth så är detta en skiva som står fint på egna ben.

Det myllrar av detaljer som höjer låtarna till – ja faktiskt – rent episka nivåer. Proxima Centauri är en låt som visserligen ligger näst sist på skivan, men som ser till att ge känslan av att sväva fram. Mycket sker i den oerhört tilltalande och läckert orkestrerade uppbyggnaden. Snyggt och oerhört vemodsvackert gitarrspel inleder med Curtis Parkers fina sång. Jag gillar visserligen när han tar i, men jag tycker faktiskt ännu mer om hans rensång som ligger som en klar röd tråd genom skivan. När väl trummorna och disten kommer in vid 3:30 ungefär då är det som att kasta sig ut från ett berg och bara flyga. Gitarrspelet ser till att hålla mig i detta stadium inte bara i den här låten, utan genom hela skivan.

Det är ömsom vackert, ömsom mer brutalt men hela tiden med en så tydligt utvecklad känsla för melodier som bär bandets musik så magiskt bra och varierat.

Varje låt på skivan är både varierad i sig själv – jag tror att detta gör det så njutbart att lyssna på ”Through The Hourglass” om och om igen, för precis som föregångaren är detta en beroendeframkallande skiva som jag har skänkt försvarligt med speltid åt de gångna veckorna. Att lyckas med detta en gång är bra, men två plattor på raken – ja det är lite av en bedrift. Kolla in den.