ARTIST: PARADISE LOST
TITEL: Medusa
RELEASE: 2017
BOLAG: Nuclear Blast

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Britterna PARADISE LOST är tydliga med en sak: de är ett band som spelar doom och döds. Måhända har deras mångåriga karriär bjudit på en hel del annat under årens gång, men nu på gamla dagar har man slutit cirkeln med sina egna rötter och är kort och gott nedstämda, dystra och elaka. Ett tydligt minne av det är sen i somras när bandet hade piskat upp en närmast yster stämning bland festivalpubliken på Gefle Metal Fest, och där publikfriande stycken som Say Just Words, Pity The Sadness, One Second, Embers Fire och Enchantment orsakat allsång och ringdans under kvällen. Perfekt läge att fortsätta publikflirten och glida hem med en enkel seger. Om det nu inte vore för att PARADISE LOST faktiskt är ett band som spelar doom och döds. Med öppna ögon väljer man att säga just det ”nu är det slut på glädjen men det skiter vi i”, och leverera ett fullkomligt beckmörker i Beneath Broken Earth. Den låten är antagligen den ultimata motsatsen till publikfrieri och nästan en plåga att lyssna på i livesituationen.

Så. Vad har det med bandets färska platta ”Medusa” att göra? Ingen av de uppräknade låtarna återfinns ju på den?

Svaret är rätt enkelt: den här nya skivan är ett manifest från bandet, en tydlig signal att det faktiskt inte spelar någon roll att medlemmarna närmar sig övre medelåldern och har hållit med detta värv i 30 år. PARADISE LOST är knäckande hårda om de vill, och klarar fortfarande att sabba humöret på vilken fest som helst.

Hur dystert kan det bli då?

Väldigt. Inledande Fearless Sky skiftar från stålgrå till becksvart. Gods Of Ancient är gamla PARADISE LOST i ny tappning, From The Gallows bjuder på en ensam gitarrslinga som står ut som en mistlur i dödsdimman. Vackra singeln The Longest Winter och titelspåret Medusa är antagligen de starkaste låtarna på skivan, och dessutom goda representanter för just den här skivan. Stenhårda, men ändå med det där oefterhärmliga gitarrspelet av Greg Mackintosh och den melodiska sången av Nick Holmes som signum. De gamla parhästarna har uppenbarligen tagit med sig en hel del dödskänsla från sina andra band VALLENFYRE och BLOODBATH, och det märks ju här med. Fast man gör det i den klassiska PARADISE LOST-tappningen så är detta helt klart bland det tyngsta och brutalaste man levererat på år och dar – det dröjer faktiskt till näst sista spåret Blood & Chaos innan man drar upp tempot och släpper in lite musikaliskt ljus (paradoxalt nog, med den låttiteln…).

Totalt sett är det här en skiva som kräver sina varv. Det är inte lättlyssnat, men gediget framfört och ihopskruvat. Det passar novembermörkret till, och efter de senaste släppen med PARADISE LOST så är det ganska härligt att få ta ett steg i annan riktning än mer av samma sak. Lyss och lär ynglingar. Gammal är äldst, surast och tyngst!