ARTIST: Haradrim
TITEL: Death Of Idols
RELEASE: 23/6 2023
BOLAG: Trust No One Recordings/EAT Heavy Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Jag blir alltid glad när det kommer promos från Tomasz och Erik – de har hittills visat sig ha ett rätt bra korn för att leta upp band som ligger och puttrar i undervegetationen redo att brisera.

HARADRIM (såklart bonuspoäng från undertecknande bibliotekarie för referensen till Tolkien) från de norra delarna av landet har kokat ihop en till stora delar riktigt sympatisk skiva.

Det som jag mest går igång på är det rent fantastiska gitarrspelet från Anton Palmborg. Här finns en otroligt fin stringens i både riffen som ledigt pendlar mellan de crustiga delarna till de svärtade ditona. Lägg därtill en kuslig skicklighet att väva in rent infernaliskt snygga melodislingor och vi får en skiva som detta hänseende smeker trumhinnorna på rätt sätt.

Och det börjar bra direkt – titellåten är en av de bästa låtarna på plattan, och det är lite av ett tveeggat svärd att öppna med en så pass stark låt med ljuvlig stämning och furiösa blastbeats som triggar igång nackmuskulaturen hos mig direkt. Jag skriver tveeggat för det är svårt att följa upp en dylik låt, och trots idogt lyssnande så faller jag inte lika hårt för Venus Falling som visserligen har en till stora delar nöjsam musikalisk båge, men där refrängen aldrig riktigt lyfter för mig.

Ska jag hitta en akilleshäl hos HARADRIM så är det faktiskt – för en refrängdåre som mig – just refrängerna. Här finns några som jag tycker drar ner helhetsintrycket, och som om bandet hade kört låtarna ytterligare ett varv med sträng blick på detta hade fått mig att höja betyget ett snäpp. Så pass bra är nämligen ”Death Of Idols” i övrigt.

Här finns ett underbart driv i härligt stökiga Tyrant, furiösa Nero som med emfas visar att korthet är en dygd, brutalt drivande Conquest och snyggt snirkliga Acheron som jag verkligen gillar. Jag uppskattar också hur sömlöst Palmborg och Dennis Sjögren (bas) går mellan black metal och crust på ett väldigt balanserat och bra sätt. Sången är en ren dröm – brötigt och köttigt, men med en tydlighet i fraserna som gör att det går att höra vad som sjungs. Produktionen är föredömligt uppstyrd.

Jag ser, med tanke på hur sympatisk ”Death Of Idols” är, fram emot att få höra mer från den här duon.