Fermentor – Continuance

ARTIST: Fermentor
TITEL: Continuance
RELEASE: 14/8 2020
BOLAG: Egen utgivning

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

”Vår kommande platta kommer innehålla episkt långa låtar, fullbesatt kör och en symfoniorkester såklart. Vi kände att vi inte ville hålla igen på något alls.” Alldeles oavsett vad jag tycker om maffiga metalkoncept – och det tror jag alla vet vid det här laget – så kan jag också med total övertygelse säga att jag kan få lika mycket ut av ett band som består av enbart två personer som FERMENTOR som befolkas av gitarristen Adam Wollach och trummisen Dylan Marks. Deras senaste giv ”Continuance” är ett slagkraftigt inlägg i debatten om vad ett band kan åstadkomma med en väldigt limiterad besättning – det är nämligen en skiva som kommer slå er med häpnad över hur oändligt du kan variera ditt material med enbart trumset och gitarr och skapa en skiva som aldrig blir tråkig.

Jag tyckte att första låten som jag hörde av bandet, The Stench, var tillräckligt stark för att jag skulle bli sugen på att kolla in hela plattan. Det har jag inte ångrat, för bandet är sannerligen ingen one hit wonder, utan klarar av att hålla ångan uppe hela skiva.

Hade bandet haft sång så hade den varit av den grövre sorten – musiken har en tydlig hemvist inom den extrema metallen om ni vill ge er in i lyssnandet med några förutsättningar.

Som bäst är bandet i låtar som Thunderboss som har ett frenetiskt piskande driv med sagolika markeringar som jag älskar, och massiv tvåtakt, och avslutande Project Zeus som har ett nästan filmiskt anslag, men i ärlighetens namn så är ”Continuance” en skiva som jag återvänt till med stigande fascination under den tiden jag haft promon.

Det som framför allt hörs är att Marks och Wolloch har så helvetiskt roligt tillsammans. Det här är två killar som kommunicerar så bra med varandra att det inte kan bli annat än magiskt.

 

The Acacia Strain – Slow Decay

ARTIST: The Acacia Strain
TITEL: Slow Decay
RELEASE: 2020-07-24
BOLAG: Rise

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Fredrik Sandberg

THE ACACIA STRAIN har alltid varit hårda, och då menar jag inte ”spandexbrallor och uppsprejad lugg”-hårda utan ”jiddra och jag kommer att spöa dig med en rostig cykelkedja”-hårda.

I det avseende är det inget nytt under solen på ”Slow Decay”, Massachusetts-kombons tionde fullängdare, de blytunga, tokförbannade riff som manglas ut är hårda. Men visst har det hänt något jämfört med stora delar av den tidigare katalogen. Tempot är måhända något lägre, och riffen bitvis lite rakare. Där det förut varit mer renodlat svårtuggat tekniska stackato-riff återfinns nu emellanåt spår av… groove? Lyssna till exempel på Crippling Poison och riffet som drar igång fyrtio sekunder in – den typen av LAMB OF GOD-liknande köttighet är inte helt symtomatiskt för THE ACACIA STRAIN.

Men funkar det då, undrar du kanske? Jo, överlag flyger farkosten med den äran. Bitvis riskerar kombon av de extremt nedstämda gitarrerna och det låga tempot att bli lite väl jämntjockt, likt tjära som fått svalna något för mycket och blivit för tjockflytande för att riktigt gå att jobba med. Men för det mesta är den kolossala tyngd jänkarna levererar så pass imponerande att det är svårt att inte nicka gillande i takt. En annan faktor som höjer plattan är ett par intressanta samarbeten med gästartister. Seeing God med Aaron Heard från JESUS PIECE innebär förvisso inget större avsteg från grundformeln, men de övriga är mer spännande.

Den subtila melankolin i samarbetet med Zach Hatfield från LEFT BEHIND är vacker, lika smekande som titeln på låten är lång: I Breathed In The Smoke It Tasted Like Death And I Smiled. Som distinkt kontrast är samarbetet med Jess Nyx från MORTALITY RATE en rå och sårig ångestsmocka i den högre skolan, med en härligt desperat nerv. De som gillar Nyx sånginsats, och det borde ni göra, kan med fördel spana in MORTALITY RATEs färska hardcore-släpp ”Sleep Deprivation”! En annan högklassig sångerska är Courtney LaPlante från IWRESTLEDABEARONCE, och även om hennes bidrag på One Thousand Painful Stings är tämligen blygsamt (hon får inte riktigt visa vad hon går för) så är låten i sig ändå en stenhård pärla.

Summa summarum är detta inte en genuint lysande skiva, men utan tvivel en klart bra dito. Det är hårt, tekniskt, tungt och välproducerat, och alla sånginsatser – även den från bandets egen Vincent Bennet – är av yppersta klass. Bästa spåret Chhinnamasta hittar ni i videon nedan, och har ni för avsikt att hitta något märkbart hårdare släppt under 2020 önskar jag er lycka till, det lär ni behöva!

 

Orbit Culture – Nija

ARTIST: Orbit Culture
TITEL: Nija
RELEASE: 2020-08-07
BOLAG: Seek & Strike

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Fredrik Sandberg

En dryg (och hård) halvminut in på inledande At The Front är jag förälskad i ORBIT CULTURE och deras ”Nija”. När Open Eye ett par låtar senare klingat ut tänker jag att jag nog har förhastat mig. Efter att sista fullånga spåret The Shadowing satt punkt är jag tillbaka till att det nog kan bli kärlek av detta trots allt…

I grund och botten handlar det Eksjö-sönerna bjuder på om melodisk dödsmetall, men de tar ut svängarna lite. Även om fästande refränger och mustigt, pampigt riffande aldrig är långt borta, rymmer deras tredje fullängdare både lite hårdare, stackato-tuggande gitarrer och mer renodlade thrash-bitar. De sistnämnda partierna med en väldigt tydlig USA-vibb, i Open Eye och Mirrorslave låter sången bitvis väldigt mycket James Hetfield.

Det är när ORBIT CULTURE blir (i mitt tycke) för thrashiga som det inte riktigt lyfter, det är något i det anslaget som känns för tillrättalagt och… gjort, i brist på bättre ordval. Men när smålänningarna håller sig till det mer renodlat hårda eller melodiösa levererar de med den äran! Förutom At The Front är såväl North Star Of Nija, Nensha och The Shadowing riktigt starka nummer. Den sistnämnda har både härligt hårt riffande och en av årets garanterat mest effektiva refränger att erbjuda.

Jag är således kluven. ”Nija” är en ung bergskedja, med taggigt kantiga och höga toppar, men också med en och annan brant och välskuggad dalgång, och betyget svårsatt. Det är dock mer som är bra än vad som inte är det, så jag lyssnar på höjdpunkterna en gång till och höjer från en stark sexa till en knapp sjua…

 

Worship the Riff!