Etikettarkiv: instrumentell musik

If These Trees Could Talk – The Hidden Hand

ARTIST: If These Trees Could Talk
TITEL: The Hidden Hand
RELEASE: 10/7 2026
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Jag överdriver inte när jag skriver att en välbehaglig rysning upplevdes av undertecknad när jag såg att promon till ”The Hidden Hand” låg i mejlkorgen.

En av huvudanledningarna till detta är, såklart, att jag uppskattar If These Trees Could Talk från Akron i Ohio sedan en herrans massa år. Vi har också fått vänta ett ohemult antal år på nytt fullängdsmaterial sedan bandet släppte ”The Bones Of A Dying World” för hela tio år sedan. Då till ihärdiga applåder från mig – tror ni mig inte så kan ni läsa recensionen jag skrev om den skivan. 

Har det skett några stora förändringar sedan dess? Det är ju en befogad fråga, och svaret är – nä inte speciellt mycket. Hur i hela världen kan jag då dela ut en betygsåtta?

Jo, för att ITTCT helt enkelt är ett band som, fortfarande, litar väldigt mycket på sin formel. De är skickliga på att värka fram rent episkt drabbande låtar.

Som vanligt är det rikligt och stringent tyngd på att bandet har tre gitarrister – och vet hur man sätter igång riff som fastnar i skallen trots att formeln är väl känd sedan innan.

Helt instrumentellt är skivan inte – det förekommer ytterst sparsam sång utan text i Blurry Creatures, något som fick mig att haja till när jag hörde låten första gången. Och, likt en ärkereaktionär, tänka att det var bättre förr. Nu är det så pass lite sång det rör sig om att jag skäms för tanken.

Annars är det genomgående oerhört vacker musik som bjuds – till och med introt Archons är så bra att en introhatare som jag gärna spelar det. Svävande rymder dyker upp i skallen, och det blir precis den igenkänningens glädje som jag uppskattar så mycket med det här bandet. Man känner sig omhändertagen, ja, omfamnad av bandets musik.

Likadant är det i Silence Between Mountains och då framför allt del två i stycket – bandet bygger skickligt upp från den diminutiva starten till något som i slutet liknar en katedral i storlek.

Till samma himlastormande höjder som föregångsplattan når inte ”The Hidden Hand” – men det är mest en enda låt som drar ner betyget, Flim– och jag kan inte annat än tänka att om bandet hade strukit denna, ja då hade ”The Hidden Hand” rankats ett snäpp högre. Nu stannar betyget ändå på ”vansinnigt bra” och det är ju gott så.

Vill ni ha en skiva som omfamnar, och skickar ut er i omloppsbana i tanken nästan hela tiden, då tycker jag ni ska kolla in ”The Hidden Hand”.

Fermentor – Continuance

ARTIST: Fermentor
TITEL: Continuance
RELEASE: 14/8 2020
BOLAG: Egen utgivning

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

”Vår kommande platta kommer innehålla episkt långa låtar, fullbesatt kör och en symfoniorkester såklart. Vi kände att vi inte ville hålla igen på något alls.” Alldeles oavsett vad jag tycker om maffiga metalkoncept – och det tror jag alla vet vid det här laget – så kan jag också med total övertygelse säga att jag kan få lika mycket ut av ett band som består av enbart två personer som FERMENTOR som befolkas av gitarristen Adam Wollach och trummisen Dylan Marks. Deras senaste giv ”Continuance” är ett slagkraftigt inlägg i debatten om vad ett band kan åstadkomma med en väldigt limiterad besättning – det är nämligen en skiva som kommer slå er med häpnad över hur oändligt du kan variera ditt material med enbart trumset och gitarr och skapa en skiva som aldrig blir tråkig.

Jag tyckte att första låten som jag hörde av bandet, The Stench, var tillräckligt stark för att jag skulle bli sugen på att kolla in hela plattan. Det har jag inte ångrat, för bandet är sannerligen ingen one hit wonder, utan klarar av att hålla ångan uppe hela skiva.

Hade bandet haft sång så hade den varit av den grövre sorten – musiken har en tydlig hemvist inom den extrema metallen om ni vill ge er in i lyssnandet med några förutsättningar.

Som bäst är bandet i låtar som Thunderboss som har ett frenetiskt piskande driv med sagolika markeringar som jag älskar, och massiv tvåtakt, och avslutande Project Zeus som har ett nästan filmiskt anslag, men i ärlighetens namn så är ”Continuance” en skiva som jag återvänt till med stigande fascination under den tiden jag haft promon.

Det som framför allt hörs är att Marks och Wolloch har så helvetiskt roligt tillsammans. Det här är två killar som kommunicerar så bra med varandra att det inte kan bli annat än magiskt.

 

If These Trees Could Talk – The Bones Of A Dying World

imageARTISTIf These Trees Could Talk
TITEL: The Bones Of A Dying World
RELEASE: 2016
BOLAGMetal Blade

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Har ni känsla för feeling? Instrumentala post-rockbandet IF THESE TREES COULD TALK har det i vilket fall. Jag drabbas av samma känslostorm när jag lyssnar på bandets kommande platta ”The Bones Of A Dying World” som jag hamnade i när KHOMA släppte ”The Second Wave”, låt vara att svenskarna är snäppen hårdare än bandet från Akron i Ohio.

”The Bones Of A Dying World” är utan tvekan bandets hittills bästa och mest känslomässiga släpp och bandet verkar ha gått loss hårt i studion för varenda låt formligen vibrerar av patos.

ITTCT är verkliga genier på att faktiskt göra något av att de är tre gitarrister. Hur många band med tre gitarrister finns det inte som enbart låter den tredje dubblera vad nummer två gör? Jeff Kalal, Cody Keller och Michael Socrates jobbar inte alls så, utan låter melodier och slingor vävas in i varandra på sätt som tycks möjliga att variera i det oändliga.

Trummisen Zack Kelly och basisten Tom Fihe gör ett bra jobb även de, men det handlar ytterst lite om att framhäva sig själva på bekostnad av vare sig låtarna eller gitarrspelet.

Genomgående är det rent dräpande vackra låtar som bjuds. Från inledande Solstice till avslutaren One Sky Above Us tar ITTCT ett fast, bestämt men också ömt grepp om lyssnaren och övertygar mig om att detta är inte bara bandets bästa skiva någonsin, det är ett av de vackraste och mest stringent genomarbetade albumen vi kommer få höra under 2016.