Skivor

Firespawn – Abominate

Lämna en kommentar

ARTIST: Firespawn
TITEL: Abominate
RELEASE: 2019-06-07
BOLAG: Century Media

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Fredrik Sandberg

FIRESPAWN är ett av de där gängen som med viss rimlighet får kallas för “all star-band”. NECROPHOBICs live-trummis Matte Modin bakom pukorna, samma bands Alex Friberg på bas, Fredrik Folkare från UNLEASHED på ena gitarren och så Victor Brandt, live-gitarrist åt DIMMU BORGIR och annars hemmahörande även i ENTOMBED A.D. på den andra. Förlåt? Sångare? Ja, jo, han är ju heller inte helt novis på det här med metal, det handlar nämligen om ENTOMBED-legendaren och en av metal-Sveriges mesta mysfarbröder, L-G Petrov.

Att det finns meriter råder det alltså ingen tvekan om, och att den musikaliska malström som herrarna ifråga besvärjer fram utgörs av svulstig, köttig och tung dödsmetall kommer givet stamtavlan knappast som en överraskning. Just tyngden är bitvis riktigt angenäm, särskilt så i spår som inledande The Gallows End, Abominate och The Great One. Det sistnämnda för övrigt ett spår med viss spännvidd, givet de energiska mangelpartier som bryter av mot den förhärskande, malande tyngden. Här – och bitvis även på andra stället på plattan – kan man förutom den mer klassiska old school-dödsmetallen även ana vibbar av till exempel DECAPITATED och NILE.

Hantverket på “Abominate” är solitt, det finns föga att anmärka på ur ett strikt kompetens-perspektiv. Som exempel kan nämnas att L-G Petrovs growl är rejält fet och inte ett dugg mindre slagkraftig nu än på klassiska verk som ENTOMBEDs “Wolverine Blues”, vilket torde vara ärt ett litet firande i sig. Allra bäst låter han (och resten av bandet) i The Undertaker, som målar världen behagligt svart. Men – för det finns ett men – det räcker ändå inte riktigt hela vägen fram. Låtmaterialet är som sagt svulstigt, tungt, snyggt exekverat – men också lite väl jämntjockt i längden.

Enskilda moment är riktigt starka, och det är som sagt aldrig dåligt. Men över loppet av en hel genomlyssning så hinner jag börja känna lite som att jag kan det här nu, vad har jag mer för nytt som vi kan sätta rovdjurständerna i? Så, som kontentan av detta: Det vi har här är högkvalitativa delar, men en helhet som faktiskt inte är större än summan av dem.

Skivor

Port Noir – The New Routine

Lämna en kommentar

ARTIST: Port Noir
TITEL: The New Routine
RELEASE: 2019-05-10
BOLAG: Inside Out Music

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Fredrik Sandberg

Lyssnare, möt Det Totala Föraktet För Genre-Konformitet. Det Totala Föraktet För Genre-Konformitet, möt Lyssnare.

PORT NOIR är en best av en alldeles egen art, med en stamtavla som hade fått ett parti plockepinn att framstå som närmast OCD-diagnosticerat i sin ordningssamhet. Bandet anger bland sina inspirationskällor band som RAGE AGAINST THE MACHINE, DAFT PUNK, QUEENS OF THE STONE AGE och THE WEEKND, själv tycker jag mig även höra tydliga inslag av SOEN och BEASTIE BOYS senare år. Så ja, som ni förstår, det skulle onekligen kunna spreta rätt bra här.

Det gör det dock inte. Jag vet inte vad för slags trollstav Love Andersson (bas, sång) AW Wiberg (trummor) och Andreas Hollstrand (gitarr) har råkat snubbla över, men de lyckas faktiskt sammanfoga beståndsdelarna till en till synes ganska självklar och högst välfungerande anrättning.

Distade gitarrer till trots är det möjligen gränsfall om “The New Routine” egentligen hör hemma här, på en sajt om metal och hårdare rock, givet dess bitvis list-poppiga sound. Men någonstans där under det luftigt svala yttre finns ett ångestladdat och mörkt hjärta som pumpar post-metal-blod genom kroppen.  Vilket i och för sig egentligen spelar mindre roll, då det vore respektlöst mot PORT NOIR och deras eget lekfulla ignorerade av genre-avgränsningar att bry sig om petitesser som etiketter.

Det som spelar någon roll är följande: “The New Routine” är en väldigt bra skiva. Nästan lika bra som den är egensinnig, vilket säger en hel del. Här finns skönhet, nerv, desperation, hooks och kreativitet i överflöd, och Love Anderssons uttrycksfulla röst gör inte saken sämre. Mitt enda förbehåll – nej, önskemål – är att jag hade velat byta ut en liten del luftighet mot motsvarande mängd hårdare desperation, för då hade denna platta golvat mig helt.

Men, som sagt, det här är riktigt bra ändå. Spår som Flawless, Champagne, Young Bloods, Define Us och (i mitt tycke den gnistrande, diamantbeströdda kronan på verket) 13 är samtliga låtar jag kommer att lyssna flitigt på under en längre tid framöver.

Listor

Hot or not? – Maj 2019

Lämna en kommentar

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar och WeRock kör varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material. Alla är dock inte överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt? Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?


VALD AV: Robert

Fredrik: Alltså, det här är inte dåligt. Men genren “atmosfärisk och kultursvår mörk aggression” är 2019 ganska välbefolkad, och det finns gott om band som gör det bättre än NIXA. Därmed lite av ett “meh”, om jag skall vara ärlig.

Amelie: Oh, snyggt och bra det här. Lite känningar av mitt eget månadens val med CULT OF LUNA. Förutom sången då som inte är lika stark här. Sammantaget dock alldeles nog för att jag ska vilja kolla vidare på plattan och NIXA.

Martin: Jag kan känna viss sympati för produktionen som är fint organisk, och att sången är riktigt bra. Men som helhet lyfter ju det för fan aldrig!


VALD AV: Amelie

Martin: Jag har aldrig varit något större fan av CULT OF LUNA, och även om jag gillar den av vemod svärtade The Silent Man så är detta inget som jag skulle ranka som något av det bästa jag hört under 2019. Tungt, lagom svårt och innerligt är det däremot så det förslår!

Robert: Integritet. CULT OF LUNA har verkligen integritet, och flera av bandets tidigare alster är essentiella mycket på grund av just det. Bandet går sin egen väg. The Silent Man är lovande för den kommande plattan, men jag kommer inte riktigt in på livet på den. Krävs mer tid kanske?

Fredrik: CULT OF LUNA har gett mig en av de allra mest magiska konsertupplevelser jag har haft, och därmed har deras svala desperation en varm plats i mitt hjärta. Här är de som vanligt atmosfäriska och stämningsfulla, men (för att vara dem) nästan ljusa och luftiga i överkant. Det är bra, men inte magiskt. Dit når månkulten visserligen som regel aldrig riktig på skiva, för det krävs en scen.


VALD AV: Fredrik

Amelie: Eh, nehej. Eller, eh? Eller ja, jo kanske ändå. Hårdrock på svenska har alltid ett litet plus i kanten redan före start i min bok. Det här växer på allt eftersom med antalet lyssningar. Inte oävet alls men inte heller något jag känner behov att återvända till.

Martin:  Det enda som skulle kunna sänka ostighetsnivån här är om sången framförts på skånska. Jag har pendlat mellan en axelryckning och vredgat stampande då jag lyssnat på detta. Har jag varit på bra humör har det blivit en axelryckning, inte fullt så bra… ja, ni fattar, eller hur?

Robert: Det här föll inte mig i smaken. Inte för att det är sång på svenska – jag klickar inte med musiken. För hetsigt och ryckigt för mig.


VALD AV: Martin

Robert: SPIRIT ADRIFT har rört sig en aning från doom á la PALLBEARER och mer mot ett landskap där klassisk heavy metal dominerar. Det är nästan lite IRON MAIDEN över flera stycken på nya plattan “Divided By Darkness“. Angel And Abyss är en bra representant för hur bandet låter numera – dvs skitbra. Helt klart “Hot”!

Fredrik: Gitarrljudet är hur läckert som helst, särskilt i de lugnare partierna. Jag gillar även trycket när SPIRIT ADRIFT växlar upp, men… jag har väldigt svårt att ta mig förbi sånginsatsen. När Nate Garrett får klämma i funkar det hyggligt bra, men i de lugnare partierna bär det faktiskt inte riktigt. Vilket, tyvärr, är ett för stort skönhetsfel för att överse med. Synd, för låten i sig är annars skön.

Amelie: Det här gungar bra. En hel del Black Sabbath-känning. Vilket också blir ett problem då även sångarens röst ligger väldigt nära Ozzys gnälliga stämma. Så många bra låtar så förstörda av den rösten och här ännu en röst som förstör istället för tillför.

Worship the Riff!