Skivor

Lucifer – Lucifer II

Lämna en kommentar

ARTIST: Lucifer
TITEL: Lucifer II
RELEASE: 6 juli, 2018
BOLAG: Century Media

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Fredrik Sandberg

Att någonting som Nicke Andersson har halva handen i syltburken på skulle bli lyckat, har väl ungefär samma sannolikhet som att få syn på ansiktsmålning, lustiga hattar eller tårar på läktaren under nu pågående fotbolls-VM. Det är med andra ord en lågoddsare, men som nu de flesta som någon gång flirtat med speldjävulen vet, är det inte alltid de favorittippade lagenvinner.

I det här fallet? Då står det 4-0 till favoriten i paus, som sedan joggar hem matchen under en något avslagen andra halvlek. Bokstavligt talat, alltså, då första halvan av det alster som getts det opretentiösa namnet “Lucifer II” är påtagligt stark och betvingande, medan andra halvan inte riktigt når samma höjder.

Spelmodellen är klassisk hård rock med rötterna i 70-talet, med klädsamma inslag av såväl elakt ockulta riff och luftiga AOR-vibbar. Spetskvalité återfinns i truppen, i form av California Son, Dreamer, Phoenix och Dancing With Mr D. Denna tävlande är således en tidlös klassiker, som måhända inte alltid vinner VM, men som garanterat alltid kvalar in till turneringen och oftast även går vidare från gruppspelet.

Vad jag försöker säga, möjligen i överdrivet idrottsliga termer, är att LUCIFER och deras “Lucifer II” med all säkerhet inte kommer att toppa årsbästalistan när väl vuvuzelorna tystnat, men att det likafullt är en platta som absolut är värd genomlyssning mer än en gång. Det bjuds välskriven, välspelad, svängig och behaglig rock, som gjord för att ackompanjera ett par kalla öl under sommarens varma dagar och ljumma kvällar.

…oavsett om det är som efter matchen-umgänge eller ej.

Live

Live: Helloween på Copenhell

Lämna en kommentar

ARTIST: Helloween
LOKAL: Copenhell
DATUM: 23 juni, 2018

Tjo och tjim med mycket känsla från HELLOWEEN med fokus på att underhålla. 

Ett av de första metalbanden jag hörde var tyska HELLOWEEN. En klasskompis spelade upp episka Eagle Fly Free från klassiska “Keeper Of The Seven Keys, pt II” och jag var fast. Men som så många andra har jag sörjt att både Kai Hansen och Michael Kiske sedan många år tillbaka inte har varit med i bandet. Med nuvarande turné betitlad Pumpkins United gör bandet det mesta av att just dessa herrar är med.

Det är väldigt stor tonvikt på det äldre materialet, vilket uppskattas av inte bara undertecknad utan av, skulle jag tro, de allra flesta i den stora publiken. Detta är metal som är som gjord för att alla ska ha trevligt. Och HELLOWEEN har också de extremt roligt på scen – kanske då undantaget Michael Weikath som ser rejält sliten ut.

Att bandet har tre sångare att tillgå är bra – det blir tillräckligt med vilotid för sångarna att det ska kunna krämas i till max i varenda låt när det väl är dags.

Michael Kiske, Helloween, Copenhell. Bild: Susanne Johansson

Michael Kiske visar ändå att han är den vassaste av de tre. Han är totalt avslappnad och sjunger verkligen helt magiskt bra – och han ser till att bandets bofaste sångare sedan mitten på 1990-talet Andi Deris får en eld tänd under ändalykten. Inledande Halloween där de delar på sångplikterna låter fruktansvärt bra och sätter tonen på hela konserten. HELLOWEENs variant av power metal är verkligen som gjord för att spelas live, och publiken är verkligen med på noterna för det sjungs med i varenda låt.

Jag går ifrån konserten med ett leende på läpparna då varenda förväntning jag hade på HELLOWEEN infriades.

Live

Live: W.A.S.P. på Copenhell

Lämna en kommentar

ARTIST: W. A. S. P.
LOKAL: Copenhell
DATUM: 23 juni, 2018

Ett band som hade sin höjdpunkt på 1980-talet, eller fortfarande relevant? W. A. S. P. lämnade i alla fall ingen oberörd efter sin konsert på största scenen Helviti i lördags. 

Jag har egentligen inget cementerat förhållande till vare sig W. A. S. P.  som band eller till Blackie Lawless. Att bandet har blivit mer förknippat med moralpanik än med faktiskt yrkeskunnande – i alla fall i Sverige – är en smula beklagligt, för jag går och kollar på konserten med ganska vaga förväntningar. Att Blackie Lawless, den ende permanente medlemmen i bandet, har hunnit att fylla 61 år gör väl att jag inte tror att bandet kommer övertyga. Vänner och kollegors ganska ljumna inställning till både bandet och snavande konserter spelar också in.

Och detta får jag såklart äta upp. För W. A. S. P. visar att de fortfarande är väldigt kapabla till att bjuda på hårdrock som visserligen andas och lever 1980-talet fullt ut, men som fortfarande känns högst angenäm att lyssna på. Att Lawless dessutom har tillräckligt med kräm kvar i rösten får mig att bortse från den rent galet fula utstyrsel som frontmannen har på sig.

Blackie Lawless, W. A. S. P., Copenhell. Bild Susanne Johansson

Det låter helt enkelt väldigt hungrigt om låtar som The Real Me, Heaven’s Hung In Black, The Idol och Chainsaw Charlie (Murders In The Rue Morgue, låtar som i de flesta av fallen har minst 25 år på nacken. Kanske beror det på att leveransen är så allvarligt menad? Lawless vill i alla fall bli tagen på allvar i sitt uppsåt att väcka känslor, och visa att det fortfarande finns tillräckligt kunnande för att kunna göra just detta.

Köper man att just 1980-talet, på gott och ont, utgör grundstommen i W. A. S. P.s uttryck då var sannolikheten stor för att man skulle gilla vad bandet åstadkom under sin konsert – annars så gjorde man förmodligen inte det.

Worship the Riff!