Skivor

Immortal – Northern Chaos Gods

Lämna en kommentar

ARTIST: IMMORTAL
TITEL: “Northern Chaos Gods”
RELEASE: 2018
BOLAG: Nuclear Blast Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

IMMORTAL är tillbaka efter 9 år. Eller, rättare sagt, delar av IMMORTAL är tillbaka efter 9 år, då tidsglappet sen förra given “All Shall Fall” inte bara varit full av kafferep och gemytliga skogspromenader – istället har oenigheter slitit bandet i två delar, bland annat inkluderande en tvist om namnrätten. Resultatet är att Abbath, bandets tidigare frontfigur och ikoniske sångare, lämnat för en solokarriär under egen flagg. Kvar står Demonaz, gitarrist och låtskrivare med tydlig vision om hur IMMORTAL ska låta. Med sig har han (som vanligt) Horgh på trummor samt den inlånade Peter Tägtgren på bas, samtidigt som han kliver fram till sångmicken. Det är alldeles självklart att den första frågan i ett sånt sammanhang blir… hur fasen ska det här funka?

Svaret är ett långfinger i häcken på alla tvivlare. Självklart är det här knappast nyskapande musik, och är man sedan innan inte ett fan av bandets lite säregna black metal så lär detta knappast ändra på saken. Däremot är det nog slut med att göra bandet mer eller mindre till åtlöje för dess poser (bildgoogla Abbathing så ska du få se..) och besatthet över det fingerade landet Blashyrkh. Med Demonaz i spetsen är IMMORTAL nämligen hungrigare än på bra länge, och klarar av att balansera på den där knivseggen mellan att det ska bli ostigt eller genialt på ett alldeles utmärkt sätt. Faktum är att visst har det funnits tecken vad som varit på gång (lyssna på DEMONAZ soloplatta “March Of The Norse” från 2011 till exempel), men att man skulle leverera så här jäkla bra trodde jag nog inte.

“Northern Chaos Gods” är 8 låtar lång, och startar med dubbla knogmackor, då såväl inledande titelspåret som efterföljande Into Battle Ride båda är stenhårda och ganska snabba saker. Fint så, ändå är det när bandet drar ner på tempot som det här blir riktigt bra. Gates To Blashyrkh är så läcker. Riffet som ligger över hela Where Mountains Rise och sen får refrängen att öppna upp sig som den gör får mig att vilja skicka hjärt-emojis till allehanda bekanta.  Avslutande episka Mighty Ravendark är IMMORTALs signum i sonisk form. Och där emellan njuter vi av spår som Blacker Of Worlds, Grim And Dark samt Called To Ice. Jodå – IMMORTAL klarar sig alldeles utmärkt utan Abbath, tackar som frågar.

Betygsåttan lutar faktiskt uppåt, och det här är en skiva att placera där uppe på kommande årsbästalistor, baske mig!

Skivor

The Night Flight Orchestra – Sometimes The World Ain’t Enough

Lämna en kommentar

ARTIST: The Night Flight Orchestra
TITEL: Sometimes The World Ain’t Enough
RELEASE: 2018
BOLAG: Nuclear Blast

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Du glade vilket arbetstempo! Ja, så tänkte jag i alla fall när vi nu får en ny skiva av THE NIGHT FLIGHT ORCHESTRA, bara ett år efter att “Amber Galactic” släpptes. Men så har TNFO utvecklats till ett frustande glädjearbete för samtliga inblandade – och då flödar uppenbarligen arbetsglädjen ledigt.

TNFO fortsätter att bjuda på enormt engagerande och förbannat snygg classic rock även på “Sometimes The World Ain’t Enough”, kanske med en smula mer disco än på tidigare skivor. Blev ni avskräckta nu? Det behöver ni inte bli – vid sidan av trummisens tydligt av Michael B. Tretow ljudideal inspirerade bastrumma och sömniga Pretty Thing Closing In så är detta en ren rockskiva med ett helvetiskt driv.

Det finns ett långt härligt sjok från låt nummer två, Turn To Miami till Can’t Be That Bad där TNFO fullständigt dräper med klassmaterial. Musiken ångar av både hantverksskicklighet och känsla – det hörs så attans tydligt att det här bandet har så fruktansvärt roligt i sitt musikskapande.

I vanlig ordning gastar Björn Strid med ackuratess och känsla, gitarrspelet sitter som en skräddarsydd kostym – David Andersson visar igen att han är en gudabenådad gitarrist.

Vill du ha en partyskiva som ackompanjemang till denna fina sommar vi har under 2018, ja, då bör “Sometimes The World Ain’t Enough” vara en het kandidat till lyssning. Kolla in den.

Skivor

Desert Storm – Sentinels

Lämna en kommentar

ARTIST: Desert Storm
TITEL: Sentinels
RELEASE: 2018-03-16
BOLAG: APF Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Fredrik Sandberg

Tyngden i inledande två spåren Journey’s End och Too Far Gone är… påtaglig. Ni vet, lite på samma sätt som fukthalten i Atlanten är påtaglig, den med. Riffen rullar fram likt kolossala ångvältar, osande av varm olja och utan hopp för de som hamnar i dess väg. Tyngden blir inte mindre påtaglig av den trivsamt köttiga semi-growl som frontmannen Matt Ryan levererar.

Det handlar nu inte enbart om tyngd, för DESERT STORM balanserar upp sin förkrossande sludge med en hälsosam dos svängig stoner, vilket ger ett groove som håller formatet levande. Lustigt nog är det när britterna tar ut svängarna som mest som det gnisslar lite i maskineriet. I vanliga fall är jag en stor vän av variation och nyanser, plattor som bara maler på i ett och samma spår rakt igenom tenderar att bli lite… eh, platta. (Pun intended.) Här är det det dock de lite avvikande, mjukare spåren så som Kingdom of Horns och Capsized jag tycker funkar minst bra, trots en bitvis ganska mäktig ljudvägg i det sistnämnda.

Nej, det är när Oxford-sönerna ger sig fan på att mosa oss med ren rifftyngd och rått groove de kommer bäst till sin rätt. Bitvis når de riktigt höga höjder (eller, om man nu skall vara mer adekvat målande med ord: riktigt mörka djup) men som sagt inte hela tiden. Här finns dock ett antal spår jag mer än gärna hade fått mig till livs live, förutom de nämnda inledande två även svängiga Drifter och The Extrovert. Den upplevelsen hade nog resulterat i den mest uppskattade nackskadan på länge…

Worship the Riff!