Skivor

Armored Saint – Carpe Noctum

Lämna en kommentar

ARTIST: Armored Saint
TITEL: Carpe Noctum
RELEASE: 2017
BOLAG: Metal Blade Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Det första man får konstatera med den här skivan är att titeln är smått genialisk. “Carpe Noctum”, fånga natten – på en liveplatta? Briljant i all sin enkelhet. Och det är just enkelheten och det okomplicerade som är receptet på den här given. 8 låtar, kort och koncist och utan krusiduller. Los Angelesbördiga ARMORED SAINT har passat på att föreviga sitt gig på Wacken 2015, och sin egna headlinespelning i Aschaffenburg (Tyskland, som du ser på namnet…) i samband med det. Resultatet är detta. Och det gungar rätt skönt.

ARMORED SAINT spelar smart på sina starka kort. Jonh Bush har en karakteristisk röst och sjunger jäkla bra live, låtarna har ett sväng som är stundtals lite tillbakalutat och passar ganska bra live – och bandet har kul. Man kan nästan höra Joey Veras, Jeff Duncans och bröderna Phil och Gonzo Sandovals spelglädje. Man blandar också rätt skönt från senare releaser och gamla trotjänare. March Of The Saint står sida vid sida med Win Hands Down. Personligen hade jag gärna sett mer från 2010 års “La Raza” eftersom jag gillar den plattan, men man får hålla tillgodo med Left Hook From Right Field. I övrigt är det mycket nostalgi som gör att skivan passerar fort fram, har man haft bandets vinylskivor i skivbacken hemma så minns man omslag och bilder (“Raising Fear” är nog det omslag som ligger främst i undertecknads pannlob…) och en annan svunnen tid. Det är lite som hela skivan, det vill säga… mysigt. Okomplicerat.

“Carpe Noctum” går knappast till historien som världens bästa liveskiva, ungefär som ARMORED SAINT aldrig blev världens största band – men det är lik förbaskat väl värt tiden och väldigt trevlig lyssning. Fånga natten!

 

Live

Live: Gojira på Münchenbryggeriet

Lämna en kommentar

ARTIST: Gojira
LOKAL: Münchenbryggeriet, Stockholm
DATUM: 7 Mars 2017

Löjligt tajt och samspelat. Bra låtar att gräva ur och en publik som är på plats för att se ett band som inte direkt gödslat med spelningar i Stockholm. Kan det gå fel?

Det enkla svaret är förstås: nej. Det kan det ju inte. Trots rent av bedrövliga förband (CAR BOMB kom väl undan med hedern i behåll medan CODE ORANGE var ett soniskt haveri) så slutar kvällen med en jordskredsseger för franska metallsärlingarna GOJIRA. Musiken bygger förstås till stora delar på bröderna Duplantiers centrala roller, och live växer de än mer. Bakom trumsetet dominerar Mario så till den milda grad att det är svårt att sluta blicken från honom eller sluta fascineras över det rent av löjligt tajta spelet. Ett sannt nöje, och det driver förstås frontmannen och gitarristen Joe Duplantiers insats än mer. Han sjunger, han spelar, han är lågmält charmig utan att någonsin låta musiken hamna i andra rummet. Flankerad av Christian Andreu (gitarr) och Jean-Michel Labadie (bas) så mullrar GOJIRA över allt motstånd på sitt alldeles egna sätt. Maskinellt och organiskt på samma gång.

Materialet är till stora delar hämtat från senaste given “Magma”, och det märks att stora delar av publiken uppskattar publikfriare som Silvera, Stranded och The Cell. Personligen når konserten högst när man får titelspåret från förra given “L’Ennfant Sauvage” samt material från “The Way Of All Flesh” i form av Toxic Garbage Island och personliga favoriten Oroborus.

I ärlighetens namn finns lite skönhetsfläckar på spelningen. Trumsolo – oavsett skickligheten – är sövande trista att se på, stundtals blir de finkulturella utsvävningarna lite väl segdragna och visst hade man gärna sett mer material från “L’Enfant Sauvage”… men på det hela taget kan man inte undgå att smita ut från spelningen med ett brett flin i ansiktet. Det finns bara ett band som GOJIRA, och den känslan förstärks efter upplevelsen av att se och höra dem framföra sina alster live.

Bilderna courtesy of Robert Sandström och hans mobiltelefon. Hela setlistan återges här.

Skivor

John Garcia – The Coyote Who Spoke In Tongues

ARTIST: John Garcia
TITEL: The Coyote Who Spoke In Tongues
RELEASE: 2017
BOLAG: Napalm Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Fredrik Sandberg

Att påstå att JOHN GARCIA är en kultfigur inom stonerrocken, och att de ökendammiga riff han och hans KYUSS har värkt fram satt ett permanent avtryck inom genren, är lite som att säga att Jesus är en hyggligt central figur inom kristendomen. Skillnaden är att JOHN GARCIA är bättre på att bära upp ett par solglasögon…

Lusten att återuppstå verkar de dock dela, oavsett vem som bäst bär upp sina accessoarer. Där den ena skäggiga hippie-farbrorn sägs ha rullat undan en sten och knallat iväg, tar den andra och hivar ut dist-pedalen i öknen och plockar fram den akustiska gitarren. (Det är här ni lägger till valfri ordvits på temat “rock ‘n’ roll.)

Oavsett vad man tror, tänker och tycker om den första skäggbäraren av de två, är resultatet i fallet JOHN GARCIA onekligen coolt utan bara helvete! (Sorry, Jesus.) Flera av de KYUSS- och tidigare JOHN GARCIA-klassiker som på “The Coyote Who Spoke In Tongues” presenteras i avskalad, akustisk form låter som gjutna för formatet. Exempel, säger ni? Tja, varför inte jämföra originalet av Green Machine med sitt där tunga, skitiga riffande, med den fantastiskt sorgsna, finstämda ballad som här slingrar sig fram över ökensanden likt en skygg, men fortfarande giftig reptil? Eller kanske låna ett öra till nu ännu bluesigare och lojt kåta Space Cadet?

Sedan finns här även nya låtar som bär sig av egen kraft, utan att luta sig mot elektrifierade förfäders stabila stenformationer. Bland de nya spåren är det energiska Kylie, samt The Hollingworth Session med sitt närmast enerverande snabbfästande avslutningsparti, som sticker ut lite extra.

Jag antar att det inte är självklart att fans av KYUSS kommer att älska “The Coyote Who Spoke In Tongues”, då stilen skiljer så pass märkbart åt. Kanske kommer en och annan att tänka att konceptet MTV Unplugged borde ha fått dö med 90-talet. Å andra sidan kommer vår samtida, stentvättade Jesus-figur garanterat att värva nya fans via den här eskapaden. Kanske sådana som i vanliga fall snarare avnjuter sin rågwhiskey til LINCOLN DURHAM än till KYUSS?

Nåväl. Den här plattan är kanske inte häpnadsväckande bra, men väl värd att ta del av. JOHN GARCIA vet hur man får en rocklåt att svänga, dist eller ej!

Worship the Riff!