ARTIST: Denner/Shermann TITEL: Masters Of Evil RELEASE: 2016 BOLAG: Metal Blade
BETYG: 6/10 SKRIBENT: Martin Bensch
När det gäller traditionell heavy metal från Danmark brukar alltid King Diamond och MERCYFUL FATE nämnas.
Gitarristerna Michael Denner och Hank Shermann med ett förflutet i sagda verkligt klassiska band begår med “Masters Of Evil” fullängdsdebut med sitt eget band med bland andra Snowy Shaw som medmusiker.
Jag förväntade mig en rifftornado av stora mått, mängder av falsettvrål och smattrande baskaggar – och i dessa hänseenden blir jag verkligen inte besviken. Lägg till lite skönt mässande på latin i Son Of Satan och jag misstänker att de av er som gillar herrarnas tidigare eskapader kommer att uppskatta även detta.
Lika klassiskt som “Don’t Break The Oath” eller “Melissa” är det såklart inte, men det sprutar ju hantverksskicklighet ur rätt många porer när det gäller det här bandet för att det ska funka till stora delar.
Jag skulle tro att om du gillar denna typ av metal mer än jag så kommer du att dela ut ett betyg snäppet högre än den betygssexa “Masters Of Evil” får av mig.
Produktionen är bra – gitarrerna premieras såklart men övriga musiker kommer fram bra. Lite extra kul är det att höra Snowy Shaw bakom trummorna. Det liras med stor spelglädje och ackuratess vilket bara det är ett skäl att kolla in plattan som väl fyller sin plats inom denna typ av heavy metal.
ARTIST: C. B Murdoc TITEL: Here Be Dragons RELEASE: 2016 BOLAG: ViciSolum
BETYG: 7/10 SKRIBENT: Martin Bensch
Fram tills för en vecka sedan var jag ovetandes om C. B MURDOCs existens. Direkt efter att jag fått promon så gick jag in på Metal Archives och såg då att ingen mindre än Thomas Haake från MESHUGGAH hade rekommenderat folk att kolla in bandet. Och, såklart, tänkte jag spontant att om Haake rekommenderar ett band så kan det inte vara helt genomuselt.
Och det är inte C. B MURDOC heller. Tvärtom är de riktigt bra. Gillar du rejält tjocka gitarrmattor och meckighet så är jag övertygad om att du kommer gilla “Here Be Dragons”. Gitarristerna Christian Alsing, Kim Wennerström och Fredrik Boëthius Fjärem är helt suveräna på att sjuda upp en riffstorm av verkligt episka mått. När det görs så skickligt som i exempelvis The Green som har ett helvetiskt driv som fångar uppmärksamheten direkt, men också ett helt suveränt sväng, då är det inte svårt att imponeras av C. B MURDOC.
Den dova brutaliteten i produktionen signerad Sverker Widgren (DEMONICAL och DIABOLICAL bland annat) passar låtmaterialet som hand i handske. Bra att även basen trakterad av Thomas Hellgren går igenom.
Jag skulle också vilja säga något om Carl-Gustaf Bäckström på trummor. Hans spel finns att avnjuta på SECTUs bägge skivor, och jag blev rent lyrisk när jag såg att han även är medlem i C. B MURDOC då hans spel alltid har imponerat på mig. Distinkt spel, med tillräckligt mycket extramumma även ifall det alltid liras för låten, får mig ofta på fall.
Gillar du riffstinn metal med lite extra skruv och tyngd så vågar jag påstå att du kommer gilla “Here Be Dragons”. Det minsta du kan göra är att kolla in skivan när den släpps officiellt den 24 juni.
Vilken sanning ligger det i uttrycket “det var bättre förr”? Följ med på en betraktelseresa kring musikåret 2016, där vi försöker reda ut begreppen!
Det var bättre förr. Ja, det brukar ju heta så. Här kanske det är på sin plats att förtydliga ett par saker. En hel del av det jag skriver i den här texten kan möjligen komma att låta lite som att jag är en gammal gubbe. Den huvudsakliga anledningen till detta är, om vi nu skall vara ärliga mot varandra, att jag är på god väg att bli en sådan. Försök bortse från det för ett ögonblick, för målet för vår resa är kanske inte det ni frestas att tro…
En vän gjorde för en tid sedan just det i ingressen nämnda påståendet, att det var bättre förr. Han pekade på musikåren 1994-1995, där det inom loppet av 12 månader släpptes klassiska skivor från akter som BAD RELIGION, NOFX, OFFSPRING, RANCID, GREEN DAY och SMASHING PUMPKINS, för att nämna några. En annan bekant i diskussionstråden kontrade med 1991, när METALLICA, NIRVANA, PEARL JAM, GUNS ‘N’ ROSES, RED HOT CHILI PEPPERS och SKID ROW skämde bort oss med mer eller mindre tidlösa plattor. Båda var överens om att bägge åren onekligen överträffar alla mer samtida musikårgångar. Vad har vi nu, löd frågan – KATY PERRY och JUSTIN BIEBER…?
Nu kommer den gubbiga delen av den här texten. Ni får väl slå över till reklam under ett par rader, om ni så önskar.
Jag kan ibland vara böjd att hålla med dem. I mina öron kan många av de metalcore-band som verkar dominera bland ynglingarnas favoriter på festival-scenerna låta både ganska likformiga, och därtill en aning själlösa och plastiga. Grejen är bara den att jag egentligen tror att detta har mer med mig än med banden i fråga att göra. Musikaliskt formas de flesta personer under tonåren och de tidiga 20-åren, och efter det blir det svårare att hitta nya kärlekar. Lite som med småbarn och smaker, fast omvandlat till toner och något senare i livet. Därför kan det nog vara svårt för mig och jämnåriga att fullt ut ta till oss sådant som släpps nu, när vi börjar närma oss… ja, när vi börjar bli lite *host* äldre, helt enkelt.
För egen del är det i alla fall så. Som regel går det allt längre mellan de tillfällen när jag verkligen faller handlöst för en ny, musikalisk bekantskap. Ribban ligger högre, eftersom alla nya plattor som lånas mitt öra mäter sig mot allt bra som tidigare passerat – och ärligt talat, hur enkelt är det egentligen att tävla mot “Master Of Puppets”, “Slaughter Of The Soul”, “Shades Of God” och “Troublegum”…?
Metallica anno 1991.
Sedan var det ju det här med musikåret 2016. Det är här teorin om att det var bättre förr börjar gå åt helvete. Inte bara lite så där lagom, med en mild svavelbris och något förhöjd värme, utan jag menar “åt helvete” som i att alla dina mardrömmars demoner släpps lösa, eldstormar som ödelägger kontinenter, och evighetslånga plågor som får en säsong av TV-programmet “Glamour” att framstå som ett rimligt tidnyttjande. Grundligt, alltså.
Halva 2016 har nu passerat. Jag har i skrivande stund 34 (!) album på min bevakningslista, den grundplåt som så småningom skall omvandlas till en topp 10-lista i slutet på året. T-R-E-T-T-I-O-F-Y-R-A, och det alltså efter bara halva året. Det är helt galet vad mycket bra musik det har släppts i år!
2016 är året när…
BOMBUS och KVELERTAK tar steget från lovande till lysande.
KILLSWITCH ENGAGE, FALLUJAH och CALIBAN visar att metalcore inte alls behöver vara tråkigt.
CHURCH OF MISERY och GOATESS dyrkar riffet, och åh, som de gör det!
GRAND MAGUS, AMON AMARTH och ENTOMBED A.D. visar att ärrade, stridsvana hjältar är svåra att bringa på fall.
WITCHCRAFT och CULT OF LUNA ger oss gåshud – igen.
RAUBTIER skoningslöst river sina bytesdjur blodiga under en stormtrasad fjällhimmel.
DEFTONES, PORT NOIR, WREN, och BLACK PEAKS ger alla kultursvåra musiknördar våta drömmar.
KATATONIA, OCTOBER TIDE, OCEANS OF SLUMBER och BESEECH påminner oss om vilken vacker känsla melankoli kan vara.
DECIMATE, INCITE och KILL ALL THE GENTLEMEN klargör att gammal hederlig, thrashig döds lever och har hälsan.
WALLS OF JERICHO och HATEBREED slår ett hårt (vi snackar “peak Tyson”-hårt) slag för hardcore.
BLOOD CEREMONY får flöjt att låta som ett givet inslag i satansdyrkan.
URGEHAL och UADA påminner om precis hur bra klassiskt ond, skitig black metal kan vara.
GADGET är så djävulusiskt hårda, snabba och brutala att det nästan är svårt att andas.
BOMBUS anno 2016. Färre solglasögon, fler tatueringar.
Alltså, ni fattar. Detta är några av alla de band som bara under årets första halva levererat starka alster, och ärligt talat hade jag nog inte velat byta ut all den upptäckarglädje 2016 hittills bjudit på mot en repris av 1991, 1994 eller något annat passerat musikår. Visst kan det vara trevligt att dagdrömma sentimentalt om gamla kärlekar, men livet levs här och nu. Vårda för all del minnet av tidigare förälskelser, men håll era sinnen öppna för de nya möten som kan vänta runt hörnet.
2016? Ett år där det verkar lika omöjligt att inte finna ny kärlek. Lika omöjligt som det sannolikt kommer att te sig att välja ut en topp 10-lista sex månader från nu – men det är ett lyxproblem jag är villig att leva med…
Gubbe eller ej, men allt var nog inte bättre förr.
ARTIST: Denner/Shermann
