Listor

Robert Gustafsson: Best of 2014

Aldrig har WeRocks skribenter haft så svårt att krama ur sig årsbästalistor som detta (som musikår betraktat spretiga) 2014. Här nedan återfinns dock resultatet av Robert Gustafssons våndor. Mycket nöje!

10 bästa skivorna

10: “Triumph And Power” – GRAND MAGUS
Jaha, jag överraskar mig själv en aning. Stod länge och väl framför skivhyllan med ett 60-tal plattor och plockade efter hur jag tyckte att de höll detta nådens och extremt skivstarka år 2014, och fann mig flytta den här plattan högre och högre. Svenskarnas heavy metal är måhända en aning enkel, men jag har effektiv prånglat den på svågrar, grannar och arbetskamrater som gillat den lika mycket som jag. Ett kvalitetssläpp av bandet!

9: “At War With Reality” – At THE GATES
Alltså… det tog ett tag innan nostalgifiltret släppte igenom den här plattan, men det går liksom inte att förneka dess styrka. Imponerande att kräma ur sig det där med oket från “Slaughter Of the Soul” på axlarna.

8: “Òtta” – SÒLSTAFIR
Vete fanken om detta är hårdrock, post rock, rock, pop, skägg i motljus, känslor i sonisk form eller en resa över väglöst land på Island, och jag kunde faktiskt inte bry mig mindre. Det är bra.

7: “Death By Burning” – MANTAR
Otroligt bra debut. Tyska duon har trummor, gitarr, sång och stake. “Death By Burning” är en av de skivor jag spelat allra mest under året, och låten Astral Kannibal fångar prick hela essensen av bandet. Att man dessutom levererar live gör att du missar på egen risk!

6: “Relics Of Sulphur Salvation” – VANHELGD
Döden bor i Mjölby! Ett vanligt år hade detta toppat årsbästalistan, för gosse – det var länge sen jag blev så tagen av en dödsmetallskiva. Ruggigt bra, och det här är en sån där skiva jag prånglar på alla jag kan numera.

5: “Bled White” – NOVEMBERS DOOM
Att som skiva nummer 9 i ordningen åstadkomma sitt starkaste kort i karriären vittnar om en oerhörd lyhördhet, nyfikenhet och kreativitet. Amerikanska NOVEMBERS DOOM svepte undan fötterna totalt på mig i samband med släppet “Bled White”, och den här skivan är löjligt jämn. Dessutom sjunger Paul Kuhr rent av fantastiskt. Vilka känslor han kan förmedla!

4: “Foundations Of Burden” – PALLBEARER
När man närmar sig den absoluta toppen ett sånt här år så avgörs nästan placeringarna till syvende och sist på en form av maggropskänsla. PALLBEARER är det bästa som hänt doom metal sen skivat bröd och Leif Edling, och andra plattan “Foundations Of Burden” är ett enormt utvecklingssteg mot debuten. Sången är så känslofylld, låtarna så bra. Ändå är de inte bättre än 4:a detta år. Varför? Jag vet ärligt talat inte. Dagsform?

3: “Once More ‘Round The Sun” – MASTODON
Varje gång jag inte lyssnat på den här skivan utan bara hållit i den har jag liksom tänkt att den nog inte är så bra. Att det var bättre förr. Varje gång jag har lyssnat till den så har jag spelat luftgitarr, sjungit med, dansat, hamrat trumspel på kuddar och generellt tänkt att det är bandets bästa. Mitt obeslutsamma jag är fortfarande i strid med sig själv, det enda jag vet är att detta är riktigt bra.

2: “Echoes & Cinder” – ANCIENT ASCENDANT
Med lätthet den skiva som jag lyssnat på flest gånger i samband med träning. Varierad, driven, spännande, bra låtar – what’s not to like? Har du inte koll på det brittisk/svenska bandet sedan innan så skaffa det. Nu. Annars missar du något stort.

1: “The Satanist” – BEHEMOTH
Titeln. Omslaget. Nergals kamp och vinst mot leukemin. Redan innan skivan landade i min spelare var detta nästan legendariskt och omsusat material, och dessutom klarade låtarna att leva upp till förväntningarna. Att detta är årets platta står ganska tydligt ställt bortom allt tvivel, och det är bara att buga för polackernas egensinnighet och unika inställning till musikvärlden. Eller, ja, världen. BEHEMOTH är världens kanske just nu hetaste band, och “The Satanist” var den bästa skivan 2014!

Övriga utmärkelser

Årets instrument-insats
Jahaja. Vem är egentligen årets bäste speleman? Normalt är ju deafault ett sådant här år herr Zakk Wylde, men jag väljer istället NE OBLIVISCARIS Tim Charles som lirar fiol, keyboard och sjunger rent med den äran på “Citadel”.

Årets sånginsats
Får gå till Paul Kuhr efter insatsen på NOVEMBERS DOOM-pärlan “Bled White”. Oavsett om det är growl eller ren sång så har han förmågan att verkligen kanalisera ett oerhört känsloregister. Imponerande!

Årets mest skruvade
“Collision” av TELLUSIAN. Det låter som om NAPALM DEATH och BOB HUND haft fylleslag i studion och spelat in resultatet. Fascinerande och… rätt bra, faktiskt.

Årets flopp
Flopp och flopp… men besvikelse. Det är HIGH SPIRITS och deras “You Are Here”. Måhända är det mina förväntningar, men det levde inte alls upp till vad jag hade trott. Tyvärr.

Årets mest oväntade
Får väl bli att IN FLAMES gjorde en KENT-platta. “Siren Charms” är både en naturlig utveckling och ett uppseendeväckande kliv för bandet. Men jag gillar det, det är det intressantaste göteborgarna har gjort på 10 år, typ.

Årets mest förväntade
Att VADER för en till platta och det låter precis som…. VADER. Och det är ju så man vill ha det!

Årets personliga fynd
Oj vad många det finns att välja på. VANHELGD, ANCIENT ASCENDANT, TEMPLE OF VOID… men till sist måste ändå rösten falla på tyskduon MANTAR. Debuten “Death By Burning” är fantastisk, och bandet levererar dessutom live. Och visst är det något speciellt med en duo?

Årets sömnpiller
Trumspelet signerat Phil Rudd på AC/DC-plattan “Rock Or Bust”. Herrejesus vad träigt!

Årets omslag/förpackning
Överlag tycker jag att det är lite svagt med extra sexiga förpackningar och omslag i år. Läckrast är nog “The Satanist” av BEHEMOTH, eftersom såväl titeln som målningen på framsidan ger ett episkt avtryck.

Årets spelning
KADAVARs gig på Getaway Rock Festival var en enda röra av svett, skägg och sväng. Tamejfanken det bästa jag sett på… ja.. otroligt länge!

Årets låt
Förstås ett närapå omöjligt uppdrag, men jag finner det ändå svårt att förbise The Ghost I Used To Be med PALLBEARER. Runners-Up? Hur många som helst!

Live

Live: Morbid Angel

Lämna en kommentar

ARTIST: Morbid Angel
LOKAL: Kulturbolaget, Malmö
DATUM: 18 december, 2014

MORBID ANGEL är, alldeles oavsett hur man ser på klavertrampet ”Illud Divinum Insanus”, ett band med en bakkatalog som inte många band kan skryta med. Som ett av föregångsbanden i dödsmetallvågen från Florida i början av 1990-talet med skivor som ”Altars Of Madness”, ”Blessed Are The Sick”, ”Domination” och så jubilerande skivan ”Covenant” skrev bandet in sig i dödsmetallens Hall of Fame med besked.

1993 släppte bandet ”Covenant”, skivan som också är skälet till att bandet tröskat runt i Europa den senaste tiden, och de kör hela skivan från start till slut ikväll. Jag har alltid tyckt att även i fall låtarna håller en vanvettigt hög kvalitet så har produktionen alltid kännts aningen klen för låtmaterialet. Det behövde jag inte bekymra mig om i går kväll. Med ett fruktansvärt bra ljud lyfter materialet till än högre nivåer.

David Vincent är, tack och lov, en frontman av rang – vilket behövs då gitarristerna Trey Azagthoth och Thor Anders Myhren mest är intresserade av att oerhört frenetiskt lira på sina gitarrer. Faktum är att jag inte ser Azagthoths ansikte under hela konserten då hans mer än fullödiga hårman konstant döljer hans anlete. Hans och kollegans gitarrarbete är det dock inget fel på – det liras med en frenesi som verkligen imponerar, vilket även gäller trummisen Tim Yeungs insats. Hur människan är kapabel till att blästra trummorna och samtidigt helikopterbanga är en källa till förundran då MORBID ANGEL aldrig har gjort det lätt för sina batterister.

David Vincent har en karisma som är extremt tilltalande – spelskickligheten är en sak, men roligast är karlns höftvickande i exempelvis God Of Emptiness som trots att det inte är lika omfattande som typexemplet Flink i SOILWORK ändå får mig att dra på smilbanden. Det är inte mycket mellansnack, vilket är skönt då bandet väljer att lägga tonvikten på att framföra låtar istället.

Överlag imponerar MORBID ANGEL fruktansvärt på mig ikväll. Tajtheten i spelet är så otrolig att det inte hade gått att få in ens ett frimärke någonstans, och det märks att bandet verkligen har spelat ihop sig, och framför allt vet att låtmaterialet är starkt nog för att bandet inte ska behöva ta till så värst mycket mer kringparafernalia än de två fonder som flankerar scenen. Faktum är att publiken på KB mest verkar ta in att hela ”Covenant” spelas – det röjs nämligen inte alls i samma omfattning som man kanske hade förväntat sig. För egen del njuter jag från början till slut, och även om bandet hemskt gärna hade fått spela längre än de 75 minuter vi nu får, så räcker det rätt långt med att ha fått höra breaket i Lion’s Den med bara trummor och sång och Pain Divine som jag aldrig har hört live innan.

Jag har sett MORBID ANGEL tre gånger vid det här laget – konserten på KB igår var den mest imponerande hittills. Jag är oerhört glad att ha fått bevittna ett band som med stor ackuratess och våldsam frenesi fortfarande, trots många år i tjänst, levererar på detta vis.

Skivor

Bloodbath – Grand Morbid Funeral

Lämna en kommentar

ARTIST: Bloodbath
TITEL: Grand Morbid Funeral
RELEASE: 2014
BOLAG: Peaceville Records

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

BLOODBATH ger ut ny skiva. Det är ju ganska många som tycker att det är en anledning till ringdans. Så även undertecknad. Mycket av förhandssnacket handlade ju, fullt naturligt, om vem som skulle hantera sången då Mikael Åkerfeldt tackade för sig i bandet med ”The Fathomless Mastery” från 2008, en skiva som var fullt njutbar även den.

Jag höjde på ögonbrynen då det annonserades att Nick Holmes från PARADISE LOST var ny sångare i bandet. Den gamle dysterkvisten tänkte jag, vad kan han bidra med till BLOODBATH? En hel del. Vi återkommer till det.

Jag har lyssnat på bandet sedan ”Nightmares Made Flesh” kom ut 2004, och just denna skiva brukar betraktas som den starkaste i bandets diskografi. Det finns anledning att ändra detta nu. Så här är det: ”Grand Morbid Funeral” är bandets mest triumfatoriskt bästa album. Jag har haft extremt svårt att slita mig från att lyssna på albumet under den gångna veckan, för här är det genomgående bra låtar som huserar. Hastighet samsas med avgrundsdjup tyngd, groteskt snygga slingor finner sin plats bredvid köttigt riffande, tvåtaktsmatande samexisterar med tungt sväng. Faktum är att jag har inte hört bandet så här stringent taggat, ja, någonsin. Det är verkligen magiskt bra. Öppnande rensduon Let The Stillborn Come To Me och Total Death Exhumed är så blästrande bra att jag studsar till varje gång jag lyssnar på dem.

Efterföljande brottartunga/piskande och sjukt episka Anne och Church Of Vastitas får mig att knyta nävarna i extas. Och så fortsätter det hela skivan. Det liras med en övertygelse och en frenesi som imponerar. Jag tycker mig uppfatta några smådetaljer i Martin Axenrots trumspel som vittnar om hans utveckling i OPETH – men de tar inte över – utan för det mesta är det en uppvisning i hur man lirar batteri i death metal som vi får oss till livs. När det sker på detta vis är det ju en ren njutning. Gitarristerna Anders ”Blakkheim” Nyström och Per ”Sodomizer” Eriksson kavlar ut riff av dignitet genom hela skivan. Vanvettigt bra. Man hör basen – vilket alltid är bra även om Johan Renkses spel inte bjuder på finlir. Vilket är att betrakta som en komplimang.

Holmes gastar med en ruttenhetsgrad som verkligen imponerar. Hans röst passar helt otroligt bra till bandets musik. Det går att höra vad han sjunger, utan att ett uns av brutalitet går förlorad. I mina öron är detta det yttersta beviset på att en death metalsångare är någon att räkna med.

”Grand Morbid Funeral” är en magiskt bra death metalskiva som sent in i skivåret 2014 gör att jag nog med stor sannolikhet får möblera om i årsbästalistan.

Worship the Riff!