Skivor

Asphyx – Deathhammer

Lämna en kommentar

ARTISTpress_cover: Asphyx
TITEL: Deathhammer
RELEASE: 2012
BOLAG: Century Media

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Amelie

Vad finns egentligen att hämta i den holländska extreme metal-myllan i tiden mellan nu – läs HAIL OF BULLETS, och då – läs PESTILENCE? Inte seriöst mycket, förutom nu albumaktuella ASPHYX som måste sägas tillhöra både “nuet” och “dået”. Och över alltihop hittar man en viss Martin van Drunnen…

Med “Deathhammer” släpper ASPHYX sitt åttonde studioalbum, och därmed sitt andra sedan återföreningen 2007. Av ursprungsmedlemmarna från 1987 återfinns i dagens sättning endast trummisen Bob Bagchus, medan vokalisten Martin van Drunnen gjorde sin tidiga insats i bandet 1990-92 och även var den som sjöng på bandets två första albumsläpp. Innan dess hade van Drunnen gjort tjänst i PESTILENCE åren 1987-89 och lagt sång även på det bandets första två skivor, och senare i karriären hittar vi Martin van Drunnen i flera olika konstellationer, och även som sångare på ett svenskt albumsläpp, COMECONs “Converging Conspiracies” från 1993. Numera heter huvudbandet HAIL OF BULLETS, men van Drunnens insats i ASPHYX är definitivt ingenting gjort med halva hjärtat. Det den rösten bjuder oss här är guld.

“Deathhammer” inleds med Into The Timewastes där lyssnaren kastas rakt in i hetsigt tempo och vokalistens dova growl. En hetsighet som därefter i titelspåret ökar till storm. Med neddraget tempo och en pressande tyngd drivs sedan Minefield framåt av van Drunnens röst tillsammans med släpiga gitarrer – detta spår utgör en av plattans höjdpunkter. Sedan böljar dödshammaren vidare med ömsom snabb snärtighet i vissa spår, ömsom dov doomighet i andra, och somliga partier med både snabbhet och släpighet i sig samtidigt, med smattrande trummor över ödesmättat gitarrlir. Martin van Drunnens röst driver och river, dånar och sårar, ibland med en överton som får mig att tänka på Tompa Lindberg och tidiga AT THE GATES.

Detta kan knappast kallas sofistikerat, men ASPHYX har med “Deathhammer” monterat ihop ett album som inte släpper taget i första vändan. Växlingen mellan snabba, intensivt korta dödsdängor och tunga, trögflytande 6-7-minuters malande doom-bestar kulminerar i avslutande rappa Vespa Crabro samt den oss till botten dragandes åttaminuterskolossen . Efter att ha mörbultats med dryga 45 minuter hammare av döds är det svårt att resa sig upp och gå. Jag blir hos ASPHYX en vända till…

Skivor

Avatar – Black Waltz

Lämna en kommentar

Avatar-Black-WaltzARTIST: Avatar
TITEL: Black Waltz
RELEASE: 2012
BOLAG: Gain Music

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Amelie

Nytänt AVATAR bjuder upp till svartskimrande cabaret-vals

I höstas kom trespårs-EP:n “Black Waltz” där AVATAR släppt in drag av dark cabaret i sin gängse melodiska dödsmetall, och jag kärade genast ner mig i konceptet. Nu har fullängdsalbumet med samma titel landat i skivbackar och nätbutiker, och frågan är då om 11-spårsalbumet mäktar att följa upp det mörka skimmer som spreds med EP:n.

AVATAR är ett band jag följt till och från sedan deras första fullängdare “Thoughts of No Tomorrow” från 2006, och sedan första gången jag såg dem, som förband åt IN FLAMES under de senares klubbturné 2007. Sedan dess har bandet släppt ytterligare två album, “Schlacht” 2007 och det självbetitlade “Avatar” 2009. Inget av dessa kunde riktigt matcha och följa upp den lovande debuten, men med den ovan nämnda EP:n aviserades några verkligt spännande förändringar i bandets musikaliska inriktning.

Albumet “Black Waltz” inleds med en snygg om än relativt traditionell AVATAR-låt, Let Us Die, och därefter kommer första riktiga rysaren; Torn Apart som var det inledande spåret på höstens EP. Efter det följer en något mindre uppseendeväckande låt, Ready for the Ride, innan skivans starka mittenparti inleds med In Napalm och fortsätter med titelspåret Black Waltz, därefter Blod – där bandet överraskar positivt med sång på svenska – Let It Burn och favoriten One Touch. Sången i Blod får mig att tänka på Jörgen Sandström och hans TORTURE DIVISION. Över huvudtaget sträcker sig sången över register som Johannes Eckerström tidigare inte visat upp sig i.

Cabaretstilen i t.ex. titelspåret och det melodiska stråket genom plattan matchas av det naknare metalsoundet i låtar som Blod, Let Us Die och Paint Me Red. Det är våldsamt och sorgesamt, vilt och vemodigt och varje låt bär upp en bit av den magnifika helhet som albumet till sist utgör. Skivan klockar in på nästan en timme och det finns mycket fler spännande detaljer att ta del av än jag har utrymme att berätta om här. Detta är AVATARs klart främsta album hittills i karriären och det är fantastiskt härligt med ett band som inte räds att bryta sig ny mark utan låter utvecklingen gå i oväntade banor.

Ännu har jag dock inte bestämt mig för om det faktiskt är helt igenom acceptabelt att avsluta ett metalalbum med en niominuters kaosartad komposition innehållande munspel, growl, smaskande och smackande, en – ja, vad är det egentligen – steelguitar?, samt än fler oväntade musik- och ljudeffekter. Acceptabelt eller inte så är det hela ganska förtjusande!

Videon till titelspåret Black Waltz är också riktigt elegant och samtidigt överraskande – lite skrämmande och äckligt – och mycket proffsig. Konceptet i projektet “Black Waltz” är spännande hela vägen och jag får villigt erkänna att jag inte riktigt trodde bandet AVATAR hade detta i sig. Betyget på albumet, ska ses snarast som i underkant, en stark åtta [edit] måste till slut bli nio av tio, och detta är ett album som helt säkert kommer låta tala om sig.

Bästa spår: Black Waltz, In Napalm, Blod, One Touch, Paint Me Red – äh, det är ingen idé, listan tar aldrig slut…

Skivor

Abigail Williams – Becoming

Lämna en kommentar

AbigailWilliams2012ARTIST: Abigail Williams
TITEL: Becoming
RELEASE: 2010
BOLAG: Candlelight Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Henrik Nygren

Norge har haft en stor betydelse på dagens black metal-scen, vilket är väldigt påtagligt i ABIGAIL WILLIAMS musikaliska uttryck. Stundtals glömmer man helt bort det faktum att bandet faktiskt hör hemma i Los Angeles, USA. Sluter du ögonen kan du nästan se ett typiskt nordiskt skogsbetäckt vinterlandskap istället för en strand med svajande palmer. Den utveckling som inleddes på förra given ”In The Abscence Of Light” har dragits till sin spets på nya alstret ”Becoming” med en mer primitiv ljudbild, enklare låtkonstruktioner, keyboarden har fått ännu mindre utrymme och ett kraftigt reverbljudande growl.

”Becoming” bandets tredje giv inleder starkt med låten Ascension Sickness. Elegant uppbyggd med en snygg inledande akustisk melodi varvat med matande gitarriff och furiösa trummor. De fem följande spåren kommer tyvärr inte upp i dessa kvalitéer. Trots att det finns ett fåtal mäktiga passager och då främst i avslutande sjutton minuters eposet Beyond The Veil känns merparten av albumet oinspirerande och som en enda lång transportsträcka.

Det tenderar ofta att gå till överdrift när man skall försöka framstå som så ”true” som möjligt. Detta uttryck som har fått en ganska säregen betydelse just i black metal-sammanhang. Inom alla ytterligheter vad det nu må vara har en benägenhet att dra till sig alla möjliga sorters kufar. Original som gör allt för att leva upp till den bild som de vill förmedla. Typiska exempel som att använda den sämsta micken studion har att erbjuda under en inspelning. Bo i en koja i skogen i ett helt år innan inspelningen för att komma närmare naturen och komma i rätt sinnesstämning. Eller vad sägs om att gräva ner sina scenkläder i marken innan en livespelning för att utstyrseln skall få den där rätta dödsodören. Det finns otaliga historier som nästan får en komisk lyster över sig men ack så imponerande vad folk är villiga att genomgå för att leva upp till myten. Nu kan inte ABIGAIL WILLIAMS anklagas för att var alls så extrem som många av sina influensrika föregångare. Däremot gillar jag inte det uttryck som bandet anammat i och med ”Becoming”. Produktionen är för kaosartad, den finess som fanns i låtskrivandet tidigare är som bortblåst och detta på bekostnad av helhetsintrycket. Jag gillade förra given ”In The Abscence Of Light” skarpt och den cirkulerar fortfarande periodvis i skivspelaren, därför känner jag således en stor besvikelse då ”Becoming” inte ens spelar i samma liga.

/Henrik Nygren

Worship the Riff!