Live: Soilwork

ARTIST: Soilwork
LOKAL: Kulturbolaget, Malmö
DATUM: 27 oktober, 2007

Lönehelg och metal verkar vara en alldeles lysande kombination – KB i Malmö är väldigt välfyllt när Helsingborgsbandet Soilwork går på scen, och hettan är påtaglig i lokalen såväl som på scen. Gruppens senaste giv Sworn to a great divide har fått blandade recensioner, men jag finner det ändå märkligt att gruppen anförda av sin obändige sångare Björn ”Speed” Strid endast väljer att köra ”Exile” denna kväll. Detta faktum, plus det att bandet inte kör några extranummer, är det enda som drar ner betyget något – för det Soilwork som står på scen ikväll är så ursinnigt bra att konserten helt klart hamnar på top 5 av de jag varit på i år. Det är så totalt fantastiskt att se hur bra kommunikationen mellan bandet och publiken fungerar. Björn ber oss hoppa – vi hoppar. Björn besvär oss att sjunga med – vi vrålar. Björn kräver circlepits – publiken levererar. Det är helt enkelt omöjligt att inte dras med i den förödande leverans Helsingborgsbandet står för. Bland låtarna – av vilka jag säkert har glömt, vilket är lätt hänt när man glömmer block och penna hemma – blir jag gladast av att bandet kör ”The chainheart machine” – för fy helvete vilken bra låt det är! Refrängen med texten ”I rise you fall” är bara så vansinnigt klockren att jag i det närmaste får frispel av den. Resten av den i mina och säkert många andra i publiken alltför korta setlisten bjuder även den på högkvalitativ melodiös metal i form av ”Follow the hollow”, ”As we speak” får representera Natural born chaos. Vi får ”One with the flies”, utsökta ”Distance”, ”Nerve”, ”Stalemate” samt titellåten ”Stabbing the drama” från bandets näst senaste platta och kanske den som gjorde det möjligt för bandets medlemmar att äntligen leva på musiken.

Soilwork. Foto: Martin Bensch

Enskilda musiker då? Förvisso är det ett band som står på scen, men som vanligt kan jag ju inte avhålla mig från att prata trummisar. När det dessutom är überliraren Dirk Verbeuren som hanterar stockarna kan ju läget vara sämre, eller hur? Jag har gillat de trummisar som Soilwork har använt sig av innan – men i den i Kalifornien bosatte holländaren har man gjort ett riktigt kap. Dirks lir är tajt, furiöst och sprängfullt av coola fills, och ikväll driver han bandet som en galen dilligenskusk on a stampede – och om någon enskild musiker skall hyllas extra ikväll är det han. Enskilda medlemmar åsido – det Soilwork jag beskådar ikväll är en enhet av tajthet, precision och fetröj och jag märker att trots att det har gått några timmar sedan konserten får jag fortfarande gåshud och jag glömmer att min nacke ömmar efter vissa med hårdrockare förknippade rörelser under konsert.

Live: Behemoth

ARTIST: Behemoth
LOKAL: The Rock, Köpenhamn
DATUM: 11 oktober, 2007

För mig är Behemoth den polska dödsbringande bataljonen ansvarig för 2007 års bästa släpp – The Apostasy uppföljaren till Demi-God även den en respektingivande platta. Det är således med enormt uppbyggda förväntningar jag befinner mig på klubben The Rock i Köpenhamn. Förhandssnacket har dessutom inte sänkt förväntningarna – Stockholmsgiget var tydligen helt enormt bra.

Trumdemonen från helvetet Inferno soundcheckar till min förvåning sin egen rigg – men den kaggematta han släpper på under checken gör att jag tänker att det här, det kommer att bli bra. Vilket det också är – i ungefär 3 sekunder tills man märker att Seths gitarr inte fungerar. Resultatet blir ett hektiskt springande på scen och sånt påverkar dessvärre. Ytterligare en fadäs äger rum under spelningen – Nergals mick lägger helt sonika av mitt i en låt! Störigt naturligtvis men Behemoth är tillräckligt professionella för att köra vidare.

Seth, Behemoth. Foto: Martin Bensch

För tekniska problem kan inte hindra den dundrande maskin som Behemoth har blivit. I mina ögon har gruppen tagit dödsmetallen till en helt ny nivå och gruppen tål att jämföras med de flesta band inom extremmetallen. Den tekniska kompetens som man ska kunna vänta sig av band inom den extrema metallen finns här naturligtvis – men drivet ett varv extra – det är inte bara den individuella skickligheten som lyser igenom – utan bitvis även den fantastiska grad av samspel och kommunikation som riktigt bra band kan demonstrera som Behemoth visar prov på The Rock denna kväll.

Behemoth. Foto: Martin Bensch

Bandet har ju stall bra låtar att välja på: för egen del hade jag varit helnöjd om bandet hade kört senaste plattan rakt av, men kvällen setlist skäms inte för sig; leveransen av låtar som ”Demigod”, ”Slaves shall serve”, ”Christgrinding avenue”, ”Prometherion”, ”Conquer all”, och ”Christians to the lions” gör att kvällen ändå blir lyckad. Det enda låtvalet jag inte begriper mig på är covern på Turbonegros ”I Got Erection” en såsig låt av ett dåligt band.

Sammantaget så klarar Behemoth av att imponera men kanske inte till den graden jag hade förväntat mig. Mycket berodde på det tekniska strulet samt att man avslutar med en cover, och dessutom en dålig sådan, men det går inte att komma ifrån att Behemoth är en urkraft som vägrar ge efter för något och som med största sannolikhet kommer att leverera extrem metal i förhoppningsvis många år än.

Nergal, Behemoth. Foto: Martin Bensch

 

Apocalyptica – Worlds Collide

Apocalyptica2007ARTIST: Apocalyptica
TITEL:Worlds Collide
RELEASE: 2007
BOLAG: Universal

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Amelie

Finska cellobaserade hårdrockarna APOCALYPTICA släpper sitt sjätte studioalbum, ”Worlds Collide”. APOCALYPTICA som koncept brukar i ena stunden, med harmoniskt cellospel, inbjuda till skönt avkopplande lyssnande, för att i nästa stund närmast kollapsa i ”kamp” mellan de tre cellisternas instrument, där gränsen till kaos ständigt känns oroande nära, medan trumspelet ömsom gjuter olja på vågorna och ömsom slänger in mer bränsle på konflikthärden. Stundom kompletteras dessa instrumentella excesser med sång. APOCALYPTICA har ingen sångare – och bör ingen sådan ha enligt min mening – men brukar bjuda in olika röster till några av låtarna på sina album. Några av dem som varit med på tidigare plattor är Nina Hagen, Max Cavalera och Ville Valo.

Hittills har aldrig ett nytt APOCALYPTICA-album varit det förra likt, vi har kunnat följa en ständig utveckling. Efter debuten, en platta med METALLICA-covers, och ytterligare ett rent instrumentellt album med mest covers, har de egna kompositionernas andel ökat och sångbidragen brett ut sig alltmer över de påföljande albumen. Sången har nog bidragit till att öka bandets popularitet i bredare skaror och hittills har det fungerat utan att gruppens musik tappat sin själ.

”Worlds Collide” fortsätter utvecklingen med alltfler spår med sånginsatser av skilda vokalister, här sjungs det i var och varannan låt. Namnkunniga röster som Corey Taylor (SLIPKNOT/STONE SOUR) i förstasingeln I’m Not Jesus och Till Lindemann (RAMMSTEIN) svarar var och en för starka sånginsatser. Bäst är ändå de instrumentella låtarna som Stroke, Burn och den explosiva favoriten Last Hope med SLAYERs Dave Lombardo på trummor. Denna låt känns som 100% APOCALYPTICA där gästmusikern bidrar till att höja den apokalyptiska känslan i låten. Precis så vill vi ha dem!

I högre grad än i tidigare album får jag dock känslan att låtmassan så att säga sönderfaller i två olika delar, APOCALYPTICAs eget, instrumentella material uppblandat med ett mer tillrättalagt låtmaterial med sång för att fånga upp en större skala presumtiva lyssnare. Kanske finns inte alls någon sådan tanke bakom men känslan infinner sig. Det här gör absolut inte World Collide till något dåligt album. Många av spåren, både de med och de utan sång, är väl så bra som låtarna på tidigare plattor. Det är helhetskänslan som tar lite stryk och gör att en viss otillfredsställelse ger sig till känna efter genomlyssningarna.

En bra APOCALYPTICA-platta men de högt ställda förväntningarna infrias ändå inte tillfullo och sammantaget ger detta albumet betyg 7.

Worship the Riff!