Alla inlägg av Amelie Schenström

Listor

Hot or not? – Oktober 2019

Lämna en kommentar

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar och WeRock kör varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material. Alla är dock inte överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt? Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?


VALD AV: Fredrik

Amelie: Nederländerna, där finns väl ingen death metal att tala om? Jorå, enligt Metal Archives ca 850 band varav drygt 300 aktiva sådana. Som ett av dem bjuder BODYFARM ganska traditionell döds. Låten är högst trivsam om än inte unikt spännande.

Martin: En klart nöjsam låt som väl förvaltar delar av den svenska dödsscenen från 90-talet. Originellt är det inte för några pengar alls, men som en stunds kvalitetssäkrad förströelse funkar detta alldeles förträffligt.

Robert: Underbart köttig döds. Ganska okomplicerat och rättframt, men jag gillar’t. What you see is what you get, den typen av döds. Ljummet?


VALD AV: Martin

Robert: Fantastiskt luftigt, svävande och vackert. Nästan esoteriskt. Tyvärr är det också motsvarigheten till engångsbestick för min del eftersom ett varv täcker hela mitt behov. Engångsmusik? Då låter det så här.

Fredrik: Elegant och luftigt, men utan samma vassa nerv som gäng som LEPROUS, BLACK PEACKS eller PORT NOIR. Ändå tillräckligt trivsamt för att jag skall bli nyfiken på mer.

Amelie: Kan bara säga som Ford Prefect i Liftarens guide till galaxen;
I stort sett menlöst.


VALD AV: Robert

Fredrik: Härligt mörk och ondskefullt lurkande black metal, med bra driv och hyggligt krispig produktion. Att avslutningen är instrumental under så lång tid tar ner intrycket lite, annars är det en bra låt. Även om det egentligen är irrelevant måste jag dock ge ett litet minus för det krystade och i ärlighetens namn aningen töntiga bandnamnet.

Amelie: Äntligen ett intro som skapar förväntan på låten, såsom ett intro ska! WATAIN-kvaliteter både i melodi, framförande och i sång/frasering på sina ställen. Fast snälla, ge f-n i att tona ut hårdrockslåtar en gång för alla… Trots det sistnämnda; hot!

Martin: Ja, du glade så bra detta är! Bra, stämningsfullt intro, helt rätt ljudbild och ett helt helvetiskt bra gitarrarbete gör att jag tänder till på alla cylindrar.


VALD AV: Amelie

Martin: Det är helt omöjligt att inte gilla TOXIC HOLOCAUST. Chugga-chuggagitarrer ett underbart sväng och fint bruk av ride cymbal. Klart hett!

Robert: Det här är ett sånt där band som glidit runt i periferin ett tag utan att jag kollat in dem på riktigt. Bad mistake, för det här är high quality stuff – bra skit helt enkelt. Hett, såklart, och det är bara att krypa till det giftiga korset!

Fredrik: Man förväntar sig efter introt att närsomhelst få höra en finnig James Hetfield eller Dave Mustaine ta ton, så då förstår ni till ungefär när den här thrash-kombon känns daterad. Dock håller TOXIC HOLOCAUST inte i närheten av samma klass som 80-tals-Metallica. Detta är inte helt utan poänger, bitvis är drivet gott, men jag har personligen svårt för den här typen av retro-thrash. Den känns alltför ofta, och så även här, rätt fantasilös och standardiserad.

Skivor

VAK – Loud Wind

Lämna en kommentar

ARTIST: VAK
TITEL: Loud Wind
RELEASE: 2019
BOLAG: Indie Recordings
BETYG: 8/10
SKRIBENT: Amelie

Det för mig helt nya svenska bandet VAKs album ”Loud Wind” ramlar ner i promoboxen från musikaliskt högst pålitliga Indie Recordings, så det är klart en måsta kolla upp vad det är. Detta visar sig vara bandets andra album efter det första självbetitlade som släpptes 2015. Sedan dess har bandet genomgått en svår tid där en av medlemmarna varit nära döden i sjukdom men rehabiliterats och återkommit. ”Loud Wind” är resultatet av medlemmarnas gemensamma ansträngningar efter denna svåra tid. Det demokratiska genomförandet framhålls. Texterna är mörka och musiken dov, groovig och tung.

I promomaterialet uttalar sig en av bandmedlemmarna att ”för mig har skratt alltid varit en viktig del inom metalgenren” och det må vi såklart respektera men det är då inget som lyser igenom i just detta album. Musiken är tung, lyriken tyngre. Flera av låtarna har obehagligt berörande texter. Och de fastnar. Oroande textrader som ’The birds used to be, smaller and weak. Growing tall.’ från Birds Of Earth. Eller ’What would you do in a lawless state? What would you do to the defenceless?’ vilket utgör hela texten till spåret Defenceless. Å andra sidan finns mer styrka att hämta i titelspåret:

We gathered at dusk
Arriving in small groups
Silent but euphoric
Knowing what’s at stake
Knowing now’s the time

Albumet är producerat av bandet självt och mixat av Magnus Lindberg från CULT OF LUNA. Skivan avslutas med en instrumental hyllning till den för några år sedan bortgångne Freddie Wadling betitlad Freddie / Time Freezes. Det är i sig en fin låt men känns ändå lite malplacerad i sitt sammanhang. Detta plus en del skumma låtavslutningar, första spåret med gnisslande oljud och tredjespåret med obehagligt knarranden, är egentligen det enda som finns att klaga på.

Sammanfattningsvis är ”Loud Wind” en snyggt producerad och väldigt doom-groovig platta med ibland anade spår av orientaliskt sound. Lätt obehaglig men samtidigt mycket berörande lyrik. Allra bästa spåren är de tunga Melting Eyes och Fear The Morning samt ovan nämnda Birds Of Earth. Mycket trevlig ny bekantskap detta. Rekommenderas varmt!

Skivor

Slipknot – We Are Not Your Kind

Lämna en kommentar


ARTIST: Slipknot
TITEL: We Are Not Your Kind
RELEASE: 2019
BOLAG: Roadrunner
BETYG: 7/10
SKRIBENT: Amelie

Det är mycket att ta in det här, med inte mindre än 14 låtar, korta som långa men alla intensiva på sitt sätt. Här ryms en hel rad – jag måste säga det – bara jättekonstiga spår som inledande Insert Coin eller Death Because Of Death, Critcal Darling och Whats Next? och samtidigt rent guld såsom förstasingeln Unsainted, fantastiskt vackra A Liar’s Funeral, intensiva Red Flag, fingertoppskänsliga Spider, känslosamma Orphan, dramatiska My Pain och avslutande supersnygga Solway Firth. Ingen behöver tvivla en sekund att detta är SLIPKNOT. Det är intressant men är det verkligen det ordet en i första hand vill få i huvudet när en lyssnar till ett nytt album? Nej, jag må vara enkelspårig men det här är alldeles för mycket konstigheter inblandat för att det ska vara helt njutbart i längden.

Samtidigt som sagt ett gott antal topplåtar. Musiken må bespottas som ”kommersiell nu-metal” men det spelar ingen roll, SLIPKNOT är både hög musikalisk kvalitet och hög känslofaktor, du kommer inte undan det om du ger albumet det minsta av din tid. Corey Taylor och de övriga i kollektivet gräver sig in i ditt innersta och du måste nästan vara skapt av sten om du inte blir berörd av åtminstone några av dessa låtar.

Splittrat omdöme? Ja, absolut. Och då har vi inte ens talat om den politiska twisten och hur albumtiteln är tagen från en singel som till slut inte ens platsade på plattan. Liksom ett tjugotal andra spår då bandet enligt uppgift hade bortåt 40 låtar att välja bland innan de slutliga 14 valdes. Recensenten vet inte vilket ben hon ska stå på, så tur att det finns alla möjligheter att skapa egna spellistor idag… eller hädar jag när jag skalar bort en del av konstigheterna och behåller ett kortare, tajtare, mer samspelande och därmed bättre ’album’? Ett ’best of’ ”We Are Not Your Kind”. Är det ens tillåtet?