Alla inlägg av Amelie Schenström

Skivor

Grave – Dominion VIII

Lämna en kommentar

grave2008ARTIST: Grave
TITEL: Dominion VIII
RELEASE: 2008
BOLAG: Century Media

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Amelie

Betryggande döds i en vilsen värld
Death metal-pionjärerna GRAVE, ursprungligen från Visby, firar i år sitt tjugoårsjubileum och släpper sitt åttonde studioalbum, “Dominion VIII”. Tillsammans med bland andra ENTOMBED och DISMEMBER tillhör GRAVE de band som var med och formade den svenska death metal-scenen kring nittiotalets början, och som haft omvittnad betydelse för senare band, både i Sverige och i andra länder.

GRAVE, numera ett tremannaband, fyller denna platta med skön, tung rakt-på-sak death metal. Ni som gillade DISMEMBERs senaste, självbetitlades släpp bör definitivt ta er en stund med “Dominion VIII”. Den som hört GRAVEs tidigare album, inte minst de två-tre senaste, kan också känna sig väl hemmastadd. Ola Lindgren, som varit med från start som gitarrist och sedan 1995 även är bandets sångare, levererar ett hypnotiskt flöde, med tungt growlad sång uppbackad av Fredrik Isaksson på bas och Ronnie Bergerståhl bakom trummorna.

Vill man uppleva bandet live går detta för sig bland annat på Wacken Open Air i slutet av juli. På hemmaplan finns möjlighet att se dem i höst då de tillsammans med NILE och BELPHEGOR turnerar Europa med några datum i Sverige inlagda i början av oktober.

“Dominion VIII” är en väl sammanhållen platta med nio spår som tillsammans förmår fylla ut varje skrymsle i en lyssnares längtan efter tung rå dödsmetall. Albumet har en tilltalande täthet, gränsande till det kompakta. Hög standard genomsyrar hela plattan, men några speciella spår för mig är dundrande Bloodpath, rappa Annihilated Gods och avslutningsspårets malande 8th Dominion.

/BiblioteKarin

Skivor

In Flames – A Sense of Purpose

Lämna en kommentar

inflames2008  ARTIST: In Flames
TITEL: A Sense of Purpose
RELEASE: 2008
BOLAG: Nuclear Blast

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Amelie

Tradition och förnyelse i In Flames egen labyrint

Det tog ett antal varv i spelaren innan den här låtsamlingen intog sin rättmätiga plats i mitt hjärta. Men nu ligger den bra där. Det snabba stråk av besvikelse som drog förbi vid de första lyssningarna är utbytt mot en berusande känsla. Först som sist: “A Sense of Purpose” är mycket bra melodisk metal, en rad starka låtar, skickliga musiker, en känslig sånginsats i en förnämlig produktion. Göteborgsmetal av det hjärtevärmande slaget – ibland hettar det dessutom till ordentligt.

Den låt som slår an allra först, Sober and Irrelevant, är spikrakt röj på vant IN FLAMES-manér. Igenkänningen är hög, i trumspelet, gitarrerna och så Fridén som spottar och fräser fram orden: “P’t now I tremp’l in pfear” (But now I tremble in fear). Nästa låta att hugga tag är Alias, med en fångande refräng, den sitter som gjuten redan efter ett par lyssningar. Akustiska gitarrslingor bygger spänningar och kontrastverkan. I och för sig inte något nytt grepp i IF-sammanhang, men effektivt.

Ett ämne till blivande vattendelare fansen emellan är The Chosen Pessimist, en av de mest intressanta låtarna på plattan. På det drygt åtta minuter långa spåret hinner mycket hända, med ett instrumentellt “intro” på nästan två och en halv minut, och en skönsång så skön att jag måste undra om Fridén varit och tagit sånglektioner hos Thomas Di Leva… Över huvud taget tar Anders Fridén ut svängarna med rösten och varierar sången på de olika spåren i en lekfullhet som förvånar.

Den existentiella ångest som kittar ihop lyriken har Fridén delat med sig av även på tidigare plattor. Det fördröjande eftertänksamma har däremot förstärkts. De skenbart enkla raderna i några av sångerna sätter sig djupt inne i maggropen och går inte så lätt att skaka av sig. Fridéns brutalt nakna röst karvar sig in i hjärtat. “Make me feel unbreakable, lie and set me free” (Delight and Angers).

Och på detta vis faller låt efter låt in i mitt hjärta vid förnyad lyssning, det finns många detaljer att avtäcka här. Favoritlåten för närvarande är avslutningsspåret March to the Shore. Den stör och berör, lockar och utmanar.

Rekommenderas inköp av albumet? Jamen, självklart – låt dig berusas! Det här är högkvalitativ svensk metal som platsar i vilken hårdrockssamling som helst. Frågan är bara vilken version du ska välja. DVDn som medföljer digipak-utgåvan är väl värd att få med sig för de futtiga tiorna extra, men har du inte inhandlat EPn “The Mirror’0s Truth” väljer du om möjligt att införskaffa den japanska versionen av albumet, där låtarna från EPn finns med, och därmed ytterligare två riktiga höjdare, Eraser och Abnegation.

/BiblioteKarin

Skivor

Corporation 187 – Newcomers of Sin

Lämna en kommentar

corporation187ARTIST: Corporation 187
TITEL: Newcomers of Sin
RELEASE: 2008
BOLAG: Anticulture records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Amelie

Inga nykomlingar inte
Sex år efter senaste plattan, kommer CORPORATION 187 med sitt tredje album, “Newcomers of Sin”. Linköpingsbandet har varit verksamt sedan 1998 och 2000 gav de ut sitt förstlingsverk, “Subliminal Fear”. Efter det, inför plattan “Perfection in Pain”, bytte bandet sångare till nuvarande Filip Carlsson, tidigare bland annat basist i “Satanic Slaughter”, där även bandets trummis Robert Eng medverkat. Jag gillar Carlssons röst, inget snack om det. Det konstant pressade desperata röstläget på “Newcomers of Sin” kunde dock fått varieras lite. Elva spår på raken blir väl mycket press och väl mycket desperation. Men som sagt – jag gillar rösten.

CORPORATION 187, som en gång startade som ett Slayer-coverband, har sina trådar både till thrash och death metal. Skulle jag tvingas sammanfatta plattan med ett enda ord finge det bli “speed” eller höghastighet på ren svenska. Det finns inga dödpunkter, eller ens vilopunkter, på den vansinnesresa genom titlar som My Sickness, Madhouse och Virus Nation som CORPORATION 187 bjuder med oss på.

Några favoriter på plattan är således fullt-ös-spåret Teaching the Sick, Feeding the Dead, titellåten Newcomers of Sin – en medryckande refräng sitter fint här – och näst sista spåret I’m the New Messiah som anslår en lite mer vemodig ton, trots att även den öser på fullt ut. Uppiggande eller tröttsamt? Tja, det här är nog rätt mycket en humörplatta som kan passa perfekt vissa dagar medan det andra gånger helt enkelt kan bli lite för mycket av det mesta.

/BiblioteKarin