Alla inlägg av Amelie Schenström

Skivor

Apocalyptica – 7th Symphony

Lämna en kommentar

Apocalyptica2010ARTIST: Apocalyptica
TITEL: 7th Symphony
RELEASE: 2010
BOLAG: Universal

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Amelie

APOCALYPTICA intensifierar i denna sin sjunde giv sitt alldeles egna koncept av cello-metal, med tyngd, finess och ytterst skickligt musicerande. Inledande At the Gates of Manala sätter standarden verkligt högt och det finns åtskilliga fler lika lysande pärlor på albumet ”7th Symphony”. Tyvärr håller dock inte riktigt alla spår lika fin standard.

Majoriteten av låtarna är instrumentala, men de svagaste spåren på skivan är ett par av låtarna med sång. Både Not Strong Enough med Brent Smith från SHINEDOWN, och framför allt Broken Pieces med sång av Lacey Mosley från FLYLEAF, är rätt banala, för att inte säga trista, historier. Mer än så förväntar jag mig vid varje tillfälle av de finska cellovirtuoserna i APOCALYPTICA. De två andra låtarna med vokalinsats hör däremot båda till de riktigt bra spåren; första singeln från albumet, End of Me, förgylls med brittiska BUSH-sångaren Gavin Rossdales röst och Bring Them to Light har förmånen att gästas av Joseph Duplantier från franska GOJIRA, vilket gör en mycket bra låt än bättre.

Bästa spåret är dock den strålande 2010 där APOCALYPTICA införskaffat förstärkning i form av SLAYER-trummisen Dave Lombardo. Det är andra gången på rad som detta fruktbara samarbete mynnar ut i ”bästa låten på plattan”-resultat; på ”Worlds Collide” lämnade Lombardo motsvarande tribut till spåret Last Hope. Man kan förledas att tro att bandets trummis Mikko Sirén därmed själv inte skulle vara alltför duktig, och det är klart att någon Dave Lombardo är han inte, men Sirén gör ett mycket gott arbete både som låtskrivare och själv bakom trummorna och, som i nämnda låtar, tillsammans med SLAYER-trummisen.

I det stora hela är ”7th Symphony” en briljant skapelse. Sedan blir det, som nämnts, vid ett par tillfällen något banalt, och jag gissar att det är ”kravet” att inte ha för få låtar med sång som gör att APOCALYPTICA tillåter dessa mindre bra spår att dra ner plattan. Just dessa två spår visar sig också ha en annan producent än övriga på albumet. Jag skulle vilja byta ut dessa båda låtar på standardutgåvan mot bonusspåren på ”Delux”-versionen av skivan, Through Paris in a Sportscar och The Shadow of Venus, så bleve det en riktig fullträff.

De svagare spåren påverkar slutresultatet och helheten, och därmed även mitt betyg av albumet, vilket annars kunde blivit ett årshögsta. Trots dessa små svagheter finns det ingen som helst anledning för APOCALYPTICA-fans, eller för all del någon hårdrockare med öppet sinne, att avstå från den njutning som åtminstone åtta tiondelar av denna sjunde symfoni erbjuder.

 

Skivor

Abigail Williams – In The Absence Of Light

Lämna en kommentar

abigail_williams_2010ARTIST: Abigail Williams
TITEL: In The Absence Of Light
RELEASE: 2010
BOLAG: Candlelight Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Amelie

Det börjar inte alls bra… Att inleda med klock-klang och ”änglakör” skickar signaler om någonting åt det allrasom mest symfoniskt bombastiska hållet, och sätter igång mina egna klockor – varningsklockorna. Dessutom ylande vargar(?) och ett parti stämningsdödande tal mitt i låten. Till att börja med är det svårt att inse att bortom allt detta krafs är Hope The Great Betrayel, öppningsspåret på ABIGAIL WILLIAMS “In The Absence Of Light”, i grunden en riktigt bra låt.

Efter den tveksamma inledningen tar sig plattan dock snabbt och visar sig vara ett utmärkt stycke välproducerad black metal med flera uns melodiösa inslag i vissa låtar, såsom What Hells Await Me, en låt som för övrigt bör kunna fungera i vilka hårdrocksöron som helst och kan rekommenderas som introduktion för den som kanske inte lyssnat till så mycket black metal, men är nyfiken på detta band.

Nordamerikanska ABIGAIL WILLIAMS bildades 2005 och första fullängdsalbumet, ”In The Shadow Of A Thousand Suns” från 2008 var en symfonisk death core/black metal-historia, inte helt utan intresse, men inte alls i klass med nya albumet. Sedan dess har flera medlemsbyten skett och kvar är sångaren/gitarristen Ken Sorceron (numera även gitarrist i belgiska ABORTED) och med sig har han på detta album Ian Jekelis på gitarr och Ken Bedene på trummor. Keyboardisten som tidigare varit så framträdande har helt lämnats utanför. Med “In The Absence Of Light” levererar bandet mer renodlad black metal, med klara influenser från nordisk tradition, samtidigt som det till vissa delar ger associationer till CRADLE OF FILTH, framför allt då Ken Sorcerons röst och sångstil som har en hel del gemensamt med Dani Filths. Albumet är mixat av Peter Tägtgren, vilket säkert bidrar till den kyliga och samtidigt välljudande produktionen.

Det började inte bra, men fortsatte desto bättre, även om jag fortfarande inte förstår hur man tänkte med första låten, och därmed inledningen till hela albumet. En stor otjänst gjorde bandet sig själva när de valde den öppningslåten. Men bortsett från det är “In The Absence Of Light” en alldeles utmärkt platta.

Skivor

Eyecult – Morituri Te Salutamus

Lämna en kommentar

eyecult2009ARTIST: Eyecult
TITEL: Morituri Te Salutamus
RELEASE: 2009
BOLAG: Ewiges Eis Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Amelie

EYECULT – ”Morituri Te Salutamus” (”vi som ska dö hälsar dig”)

På debutalbumets dryga 32 minuter hinner Västeråsbandet EYECULT med att både göra mig nyfiken, ge mig en del att fundera på och få mig att vilja ha mer av samma vara. Det är bra jobbat.

”Morituri Te Salutamus” drar igång Aeternum med ett intro som ger löfte om precis de ingredienser som genuin black metal består oss med. Hög musikalitet, rå produktion, mycket sinnlighet och djup känsla. När sedan texterna visar sig äga både vitalitet och klartänkthet blir jag än mer tillfreds.

Jag fastnar djupt i texternas teman där både katolsk mytologi, asa-trons ödesgudinnor och romersk historia tar plats. En favorit är andraspåret, betitlat Saligia, en akronym för de sju dödssynderna, som musikaliskt är en riktigt ”catchy” låt där EYECULT åberopar det onda i sina olika skepnader (Leviathan, Belphegor, Satan osv) för var och en av de sju synderna. En annan höjdare är Furor där åkallan går ut till ”earth mother”. Det ger reminiscenser till SATYRICONs i genren smått klassiska Mother North, och handlar om hur kassa vi är att ta hand om det vi fått att förvalta; det är bara att välkomna det oundvikliga slutet, inse tillvarons tomhet och varandets meningslöshet. Religionskritiken är vass och uppenbar i Oblivion där det konstateras att ”the Swastika and the cross goes hand in hand”. Därmed dras också en tydlig rågång gentemot nazistiska tongångar, vilka som bekant en mindre del av banden inom genren inte drar sig för att flirta med.

Nu har jag uppehållit mig vid texterna, som överrumplade mig med sitt djup och sin intensitet, vilket inte betyder att musiken är mindre intressant. Mixen av lättare, mer melodiska spår, som nämnda Saligia och Oblivion, och tyngre stycken såsom malande Skuld och Slave ger en perfekt avvägd, intensiv halvtimme i sällskap med EYECULT. Gillar du traditionell black metal i modern skrud bör du obönhörligen låna detta album ditt öra.

”Morituri Te Salutamus” gavs ut i december 2009. Bandets båda musiker, Patrik Carlsson och Andreas Åkerlind, gör även musik ihop under namnet ANACHRONAEON, ett band som gett ut tre album, det senaste, ”The Futile Quest For Immortality” recenserades nyligen här på WeRock. Även det intressant musik, men för min del hoppas jag att Carlsson och Åkerlind prioriterar om lite, och snart nog kommer med en ny EYECULT-skiva. ”Victuri Te Salutant!”

/BiblioteKarin