Alla inlägg av Amelie Schenström

Skivor

Engel – Absolute design

Lämna en kommentar

engel2007ARTIST: Engel
TITEL: Absolute design
RELEASE: 2007
BOLAG: Steamhammer

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Amelie

Gedigen debut sprungen ur Göteborgsmyllan
Fyrtiosju minuter skön svensk metal, tung men lättlyssnad musik, bara att följa med och njuta. ENGELs debutalbum ”Absolut Design” är ett gott verk, och med en del verkligt spännande musikaliska vändningar.

”for the majority of Swedish extreme metal musicians membership of the scen is more salient than membership of one particular band. The Swedish scen is superficially constantly in flux but its membership remains stable and enduring.” På ytan i ständig förändring men i grunden stabil, så beskrivs den svenska metal-scenen i boken ”Extreme Metal” (Keith Harris, 2007). Det är svårt att tänka sig en bättre illustration till detta än gruppen ENGEL som nu kommer med sitt debutalbum, ”Absolut Design”. Gitarristen Niclas Engelin har spelat med IN FLAMES och varit medlem i PASSENGER tillsammans med Anders Fridén, som är producent för albumet samman med Daniel Bergstrand. Michael Håkansson har lirat bas i EVERGREY men också i ALL ENDS, vars båda grundare Gelotte och Strömblad spelar med nämnde Fridén i IN FLAMES. Och så vidare. Övriga musiker är inte heller några nybörjare. Marcus Sunesson har tidigare varit gitarrist i banden THE CROWN och THE HAUNTED. Sångaren Magnus Klavborn kunde man tidigare hitta i HEADPLATE, och trummisen Daniel ”Mojjo” Moilanen i THE PROJECT HATE, och tidigare LORD BELIAL.

Denna västkustska korsbefruktning har i föreliggande album resulterat i något nytt och delvis ganska eget. Magnus Klavborn har ett brett och varierat röstregister, och bjuder på allt från skönaste skönsång till grövsta growl. Det är mycket melodi, backat av skickligt gitarrspel och snabba trummor. Inledningens In Splendour lägger grunden med sitt tunga malande och med emellanåt ganska udda tongångar. Tempot är betydande i låtar som Propaganda och Casket Closing, medan spåren Descend och Next Closed Door är av det, relativt sett, lugnare slaget, den senare med vackra stämmor i inledningen. Favoritspåret Calling Out är kanske plattans rivigaste låt och finns också ute med en skön video.

Det här är alltså riktigt bra. Visst är det lockande att genast jämföra ENGEL med IN FLAMES och annan göteborgsmetal, men det finns också anledning att låta bli, ”Absolut Design” står stadigt på egna ben och albumet innebär helt enkelt en säker debut av ett mycket kompetent band. Betyget blir 7 av 10.

/BiblioteKarin

 

Skivor

Kragens – Infight

ARTIST: Kragens
TITEL: Infight
RELEASE: 2007
BOLAG: Locomotive Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Amelie

Det är alltid lite extra roligt med musik från icke anglosaxiskt område. Det finns ju bra både t ex japansk, finsk och föralldel svensk metal, och här står vi nu inför fransk sådan. Att sedan ”alla” band sjunger på engelska – Rammstein undantaget – tycks idag nästan ofrånkomligt.

Nice-baserade Kragens bildades 2000 som ett lokalt coverband, men började snart göra eget material. Debutalbumet ”Dying in a Desert” kom 2004 och året därpå ”Seeds of Pain”. Årets skiva, ”Infight”, är liksom den föregående producerad av Tue Madsen.

Öppningsspåret, Deaf and Blind, och därmed hela plattan inleds mjukt med piano och stråkar för att snart övergå i tunga gitarrer och snabba rytmer. All mjukhet lyser sedan med sin frånvaro. Gitarrerna får genomgående mycket utrymme på plattans totalt nio spår. ”Trummaskinen” Olivier Gavelle jobbar emellanåt så effektivt att hans instrument momentant skapar en ljudmatta som riskerar att helt förlora sina distinkta ljud, t ex i Tyranny of god, kanske plattans bästa låt.

Kragens står stadigt med fötterna i den melodiska metal-traditionen men med en, som det verkar, outsinlig vilja till spänningsskapande variation. För mig (som egentligen är allergisk mot all genre-bestämning) smakar detta ömsom death, ömsom thrash och power, och ibland hör man Bruce Dickinson – jo, jag svär! – spöka i sångarens röst, t ex på den lugnare The falling man och avslutningsspåret Metalize. Renaud Espeche bidrar också till intressanta spänningar när Dickinson-rösten varieras med desperat raspig sång och djupaste growl. Allt på ett fat, och det blir definitivt aldrig tråkigt.

Bandnamnet, som har gett mig visst huvudbry, visar sig komma från Jack Vances science fiction-roman ”The Blue World”, där bläckfiskliknande monster med benämningen ”Kragens” sätter mänskligheten under slaveri. Fritt fram för egna tolkningar.

Tillhör du dem som lyssnat på och gillat Kragens förut lär du inte bli besviken på detta album. Och för dem som ännu inte bekantat sig med fransmännen ifråga finns nu all anledning att ge sig in i närkamp med deras musik. Betyg 8 delar jag utan att tveka ut till ”Infight”.

/BiblioteKarin

Skivor

Apocalyptica – Worlds Collide

Lämna en kommentar

Apocalyptica2007ARTIST: Apocalyptica
TITEL:Worlds Collide
RELEASE: 2007
BOLAG: Universal

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Amelie

Finska cellobaserade hårdrockarna APOCALYPTICA släpper sitt sjätte studioalbum, ”Worlds Collide”. APOCALYPTICA som koncept brukar i ena stunden, med harmoniskt cellospel, inbjuda till skönt avkopplande lyssnande, för att i nästa stund närmast kollapsa i ”kamp” mellan de tre cellisternas instrument, där gränsen till kaos ständigt känns oroande nära, medan trumspelet ömsom gjuter olja på vågorna och ömsom slänger in mer bränsle på konflikthärden. Stundom kompletteras dessa instrumentella excesser med sång. APOCALYPTICA har ingen sångare – och bör ingen sådan ha enligt min mening – men brukar bjuda in olika röster till några av låtarna på sina album. Några av dem som varit med på tidigare plattor är Nina Hagen, Max Cavalera och Ville Valo.

Hittills har aldrig ett nytt APOCALYPTICA-album varit det förra likt, vi har kunnat följa en ständig utveckling. Efter debuten, en platta med METALLICA-covers, och ytterligare ett rent instrumentellt album med mest covers, har de egna kompositionernas andel ökat och sångbidragen brett ut sig alltmer över de påföljande albumen. Sången har nog bidragit till att öka bandets popularitet i bredare skaror och hittills har det fungerat utan att gruppens musik tappat sin själ.

”Worlds Collide” fortsätter utvecklingen med alltfler spår med sånginsatser av skilda vokalister, här sjungs det i var och varannan låt. Namnkunniga röster som Corey Taylor (SLIPKNOT/STONE SOUR) i förstasingeln I’m Not Jesus och Till Lindemann (RAMMSTEIN) svarar var och en för starka sånginsatser. Bäst är ändå de instrumentella låtarna som Stroke, Burn och den explosiva favoriten Last Hope med SLAYERs Dave Lombardo på trummor. Denna låt känns som 100% APOCALYPTICA där gästmusikern bidrar till att höja den apokalyptiska känslan i låten. Precis så vill vi ha dem!

I högre grad än i tidigare album får jag dock känslan att låtmassan så att säga sönderfaller i två olika delar, APOCALYPTICAs eget, instrumentella material uppblandat med ett mer tillrättalagt låtmaterial med sång för att fånga upp en större skala presumtiva lyssnare. Kanske finns inte alls någon sådan tanke bakom men känslan infinner sig. Det här gör absolut inte World Collide till något dåligt album. Många av spåren, både de med och de utan sång, är väl så bra som låtarna på tidigare plattor. Det är helhetskänslan som tar lite stryk och gör att en viss otillfredsställelse ger sig till känna efter genomlyssningarna.

En bra APOCALYPTICA-platta men de högt ställda förväntningarna infrias ändå inte tillfullo och sammantaget ger detta albumet betyg 7.