Etikettarkiv: 2008

Intervju: Hoest från Taake

Helnorsk svartmetall ur ett inre fullt av destruktiv energi.

Norska TAAKE har i höst gett ut sitt fjärde, självbetitlade, fullängdsalbum. Werock fick sina nyfikna frågor besvarade av Hoest, mannen bakom bandet. Mot bakgrund av tidigare kontroverser, och för att undanröja all eventuell osäkerhet ber jag Hoest först att klargöra sitt förhållande gentemot den nazistiska ideologin. Svaret är rakt.
– Jag är stolt nationalist, men absolut inte rasist eller nazist.

Albumet ”Taake” gavs ut i oktober i Norge och månaden efter i Sverige och övriga Europa. Det är en skapelse med plågsamt mörk och utsökt vacker lyrik. På de tidigare plattorna har Hoest haft med sig gästande musiker, men inte denna gång.
– Jag försöker hålla den gamla vanliga balansen för TAAKE mellan tidig norsk black metal, 80-tals black thrash, folkmusik och en viss individuell utveckling. Den här gången resulterade det i mindre av folkliga element, men mer av råa necroriff. Nåväl, jag tycker alla instrumenten fungerar bättre tillsammans denna gång. Alltid när jag skapar ett riff kommer trumkompet och detaljerna för mig direkt. Genom att genomföra det helt själv, garanteras därmed att samverkan blir ultimat. Jag har alltid haft en mycket bestämd vision av hur jag vill att inspelningsresultaten ska bli. Men med valet att blanda in andra musiker i inspelningen, är det inte mer än rätt att låta dem bidra med sin egen spelstil och sina egna tolkningar av mina idéer. Emellertid har jag bestämt att det inte finns plats för sådana kompromisser mer, jag måste ha allting fullständigt på mitt eget sätt från och med nu. Inget ont om mina tidigare bandkompisar, men när det gäller min egen musik är jag inte särskilt förtjust i att samarbeta med andra personer under inspelningsprocessen. Vid inspelningen av det här senaste albumet trivdes jag mycket bättre, med endast mig själv och producenten i studion, och jag kommer att fortsätta med detta arrangemang vid framtida inspelningar.

TAAKE har tidigare gett ut en trilogi av fullängdsskivor med en likartad konstruktion, där albumtiteln återkommer i var och en av de numrerade, alltid sju, låttitlarna. Det nya albumet, självbetitlat och med sju helt skilda låttitlar, markerar något nytt.
– Min enda plan sedan mitten av 90-talet var att göra trilogin ” Nattestid… Bjoergvin… Doedskvad” . Efter det tog jag en paus och övervägde till och med att lägga projektet till vila. Vid den tiden övervägde jag allvarligt att också lägga mig själv till vila. Då den del av mig som längtar efter Döden blivit något starkare än den del som försöker hålla mig kvar i livet. Jag var som levande död i åratal och var slutligen tvungen att ta ett beslut om att antingen stanna eller lämna, med eftertryck. Sammantaget fungerade denna upplevelse som inspiration, och med tiden hade jag gott om material och en ny växande storm att släppa lös. Så orsaken till det självbetitlade albumet är helt enkelt att det markerar en ny kreativ start för mig. Dessutom, då jag spelar allting på albumet själv, representerar det essensen av TAAKE mer än någonsin. Trilogin bestod av konceptskivor, så nu var det tid att ha skilda låttitlar, då ämnet för varje text nu innebär mer variation dem emellan.
– Traditionen med sjutalet använder jag mig av för att hylla min hemstad Bergen, som omges av sju dimhöljda fjäll. Sju är också ett av de magiska talen i norsk folktro.

Genomgående osannolikt mörk lyrik, det har väl alltid varit TAAKEs signum.
– Alla mina texter är metaforer ur mitt eget liv och fantasier ur mitt inre kosmos. Jag är så full av destruktiv energi att, eftersom jag lever i ett modernt samhälle där jag inte alltid kan leva ut den, är det fundamentalt för mig att på ett ärligt sätt uttrycka det hela genom musiken och texterna.

TAAKEs musik benämns ”Helnorsk Svartmetall”. Jag undrar om Hoest sätter likhetstecken mellan detta uttryck och vad som brukar kallas ”True Norwegian Black Metal”, och om ”äktheten” är något som bestäms av musiken i sig eller om lyssnaren också är delaktig i detta.
– Eftersom också de tidiga pionjärerna inom genren hade stor variation sig emellan, finns det skilda uppfattningar om vad essensen av ” norsk black metal” egentligen innebär. Norrmännen, mer än några andra, tog arvet från BATHORY / CELTIC FROST till sina hjärtan, men bidrog själva också i stor utsträckning med helt unika element, helt bortom denna värld. Men ju fler människor som blev inblandade, desto fler skilda idéer fanns om hur genren skulle utvecklas. Jag slutade låta mig inspireras av olika band i mitten av 90-talet, då de flesta gamla band snabbt förändrades till oanvändbara meningslösheter, tömda på BM-känslan, och de nya banden inte hade rätt fokus med alltför många band att inspireras av. Det har alltid varit den rent norska aspekten som jag finner mest värd att bevara, och därmed mitt ansvar att hålla den gamla elden brinnande. Färre och färre människor tänker fortfarande så här, men jag är nöjd med att vara en av de få som gör det. Vi använder TNBM-symbolen för att distansera oss från de andra, tillsammans med likatänkande som NATTEFROST / CARPATHIAN FOREST, GEHENNA, DEATHCULT och URGEHAL. Jag betecknar TAAKE som ”Helnorsk Svartmetall” eftersom jag troligen har mest norsk fokus av oss alla numera. Utöver lyrik uteslutande på mitt modersmål, och skriven med runor, levandehåller jag också i stort sett allting som är rent norskt i vår black metal-tradition.
– Lyssnaren kanske inte alltid är överens med vad bandet hävdar att det representerar, naturligtvis. Men vi är förmätna nog att hävda det ändå, hur andra än må se på det.

”Helnorsk Svartmetall” alltså. Vad räknar då Hoest till sina inspirationskällor?
– Grunden som blev lagd under den första tiden, av MAYHEM, THORNS, DARKTHRONE/ISENGARD, BURZUM, IMMORTAL och EMPEROR kommer alltid vara huvudkälla för min inspiration, tillsammans med pre NorWave-band (före nittiotalets norska black metal-våg, Werocks anm.) som BATHORY, HELLHAMMER/CELTIC FROST, DESTRUCTION och SODOM. Sedan är det det norska kulturarvet som ger mig inspiration, med folkmusik, bildkonst, folklore osv.

När jag frågar Hoest vad han själv lyssnar till för musik får jag dock helt andra svar, i en charmerande blandning.
-The Gun Club, Pentagram, Orcustus, Roky Erickson, Kate Bush, Depress, Aura Noir, Joy Division, tidiga WASP, Sparks, The Sisters of Mercy, The Rolling Stones, Toxic Holocaust, tidiga Guns N Roses, Hedningarna och annan nordisk folkmusik.

Jag ber Hoest välja några av låtarna på den nya plattan, som personligen betyder särskilt mycket för honom, och undrar också om vilka reaktioner de fått på albumet så här långt.
– För mig är Umenneske och Velg bort Livet de mest verkningsfulla spåren på detta album. Jag tror TAAKEs intensitet och atmosfär representeras bäst genom dessa låtar.
– Så här långt har vi fått fem 5 av 6 och två 8 av 10 i norsk press, så recensionerna har verkligen börjat väldigt bra. Europeiska recensioner börjar just komma in och reaktionerna tycks vara likadana, vilket är bättre än jag förväntat mig. Det här är första gången vi har licensierat ett album för officiell utgivning utanför Europa. Marknaden i Nordamerika växer snabbt så jag är nyfiken på att se utvecklingen där. Det kunde vara intressant att åka dit och uppträda, men jag är inte säker på om det är möjligt, då flera av oss bandmedlemmar har allvarliga fängelsedomar bakom oss.

Utöver TAAKE har Hoest också andra engagemang.
– Jag spelar bas i både DEATHCULT och SLAVIA. Båda banden repar inför sitt andra album. Jag får ständigt erbjudanden om mer eller mindre intressanta gästuppdrag, så vi får se vad jag säger ja till. Jag gästsjöng nyligen för NATTEFROST igen, för hans kommande split med Fenriz tidigare Red Planet-inspelningar.

Jag undrar slutligen om Hoest har något ytterligare han vill delge läsarna, men…
– Jag uttrycker allt jag verkligen vill genom min musik och mina texter..

Vi tackar Hoest för att han delat med sig av sin tid och sina tankar och önskar TAAKE fortsatt lycka till framöver. Inom kort kommer du också finna en recension av det nya albumet här på sajten.

BiblioteKarin

Live: Soilwork

ARTIST: Soilwork
LOKAL: Kulturbolaget, Malmö
DATUM: 12 december, 2008

SOILWORK KulturBolaget, Malmö 2008-12-12

Hur märker man att ett band gör sista spelningen på en turné? Jo, genom att en ganska tuff kille som sångaren Björn ”Speed” Strid tjoar och flamsar ganska mycket, samt att basisten Ola Flink med jämna mellanrum ställer sig på monitorerna, hissar upp basen i brösthöjd och vickar överdrivet med höfterna. Samt att denne även har en tröja med en bild av Dolly Parton på sig.

Jag har sett SOILWORK ganska många gånger vid det här laget, men jag har aldrig sett bandet så lekfullt som denna kväll på KB. Det går dock aldrig ut över musiken som spelas lika tajt som vanligt. Bandet inleder med Sworn To A Great Divide från plattan med samma namn, kanske inte min favoritlåt från bandets numera ganska digra låtkatalog, men ändå en rätt ok öppning – riktigt bra blir det dock redan med låt nummer två – As We Speak är en låt jag alltid gillat och dess mäktiga intro gör att jag verkligen drar på smilbanden. Låtvalet denna kväll var genomgående helt ok – bäst var i mitt tycke fantastiska The Chainheart Machine och One With The Flies.

Björn Strid, Soilwork. Foto: Martin Bensch

Förra gången jag såg SOILWORK resulterade det i att jag tyckte att det var den bästa konserten jag bevittnade det året – riktigt de höjderna når bandet inte upp till ikväll, mycket på grund av ovan nämnda flamsighet. Det verkar de runt 15 stycken ganska unga killarna som tar varje chans att starta moshpit, tycka spelar någon roll – de öser oavsett.

Det är även hur kul som helst att se Peter Wichers tillbaka på scen med det band han lämnade på grund av för mycket turnérande för ett antal år sedan – och som han trivs! Han spelar med full kraft, och med en uppenbar spelglädje.

Sammantaget en helt ok kväll med SOILWORK – men de kan så oerhört mycket bättre än vad jag upplevde på KB i fredags kväll

Peter Wichers, Soilwork. Foto: Martin Bensch

 

AC/DC- Black Ice

ACDC2008ARTIST: AC/DC
TITEL: Black Ice
RELEASE: 2008
BOLAG: Columbia Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Footstomp

Sedan början på 90-talet så har vi fått betrakta en album release från AC/DC som en raritet. Åtta år har nu förflutit sedan ”Stiff Upper Lip” så nya plattan ”Black Ice” är därmed ett minst sagt efterlängtat släpp från giganterna, men det är med blandade förväntningar. Mina egna förväntningar var inte alls höga med tanke på att ”gubbarna” inte levererat fullt ut sedan början på ’80.

Redan efter att förhandslyssnat på Rock N Roll Train och War Machine så började jag tro att detta kanske kan bli riktigt bra trotts allt, och visst blev det så. Jag är glad att säga att AC/DC som verkat så otroligt trötta den sista tiden faktiskt levererar år 2008. Mitt första intryck var förvisso att plattan kändes något enformig, men efter att ha tillåtit ”Black Ice” snurra ett par varv så har den växt till sig rejält.

”Black Ice” bjuder på en stor variation mellan låtarna (i AC/DC mått), framför allt i riffuppbyggnaderna och Angus Youngs solande. Rock N Roll Train, Spolin’ For a Fight och otroligt tuffa Black Ice är exempel på riktigt bra låtar i klassisk manér. Men så överraskar de med låtar som Anything Goes som är lite mer åt pop-rock hållet och på låten Stormy May Day så har Angus till och med plockat fram slideröret. Jag är även förbluffad över hur bra Brian Johnson sjunger på plattan rakt igenom.

Det finns även baksidor hos ”Black Ice”. Största missen är en klassisk fadäs som bandet aldrig tycks lära sig av. Istället för att låta albumet hålla sig till 10 kanonlåtar så har de slängt in ytterligare 5 intetsägande spår helt i onödan vilket gör att helheten sänks avsevärt. En annan detalj som skapat en hel del missnöjda miner är att ”Black Ice” är inspelad under endast sex veckor, vilket bör anses som en förhållandevis kort period. Själv så tror jag resultatet i slutändan är positivt. Istället för att de ska ha finslipat på en platta i åratal vilket sällan har visat sig vara en bra idé. Det finns även en hel del missnöje kring Brendan O’Brien som producent, men jag finner ingen anledning att klaga på slutprodukten.

”Black Ice” är kanske inte det bästa AC/DC gjort, men om vi placerar plattan bland mängden år 2008 så står den sig däremot riktigt bra! AC/DC står lika högt som alltid och visar alla ovetande hur det ska gå till.

/Footstomp