Alla inlägg av Fredrik Sandberg

Skivor

Crypta – Echoes of the Soul

Lämna en kommentar

ARTIST: Crypta
TITEL: Echoes of the Soul
RELEASE: 2021-06-11
BOLAG: Napalm Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Fredrik Sandberg

Efter ett (som så ofta) egentligen helt onödigt instrumentalt intro, som förmodligen är avsett att låta ”kusligt” eller något liknande, men som mest blir utfyllnad, sätter CRYPTA facklan till krutdurken och låter tillställningen ta fyr. Trivsamt nog för oss lyssnare är krutet torrt, och skådespelet som följer tämligen effektfullt.

Visst, ”Echoes of the Soul” är på sätt och vis lite som en ”Pirates of the Caribbean”-film lite senare i serien. Mycket känns bekant, man har liksom sett det förut, och vissa grepp återbrukas tämligen obekymrat. Handlingen kanske inte är så där tokigt originell, direkt. Men det finns karaktärer det är svårt att inte gilla, det är effektfullt, och det märks att det finns en kärlek till det universum där handlingen utspelar sig.

De bitvis thrashiga, men oftast lite mörkare och hårdare döds-riff CRYPTA manglar ut innehåller nämligen rätt många hooks, trumspelet accentuerar väl med en bra avvägd blandning mellan upptempo-mangel och stadigt tuggande, och Fernanda Liras sånginsats är oklanderligt hemsökande. Det som presenteras är som antytt inget nytt under solen, men inte desto mindre är det en trivsam solförmörkelse som rullar ut ur högtalarna.

Föga förvånande, kanske, givet rutinen från tidigare band som till exempel NERVOSA, COBRA SPELL och SEPIROTH som dessa damer har. Med den erfarenheten känns det naturligt att de bekvämt klarar att sy ihop inslag som minner om TESTAMENT, SLAYER, MORBID ANGEL, MESHUGGAH (jodå, lyssna på slutet av Under the Black Wings!) och tidig svensk 90-talsdöds till en habil helhet.

Givet att låtmaterialet mestadels slingrar sig fram längst väl upptrampade stigar blir det aldrig stekhett. För att sticka ut i så riklig konkurrens krävs något alldeles, alldeles extra, och riktigt där landar kanske inte ”Echoes of the Soul”. Men nummer som Starvation, Death Arcana, Kali och Dark Night of the Soul är samtliga riktigt bra spår, och skivan som helhet skön lyssning. Ett givet tips för fans av old-school-inga-krusiduller-döds, således!

Skivor

Alluvial – Sarcoma

Lämna en kommentar

ARTIST: Alluvial
TITEL: Sarcoma
RELEASE: 28 maj 2021
BOLAG: Nuclear Blast

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Fredrik Sandberg

När jag lite tidigare i våras hörde 40 Stories med ALLUVIAL blev jag en smula kär. Blandningen mellan stenhård och blytung teknisk döds å ena sidan, mångfacetterat och eteriskt malande å andra sidan, var synnerligen vinnande. Så det var med rätt höga förväntningar jag tog mig an fullängdaren ”Sarcoma” när den nyligen dök upp i etern.

På ett område levererar jänkarna onekligen även i fullängdsformat. Det stenhårda är fortfarande stenhårt, och de synkoperade stackato-bomber som briserar med täta intervaller kan bryta nacken av vem som helst. Kevin Mullers (ex-SUFFOCATION) tokförbannade growl gör inte saken sämre, karln kan verkligen förmedla aggression och desperation. För att försöka förmedla en informativ bild så kanske jag kan nämna att ett spår som Exponent påminner mig om MESHUGGAHs Gods of Rapture – bara argare…

Men det är inte i sina renodlat hårdaste stunder som ALLUVIAL är som bäst. Ja, de är stenhårda, och ja, de är snortighta, men det saknas bitvis lite för mycket nyans och variation för att det skall lyfta hela vägen till önskad höjd. De spår när lite mer atmosfär tillåts ta plats, förutom nämnda 40 Stories även Thy Underling, Sleepers Become Giants och avslutande Anodyne, är de där Muller och hans mannar faktiskt imponerar på riktigt. Hade hela plattan legat på den nivån hade det varit årsbästalista-varning på anrättningen, nu stannar det ”bara” vid att vara en klart bra platta.

Fans av teknisk döds gör dock klokt i att låna ALLUVIAL och ”Sarcoma” sitt öra. Det är nog få som lär bli genuint besvikna.

Skivor

Soen – Imperial

Lämna en kommentar

ARTIST: Soen
TITEL: Imperial
RELEASE: 2021-01-29
BOLAG: Silver Lining Music

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Fredrik Sandberg

Det var med skräckblandad förtjusning jag tog mig an detta nya släpp från SOEN. När förra släppet ”Lotus” kom 2019 beskrev jag den som ”54 minuter och 6 sekunder av rent geni, en skiva utan ett enda svagt spår. Den musikaliska intelligensen är häpnadsväckande, och låtarna så känslosamma, intrikata och egensinniga att ingen annan skiva från 2019 för mig kommer i närheten.” Det hamnade överst på min årsbästalista det året. Så förväntningarna nu var… påtagliga.

Mycket är sig likt på ”Imperial”, men jag tycker mig ana en viss, liten förändring i färgteckningen på den magnifika best SOEN är. Joel Ekelöfs eteriska stämma är fortfarande magisk, den speltekniska färdigheten hos bandet svårslagen, och låtskrivandet starkt. Så att detta är en mycket, mycket bra skiva behöver ingen tvivla på. Men initialt fanns där ändå en vag antydan till besvikelse, även om denna då skall förstås utifrån de skyhöga förväntningar jag hade.

”Imperial” är en något lugnare skiva än sin föregångare. Det synes mig som att det finns några fler rena och raka partier där (de för all del alltid löjligt vackra) sångmelodierna bär tillställningen, och något färre sådana där härligt meckiga delar där Lopez trummor och Fords gitarrer synkoperar fram jazziga stackaton och hungrigt slingrande riff. Visst finns de pusselbitarna där nu med, framför allt i spår som löjligt starka Antagonist samt Monarch, Dissident och Deceiver. Men jag upplever som sagt att de är något färre.

Initialt saknar jag dem något, för det är enligt mig när SOEN kombinerar den där skavande, energiska nerven med det där eteriskt vackra som de är som allra bäst. Det är då de verkar på en helt egen nivå. Men ju mer jag lyssnar på ”Imperial”, desto mer tvingas jag kapitulera inför det faktum att även de lugnaste låtarna, som Fortune, Illusion och Modesty, är ruskigt välskrivna och känslomässigt berörande nummer.

”Imperial” är given på årsbästalistan, men inte given etta. Betyget stannar på välförtjänta 9/10, men inte på full pott. Jag finner mig ha den något schizofrena upplevelsen av att samtidigt trots allt vara en liten promille-gnutta besviken, men också oerhört tacksam för att jag får lyssna på SOEN och den fantastiska musik de skapar…