ARTIST: Kobra And The Lotus TITEL: Prevail I RELEASE: 2017 BOLAG: Napalm Records
BETYG: 7/10 SKRIBENT: Fredrik Sandberg
Okej, visst, KOBRA AND THE LOTUS är ett band. På samma sätt som till exempel DIO eller DEVIN TOWNSEND PROJECT är det… Det finns så klart fler medlemmar än frontpersonen, men låt oss vara ärliga – det handlar inte om dem. Kanadensiska KATL handlar naturligtvis om frontkvinnan Kobra Paige, och det beror inte på att det är något fel på kompetensen hos övriga i bandet, utan enbart på att den pipa Paige besitter är galet bra. (Åtminstone nuförtiden, skillnaden mot debutsläppet ”Out Of The Pit” är markant.)
Musikaliskt rör sig Calgary-kombon inom en förhållandevis bred sfär, där inslag av klassisk heavy metal och thrash blandas med uppenbart symfoniska inslag och ett och annat nedstämt riff med lite elakare bett. Kvalitén på låtmaterialet är aningen spretig, även om det ändå finns visst fog för att mena att den genomsnittliga nivån på ”Prevail I” (det är en etta, ”Prevail II” är planerad till senare i år) är snäppet högre än på bandets tidigare släpp. Ungefär hälften av materialet håller mer än godkänd nivå, medan resten slirar lite. spår som är värda att nämnas är inledande Gotham med sin kraftfulla refräng, power-balladen Light Me Up, mångfacetterade Victim, där ett lite taggigare riffande möter Paige klassiska skolning på ett fint sätt, luftiga Manifesting Destiny, samt svulstiga singeln Trigger Pulse.
Det framstår måhända som aningen platt att ösa superlativer över Paige kvalitéer, och inte ha så mycket att säga i övrigt, men det är faktiskt ganska träffande. Med en banal röst i täten hade ”Prevail I” varit en tämligen banal skiva, men nu är det faktiskt en riktigt trevlig bekantskap. Så heter det ju också spetskompetens av en anledning…
ARTIST: Grand Magus som huvudakt, Memory Garden som support LOKAL: Sticky Fingers, Göteborg DATUM: 21 april, 2017
Ett kämpande förband, en imponerande frontman, och ett stycke magisk allsång – ja, det är några av ingredienserna på Sticky Fingers denna kyliga vårkväll när GRAND MAGUS gästar Göteborg.
Grand Magus – hårdrock med stort H.
Jag anländer till Sticky Fingers strax innan kvällens support-akt, veteranerna MEMORY GARDEN, skall gå på. Förutom att det än så länge är ganska dålig uppslutning (att det är precis innan löning hjälper säkert inte) noterar jag att det är rätt bra spridning i ålder hos publiken. Nuförtiden brukar det annars vara ofrånkomligt att jag höjer medelåldern på de metalspelningar jag bevistar, men jag hade nog inte vågat satsa alltför mycket pengar på det den här kvällen. Mannen precis till vänster om mig i publiken är till exempel en flintskallig man i vad jag gissar är 60-årsåldern, med imponerande grå valrossmustasch och en (måhända något oväntad) AMON AMARTH-tischa på sig. I övrigt är det som mer väntat gott om jeans, plånbokskedjor och stora skägg. Ikväll är det hårdrock med stort H som bjuds!
Förbandet MEMORY GARDEN har bra bastryck i ljudbilden, även om lead-gitarren ligger lite lågt. Simon Johansson, som trakterar densamma, är för övrigt en visuellt slående figur. Hans yviga hår och ännu yvigare skägg går sömlöst ihop och skapar intrycket av Cousin Itt från familjen Addams, om denne nu hade varit begiven på doom…
Närkingarna gör vad de kan, men det är inte lätt när det fortfarande är så glest i publikleden. Stefan Berglund har en ganska stark pipa, och visst är riffen tunga, men det vill aldrig riktigt lyfta. Det äldre materialet funkar bäst, t.ex. i form av Ruler Of Everything och Warlord med sina härliga dubbelkaggar. Det som inte funkar är sångarens upprepade försök att mellansnacks-skoja på fejkad göteborgska, då dessa faller så platt att det nästan blir pinsamt. Stilmässigt utgör MEMORY GARDEN ändå ett rimligt val av förband till GRAND MAGUS, och därför är pubilkens humör trots den lätt haltande inledningen fortfarande gott när det har blivit dags för kvällens headliner att äntra scenen.
Memory Garden kämpar tappert, om än något i uppförsbacke…
GRAND MAGUS går på till ett maffigt klassiskt intro, och det som slår mig är med vilken självklar pondus Janne ”JB” Christoffersson (sång, gitarr) äger lokalen, trots att han bara står där stilla med armarna i kors, tre och ett halvt äpple hög. När han senare släpper loss sin enastående röst och sitt exakta gitarrspel blir hans pondus inte direkt mindre. Han må vara en smurf i läderkläder, påminnande om Udo Dirkschneiders och Alexander Bards kärleksbarn, och flexande sina biceps oftare än Ralf Gyllenhammar på steroider, men herregud vad den mannen är hårdrock!
JB och kompani går ut hårt med I, The Jury och Varangian, vilket får med sig publiken på ett bra sätt. Publiken har för övrigt vuxit till sig på ett tacknämligt sätt. Även om det fortfarande hade varit ganska enkelt att trycka in fler kroppar på Sticky’s övervåning denna kyliga vårkväll, är det i alla fall inte glest i leden längre. Initialt ligger JB:s sång lite lågt i mixen, men det fixar ljudteknikern snart nog, och sedan är ljudbilden oklanderlig kvällen igenom.
Sagda ljudtekniker är för övrigt värd en egen liten utsvävning, då jag sällan sett en dito med samma inlevelse. Flera gånger under kvällen lämnar han mixerbordet för att ge sig ut till olika platser bland publiken, för att där lyssna in ljudbild och -kvalité innan han återvänder till kontrollerna för eventuella justeringar. Hela tiden, var han än befinner sig, headbangar, armpumpar och smådansar han kvällen igenom med en inlevelse som inte särskilt många i publiken lyckas matcha. Underbart!
On Hooves of Gold, Steel Versus Steel och Forged In Iron – Crowned In Steel följer, och det svepet är väl möjligen setlistans enda passage som inte känns urstark. När sedan Ravens Guide Our Way följer är det dock proppen ur. Jäklars vilken angenäm tyngd, och jäklars vad det svänger! Tyngden bibehålls genom Freja’s Choice och min personliga favorit Iron Will, i vilken JB får tillfälle att visa att han inte bara är en ruggigt stark sångare utan även en vass gitarrist. Det läckra solot sitter som en smäck.
Herrarna i GRAND MAGUS har uppenbarligen ett par personliga vänner i publiken denna kväll, vilket bland annat uppmärksammas med en dedikation av en låt, minns inte vilken, från bandet. Det är förmodligen en av dessa vänner som efter Iron Will skojfriskt (och definitivt opåkallat) ropar upp mot scenen ”Stäm gitarren!”. JB busflinar och kontrar till synes oberört med ”Äh, den var ju stämd när jag köpte den!”.
Ett något kort ordinarie set avslutas med Like the Oar Strikes the Water, Triumph and Power och hårda Kingslayer, där JB återigen får briljera med snyggt gitarrspel. Även om det inte råder någon tvekan om vem som är bandets förgrundsfigur, skall förstås inte Ludwig Witts funktionella trumspel och basisten Fox Skinners snygga körsjungande förglömmas. GRAND MAGUS är ett maskineri där samtliga kuggar är väloljade.
”Iron Will” – JB med manskap uppvisar fast beslutsamhet att rocka järnet!
Pausen innan trion äntrar scenen för två extranummer är kort på gränsen till symbolisk, och först ut av dessa låtar är Triumph and Power. Sångmelodin i versen är så pass låg i tonhöjd att sången här faktiskt kommer bort något, men refrängen är pampig. Hade detta varit slutpunkten hade det ändå varit aningen i underkant, men det skall visa sig att avslutningen också blir den absoluta höjdpunkten på kvällen. Det är Hammer of the North som får avsluta, och förutom att erbjuda ett ruggigt tungt och drivet signatur-riff har låten även ett allsångsvänligt körparti under sin andra halva. Här är det, på direkt kollisionskurs med fördomar om hämmade nordbor, få i publiken som inte släpper sargen och stämmer upp i sång.
Det riktigt häftiga inträffar dock efter att låten tagit slut, och bandmedlemmarna gör sig klara att gå av scen. Då börjar publiken spontant sjunga på körpartiet igen, och det med tilltagande styrka allt eftersom. Till slut är det bara JB som står kvar på scenen, och det syns att han är berörd av kärleken som uppvisas. Han ser till och med en smula förlägen ut, och skrattar närmast generat åt det ihållande sjungandet. När han gör ett tamt försök att tacka för sig och få oss att sätta punkt, ”Äh, gå och drick öl, för helvete!”, tar vi bara i ännu mer. Taket skall fan lyftas från väggarna! Överlag har kvällens spelning varit ”bra plus”, GRAND MAGUS är ett riktigt vasst liveband, men för en fullständig succé hade det behövt vara något mer folk på plats. Just det här ögonblicket är dock fan i mig helt magiskt – tack för det, Göteborg, och tack för det, GRAND MAGUS!
Full setlista på Setlist.fm Videoupptagning av ”Iron Will” på YouTube
ARTIST: John Garcia TITEL: The Coyote Who Spoke In Tongues RELEASE: 2017 BOLAG: Napalm Records
BETYG: 7/10 SKRIBENT: Fredrik Sandberg
Att påstå att JOHN GARCIA är en kultfigur inom stonerrocken, och att de ökendammiga riff han och hans KYUSS har värkt fram satt ett permanent avtryck inom genren, är lite som att säga att Jesus är en hyggligt central figur inom kristendomen. Skillnaden är att JOHN GARCIA är bättre på att bära upp ett par solglasögon…
Lusten att återuppstå verkar de dock dela, oavsett vem som bäst bär upp sina accessoarer. Där den ena skäggiga hippie-farbrorn sägs ha rullat undan en sten och knallat iväg, tar den andra och hivar ut dist-pedalen i öknen och plockar fram den akustiska gitarren. (Det är här ni lägger till valfri ordvits på temat ”rock ’n’ roll.)
Oavsett vad man tror, tänker och tycker om den första skäggbäraren av de två, är resultatet i fallet JOHN GARCIA onekligen coolt utan bara helvete! (Sorry, Jesus.) Flera av de KYUSS- och tidigare JOHN GARCIA-klassiker som på ”The Coyote Who Spoke In Tongues” presenteras i avskalad, akustisk form låter som gjutna för formatet. Exempel, säger ni? Tja, varför inte jämföra originalet av Green Machine med sitt där tunga, skitiga riffande, med den fantastiskt sorgsna, finstämda ballad som här slingrar sig fram över ökensanden likt en skygg, men fortfarande giftig reptil? Eller kanske låna ett öra till nu ännu bluesigare och lojt kåta Space Cadet?
Sedan finns här även nya låtar som bär sig av egen kraft, utan att luta sig mot elektrifierade förfäders stabila stenformationer. Bland de nya spåren är det energiska Kylie, samt The Hollingworth Session med sitt närmast enerverande snabbfästande avslutningsparti, som sticker ut lite extra.
Jag antar att det inte är självklart att fans av KYUSS kommer att älska ”The Coyote Who Spoke In Tongues”, då stilen skiljer så pass märkbart åt. Kanske kommer en och annan att tänka att konceptet MTV Unplugged borde ha fått dö med 90-talet. Å andra sidan kommer vår samtida, stentvättade Jesus-figur garanterat att värva nya fans via den här eskapaden. Kanske sådana som i vanliga fall snarare avnjuter sin rågwhiskey til LINCOLN DURHAM än till KYUSS?
Nåväl. Den här plattan är kanske inte häpnadsväckande bra, men väl värd att ta del av. JOHN GARCIA vet hur man får en rocklåt att svänga, dist eller ej!
ARTIST: Kobra And The Lotus
