Alla inlägg av Fredrik Sandberg

WeRock 10 år: De fem snyggaste omslagen – Fredrik

Under det gångna decenniet har det kommit ut en oerhörd mängd helt fantastisk musik, men hur förhåller det sig med omslagen? Är de lika snygga som under 1980- och 1990-talen? WeRocks skribenter gör ett försök att lista de fem snyggaste omslagen mellan 2006 och 2015. Här får du Fredriks favoritomslag. 

Fredrik här. Låt mig innan jag börjar först och främst konstatera att jag tror att den allmänna fäblessen för vinylomslagen egentligen är överskattad. Ja, det var coolare med omslag då, men inte för att omslagen i sig egentligen var bättre. Det handlar helt enkelt om ”bigger is better” – det simpla faktum att bilder gör sig bättre större format… Nåväl, dessa omslag från CD-eran tycker jag oavsett att förtjänar ett hedersomnämnande:

In The Absence Of Light- ABIGAIL WILLIAMS 2010
In The Absence Of Light- ABIGAIL WILLIAMS 2010

Ett omslag som inte lämnar några tvivel. Den här skivan är hård. Den här skivan är ond. Du lyssnar på egen risk, om Satan tar din själ bad du faktiskt om det när du tryckte på ”play”.

Skyforger - AMORPHIS 2009
Skyforger – AMORPHIS 2009

Ett omslag där jag tycker komponenterna samverkar väl för att skapa en känsla av magi. Den flyktiga elden, de dystert slokande grenarna, de nyansrikt målade molnen och den eleganta, spröda fonten i titeln bidrar alla till min nyfikenhet. Jag vill höra sagan som berättas bakom detta omslag.

The Ethereal Throne - ANACHRONAEON 2012
The Ethereal Throne – ANACHRONAEON 2012

Den här bilden får mig att tänka på Tim Burton. Det är nästan så man förväntar sig en sorgset leende Helena Bonham Carter dyka upp bakom en av gravstenarna, iklädd jordfläckig och söndertrasad brudklänning. Fantasieggande, och nästan lite söt trots sin dysterhet. Jag gillar den dualiteten.

in-flames-sounds-of-a-playground-fading
Sounds Of A Playground Fading – I N FLAMES 2011

Stilrent, stramt och distinkt från IN FLAMES. En framsida som inte bara är lätt att minnas i sig, utan som stilmässigt även känns väl hopknutet med flera andra omslag från bandet, så som ”Come Clarity” och ”Siren Charms”. Inga krusiduller, bara snyggt.

Måsstaden - VILDHJARTA 2011
Måsstaden – VILDHJARTA 2011

Jag  vet inte vilka det är som bor i denna mörka, dimhöljda lilleputt-stad bland trädens rötter och grenar. Kanske är de söta, små lurviga kreatur, kanske har de vassa tänder och onda avsikter. Kanske blir det mitt största äventyr att kliva in här – kanske blir det mitt sista…? Att omslaget är läckert råder det hur som helst ingen tvekan om!

 

Svartanatt – Svartanatt

SvartanattARTIST: Svartanatt
TITEL: Svartanatt
RELEASE: 2016
BOLAG: The Sign Records

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Fredrik Sandberg

Roky Erickson…
Roky Erickson…
Roky Erickson!

Nähäpp, Roky uppenbarade sig tydligen inte på magisk väg om man sade hans namn tre gånger högt, ståendes i mörkret framför badrumsspegeln. Det var ju trist… eller, det förutsätter jag att svenska SVARTANATT tycker, då de rimligen lär ha försökt. Jag antar åtminstone detta, givet den uppenbara påverkan kultfiguren har haft på bandets musik. Jag menar, kom igen, lyssna bara på spår som Secrets Of The Earth, Dreams eller Demon – parallellen är given!

Nu är ju detta varken kriminellt eller särskilt oangenämt. ROKY ERICKSON blev kultfigur av en anledning, och den murriga,hest och raspigt framsjungna 70-talsrock SVARTANATT bjuder på är inte så dum den heller. När jag här säger 70-talsrock så menar jag den sorten som (förutom Roky, då) hämtar inspiration från CACTUS snarare än BLACK SABBATH, och skiftet 60-tal/70-tal snarare är skiftet ett decennium senare. Just 60-talsvibbarna är förmodligen tydligast i riktigt fina balladen Thunderbirds Whispering Wind.

Bandets styrka är förmodligen den känsla av autenticitet man lyckas förmedla, både i låtskriveriet som är avskalat och to-the-point utan krusiduller, och i produktionen som är så där genuint varm, lite luddig och lo-fi som om plattan verkligen vore inspelad för  fyra årtionden sedan. Ibland tänker jag att bandet nästan tagit det ett steg för långt, det finns ju faktiskt bättre verktyg idag, men å andra sidan, kul med ett gäng som verkligen håller fast vid sin artistiska vision.

I övrigt är låtmaterialet något ojämnt. De spår jag redan nämnt är alla rätt starka kort, men resterade nummer är något mer på nivån ”helt okej, men inget märkvärdigt”.  SVARTANATTs självbetitlade debut är sammantaget ändå en trivsam historia, och som sagt, fans av ROKY ERICKSON lär rimligen ta gästrikarna till sina hjärtan.

Kom igen, vi prövar en gång till!

Roky Erickson…
Roky…

 

Billy Talent – Afraid Of Heights

Billy Talent - Afraid Of HeightsARTIST: Billy Talent
TITEL: Afraid Of Heights
RELEASE: 2016
BOLAG: Warner Music Canada

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Fredrik Sandberg

BILLY TALENT är ett sådant där band där man inte riktigt vet vad man kan förvänta sig. När de får till det finns det en svårslagen nerv och energi, och då är deras argt mollklingande trallpunk (ja, det är ett band med en ganska egen stil) hart när omöjlig att värja sig mot. Hela den självbetitlade debuten från 2003 är briljant, med Standing In The Rain som min personliga, gåshudsframkallande favorit. Bandet kan dock även skjuta under måltavlan, då en del av deras material genom åren blivit aningen för tamt och slätstruket.

Hur står sig då årets släpp, bandets femte, nu med Jordan Hastings (även i ALEXISFIRE) på trummor istället för Aaron Solowoniuk som tvingats till en tids sjukfrånvaro? Tja, här finns både höjdpunkter och en del dalar. Kanadensarna inleder starkt med Big Red Gun, som har den där patenterade BILLY TALENT-nerven. Även Ghost Ship Of Cannibal Rats (vilken låttitel!) är behagligt uppkäftig och kantig, men ändå med känsla för melodier. Apropå ”uppkäftig”, förresten, är det slag som Louder Than The DJ slår för live-musik ganska underhållande…

Titelspåret är något mjukare än de hittills nämnda, och inte riktigt lika vasst, men även det fortfarande hyggligt behagligt. Det finns dock även några spår som blir lite för mycket av själlös power-pop, utan att riktigt lyckas gripa tag. Time-Bomb Ticking Away och Leave Them All Behind är nog de två tydligaste exemplen på detta.

Några gånger tar bandet ut svängarna ganska frikostigt, vilket är roligt om än lite spretigt. The Crutch utgör ett exempel, då vi här bjuds på en fet dos funk och ett par småkåta blues-licks, uppblandat med ett par riff som andas mer metal än vad vi är vana vid från Ontario-gänget. I mjukare Horses And Chariots smyger lite electro-vibbar á la 80-tal med genom spåret. I bägge fallen udda, men inte oävet.

Sammantaget känns det alltså som en… tja, BILLY TALENT-platta. Gamla fans av bandet kommer rimligen att gilla plattan, och säkerligen kan kanadensarna värva några nya med genom ”Afraid Of Heights”. Det är en klart trevlig bekantskap, även om den genuina förälskelsen inte riktigt vill infinna sig.