Alla inlägg av Fredrik Sandberg

Krönikor

Likt en Fågel Fenix

Lämna en kommentar

Likt en Fågel Fenix reser sig WeRock ur askan, pånyttfödd i ny skepnad! Eller ja, åtminstone om sagda fågel vore gjord av solid metall, gravt begiven på all things metal, gick igång på blastbeats och nedstämda gitarrer, på bluesigt groove och skitiga jeansvästar… Det vi på ett något omständligt sätt försöker säga är detta:

WeRock är dött – länge leve WeRock! Välkomna till vår nya boning.

WeRock.se har alltså gått i graven, vilket vi som står bakom sidan hoppas att skall bli en till förbannelse förklädd välsignelse. Det framtvingade plattformsbytet ger oss nya möjligheter att förvalta er läsares intressen, och vi ämnar ta vara på dessa möjligheter efter bästa förmåga. I och med att vi flyttar in här på WeRock.nu kommer vi att kunna presentera ett jämnare uppdateringsflöde med kortare intervaller mellan publiceringarna av nya skivrecensioner, enklare åtkomst till våra historiska arkiv, och – inte minst – en snyggare och mer lättnavigerad sida!

Vi hoppas att ni kommer att vilja fortsätta göra oss sällskap när vi hänger oss åt den passion vi uppenbarligen delar med er: hård musik. Tips, recensioner, livebevakningar, intervjuer, topplistor, krönikor och annat godis på temat är precis som innan det som står på menyn, och vi ser fram emot era synpunkter på det vi skriver.

Det är ju trots allt så att musik förbrödrar (och försystrar, så ingen känner sig glömd). Det finns få platser som känns lika genuint varma och hjärtliga som publikhavet på en metal-festival, och få diskussioner som skapar lika stort engagemang som den om årets bästa platta, vassaste gitarristen eller maffigaste (eller är det kanske snarare “mest överflödiga?”) trumsolot.

Musik är roligt – än mer så om den levereras med gott om sväng och energi, svulstig dist och smattrande baskaggar. Så, nu när vi skakat av oss askan: Ta vår hand, och gör oss sällskap på vår stigning mot nya mål – vi vill ha ert sällskap på resan!

All hail the Riff!
Fredrik, Martin, Robert & Amelie

 

Skivor

Moonspell – Extinct

Lämna en kommentar

ARTIST: Moonspell
TITEL: Extinct
RELEASE: 2015
BOLAG: Century Media

BETYG: 5/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Portugisiska MOONSPELL är veteraner inom goth metal-scenen, “Extinct” blir bandets 13:e fullängdsgiv sedan starten i början av 90-talet om jag räknar rätt. Man har sedan starten spelat en form av mörk metal som baserar sig lika mycket på stämning och känsla som själva låtarna, och personligen anser jag att man hade sin höjdpunkt i samband med 2008 års hårda “Night Eternal”, en skiva som känns sju resor hårdare, smutsigare och elakare än pinfärska “Extinct”. Här är det i stället rätt trallvänligt, snyggt levererat (den här skivan är väldigt väl lämpad för att lyssnas på i hörlurar), och med frontmannen Fernando Ribeiros sång som central instans. Han har en karismatisk röst och klarar av att sjunga såväl vänt som med growl i rösten.

Låtmaterialet är jämntjockt, även om man inledningen är starkast. Breathe (Until We Are No More) samt titelspåret Extinct tillhör med exotiskt klingande Medusalem de starkaste korten på skivan. man hänger sig också stundtals till poppiga stycken som The Last Of Us och A Dying Breed, men jag tycker inte riktigt att man klarar av det – det blir lite som ett andra klassens HIM, och det håller jag MOONSPELL som förmer än.

Lyriken behandlar utrotning, slutet på världen, och texterna är både skarpa och spetsiga samtidigt som de är väl framförda. Det är antagligen skivans egentliga behållning för min del, och det känns nästan lite onödigt. Ett sådant allvarligt ämne, med så stora möjligheter, får inte riktigt det djup det förtjänar – och detta trots att jag inte finner något fel i framförandet.

Måhända är det för att vårens solstrålar värmer undertecknad, eller för att musiken saknar ett nordiskt vemod, men jag kan inte riktigt skaka av mig känslan av att svärtan som MOONSPELL den här gången levererar är mer baserad i kajal och nagellack än ren och skär ångest. Det känns stundtals nästan… glättigt. Och det är inte så jag vill ha mitt MOONSPELL, trots fina låtsnickerier.

Skivor

Night – Soldiers of Time

Lämna en kommentar

ARTIST: Night
TITEL: Soldiers of Time
RELEASE: 2015
BOLAG: Gaphals

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Linköpings NIGHT tar ett fint kliv med sin andra fullängdare “Soldiers In The Night”, tycker jag. Där den självbetitlade debuten var så angelägen om att hylla heavy metal från tidigt 80-tal att det blev inskränkande och till stora delar kostade bandets egna identitet så släpper man nu ramarna en aning och låter bredare influenser komma in i musiken. På köpet får man dessutom mer av en egen själ, och det märks genom skivan. Det är mer akustiskt (antagligen för att bandet enligt egen utsago skrivit mycket av materialet just så), samtidigt som man har lyckats bibehålla melodin i centrum.

Det luktar, kort sagt, lika mycket 70-tal och klassiska rock’n’roll och hårdrocksakter från den tiden som det luktar klassisk heavy metal från 80-talet.

Det är bra. Det blir dynamiskt och intressant.

Bandet i sig, låt oss för recensionens och illusionens skull kalla dem vid sina artistnamn, består av Burning Fire på gitarr och sång, Midnight Proppen på gitarr och Highway Filip på bas. Man har lånat in Martin Hjerstedt på trummor, och allesammans utgör en fin samspelt enhet. Det märks att man gnuggat vägar en hel del, för trots att detta givetvis är en producerad och polerad sak så finns en glädje och ett samförstånd som märks tydligt. Låtmaterialet är dessutom överlag starkt, såväl varierat som jämnt. Personliga favoriten är Ride On om jag ska tvingas nämna en, men det känns rätt orättvist mot spår som Across The Ocean, Towards The Sky, Secret War och Power. Kanske att jag finner de lite mer tillbakalutade spåren intressantare än de mer bombastiska överlag, och det har antagligen att göra med att jag tycker NIGHT får ett mer personligt anslag sådana gånger.

Oavsett – detta är en fin skiva som känns helt given när det är dags att spela musik till grillandet och slappandet i sommar. Tummen upp!