Alla inlägg av Robert Gustafsson

OZZY OSBOURNE – Ordinary Man

ARTIST: OZZY OSBOURNE
TITEL: Ordinary Man
RELEASE: 2020
BOLAG: Sony Music

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Han har verkligen haft ett extraordinärt liv, slaktarlärlingen från Birmingham. I stort sett fick han vara med att skapa heavy metal och doom tillsammans med kompisarna i BLACK SABBATH, och lägga grunden till sin egen legendariska status. Genom åren har han sedan varit med om så många osannolika mer eller mindre kaotiska händelser att det är i stort sett omöjligt att ranka de mest skandalösa. Bita huvudet av en fladdermus på scen? Besöka Vita Huset men vara för full för att minnas det? Bryta nacken i en fyrhjulingsolycka? Förlora en gitarrist för att chauffören av turnébussen trodde sig kunna flyga hobbyplanet – men sen kraschar? Dra in hela familjen i en av de första realityshowerna i TV? Out-party hela MÖTLEY CRÜE?

Det finns att välj på, och sannolikt finns det nog ingen hårdrockare som inte berörs eller har en relation av något slag med Ozzy. Åsikterna om hans storhet går isär, men en sak är säker: när det nu är dags att skriva sista (?) kapitlet i den musikaliska sagan om OZZY OSBOURNE så är titeln på den elfte fullängdaren helt klockren. ”Ordinary Man” handlar nämligen till stora delar om en alldeles vanlig man som… inte ville vara vanlig, och som inte vill bli bortglömd när scenljuset slocknar och ridån går ner.

Musikaliskt ska det sägas med en gång: det är inte ett av hans största verk, och låtkvaliten kan inte på långt när mäta sig med hitsen från glansdagarna, framförallt för att det är ojämnt. Innan release släpptes fyra singlar, och de är ett ypperligt exempel på detta: de ”hårda” låtarna Straight To Hell och It’s A Raid är i jämförelse med en klassisk OZZY-låt rätt bleka och känns nästan som ett alibi, ett sätt att försöka möta förväntan på en OZZY-platta. Tyvärr blir det lite själlöst, speciellt om man jämför med motsatsen: en duett med ELTON JOHN (!) i form av titelspåret. Det är kanske en aning kontroversiellt (och helt klart oväntat), men det summerar på ett fint sätt var OZZY är här och nu. Och det är hjärtligt. Äkta. Under The Graveyard var första singeln, och det är inte bara en låt som sluter cirkeln mellan OZZY OSBOURNE och BLACK SABBATH, det är också hela skivans starkaste låt.

”Ordinary Man” klarar ändå uppgiften fint trots ojämnheten. Låtar som Today Is The End, All My Life, Scary Little Green Men eller Goodbye må ta till autotuning för att få sångaren att låta tillräckligt bra och bandet består av en parad stora namn som gästar (Duff McKagan och Slash från GUNS’N’ROSES, Chad Smith från RED HOT CHILI PEPPERS, TOM MORELLO från RAGE AGAINST THE MACHINE, Post Malone är ett axplock av gästerna) – men det är okej. Det är rätt bra ändå, och ger en alldeles vanlig, ovanlig man rätt fond för att framföra sitt budskap.

Tack för resan, Ozzy!

 

Kvelertak – Splid

ARTIST: KVELERTAK
TITEL: Splid
RELEASE: 2020
BOLAG: Petroleum Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Norska galningarna i KVELERTAK är inte längre några unga yrväder, och helt klart är det knepigare att agera och skriva låtar som liknar ett knivslagsmål på en bakgata när man är inne på skiva nummer 4 än vad det var vid debuten för tio år sedan. Stavangerbandet har alltid gått sina egna vägar, men hur behåller man sin själ samtidigt som man utvecklas som människa och band?  När det inte bara är fullt ställ och avslagna flaskor och kaoz som är viktigt längre men man samtidigt vill rikta den där inre energin och rebellaktiga upprorigheten någonstans?

Svaret är ”Splid”.

Detta fjärde album låter omisskännligt som KVELERTAK, och det spelar mindre roll att man har ny frontman i form av Ivar Nikolaisen. Han passar väl in. Tricket är dock att man lyckas behålla den där punkiga energin men gifta ihop det med en mer melodisk och snudd på episk känsla, och det på ett bättre sätt än föregångaren ”Nattesferd” som kanske stundtals var väl tillrättalagd. Vill du veta mer så rekommenderas att startar från början, där Rogaland smyger igång på ett mycket icke-typiskt sätt för att vara KVELERTAK, dryga minuten ren och snygg feeling. Lite som att åka med berg-och dalbanan upp mot högsta punkten innan vagnarna kastar sig ut på ett sätt som gör att man verkligen känner igen sig. Låten övergår sedan snyggt i Troy Sanders (MASTODON)-gästade Crack Of Doom som ytterligare stadfäster att detta är nästa nivå av KVELERTAK.

Chockeffekten man fick första gången det här gänget kraschade festen kan man såklart aldrig få igen, men ”Splid” är nog det bästa bandet släppt som helhet. Det är mer komplext utan att tappa känslan. Låtar som Bråtebrann, Necrosoft eller Tevling kan inte bli annat än framtida liveklassiker!

Deathwhite – Grave Image

ARTIST: DEATHWHITE
TITEL: Grave Image
RELEASE: 2020
BOLAG: Season Of Mist

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Andra plattan med amerikanska DEATHWHITE torde rendera en hel del välförtjänt uppmärksamhet då den är sprängfylld med underbart sorglig och vemodig doom av det lite snällare slaget. Korta låtar med ett underliggande stråk av ”hitvarning”, snygga riff och en övergripande känsla cockerspanielögon kanske låter larvigt – men eftersom man kommer undan med det så blir slutresultatet mycket bra. ”Grave Image” är den soniska och musikaliska motsvarigheten till det synnerligen vackra men dystra omslaget. Gissningsvis vet du som potentiell lyssnare och läsare på WeRock redan vid denna anblick om det här är en platta du ska kolla närmre på eller inte, och det är helt rätt: du kan faktiskt gå på hur omslaget ser ut och tilltalar/stöter från dig i din bedömning om detta är värt din tid eller ej.

För egen del är det absolut värt tiden. Jag fröjdas av spår som inledande och helt enkelt sorgliga/bedårande Funeral Bound, känsliga Further From Salvation och No Horizon för att bara nämna ett par höjdpunkter. Det luktar lite PARADISE LOST, men samtidigt inte. Snällare än så utan att vara mesigt. Framförallt är slingorna och de enkla riffen sådana att de biter sig fast, och det rejält. Lite trist är det att bandet – en trio – väljer att köra hemliga klubben. Det gör det lite klurigt att hylla dem som sig bör, eftersom gitarr & sång hanteras av en LM, bas av DW och trummor av AM. Mer än så vill man ju såklart lyfta fram, men man får kanske acceptera att det är musiken som ska tala. Och det gör den.

Min absoluta rekommendation är att detta avnjuts i hörlurar, så det blir en intim och nära upplevelse. Det är helt klart en skiva som hör hösten och vintern till snarare än ljusa sommarnätter. DEATHWHITE är dessutom ett band du ska ha på din radar, då kunskapen om hur man skriver låtar och arrangerar en skiva lovar mycket gott framöver. Jag gissar att Season Of Mist gjort ett klipp när man signade bandet, och ser fram mot mer…