Alla inlägg av Robert Gustafsson

Skivor

Below – Upon A Pale Horse

ARTIST: BELOW
TITEL: Upon A Pale Horse
RELEASE: 2017
BOLAG: Metal Blade Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Nyköpings doomstolthet BELOW är tillbaka med andra albumet “Upon A Pale Horse”, och precis som vi debuten (“Across The Dark River”, 2014) så är det stabil och trivsam musik som ligger i skärningspunkten mellan doom och heavy metal som serveras. Tänk CANDLEMASS runt tiden för “Ancient Dreams” så har du tempot på musiken rätt, men adderas att sångaren Zeb har en rätt klassisk heavy metal-pipa snarare än en traditionell djup och lite teatralisk doom-stämma. Metal Blade står som avsändare, och på det hela taget är det här en kvalitetsrelease där ljud, band, omslag (snyggt!) och allt hänger ihop riktigt läckert. Förstår jag brorsan rätt ska du dessutom ta chansen att se BELOW live om du har chansen, då de tydligen sparkade arsle när de besökte Skellefteå häromåret.

Kort sagt – alla förutsättningar för en bra skiva föreligger, och “Upon A Pale Horse” har ett par riktigt starka stunder. Topparna heter Disappearing Into Nothing, The Coven och Suffer In Silence. Även titelspåret måste omnämnas, och eftersom samtliga dessa ligger i rad efter varandra som spår 2 till 5 så är det bara att trycka play och slappna av. Resterande spår håller kanske inte samma höga höjd, men är heller inte dåliga så skivans helhet är god. BELOW består av fem kompisar (förutom nämnde Zeb på sång är det Berg och Paud på gitarr, Doc på trummor och Hedman på bas) som framförallt spelar för att det är kul och för att inte vardagen ska dränka dem. Familjefäder med vanliga liv, och därför kanske det inte står skrivet i bandets stjärnor att ge sig ut på världsomspännande turnéer för att ta nästa kliv på karriärstegen. Låt dock inte det lura dig när det gäller förmågan – den finns där.

“Upon A Pale Horse” är en bra uppföljare till den lovande debuten, och gillar du den här typen av musik får du verkligen inte missa BELOW!

Skivor

JORN – LIfe On Death Road

ARTIST: JORN
TITEL: Life On Death Road
RELEASE: 2017
BOLAG: Frontiers Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Yes! Norges kung på den klassiska hårdrocksscenen är tillbaka och det med besked!

JORN är och har alltid varit frontmannen Jørn Landes band. Man har en historia som innefattar såväl dunderplattor som “The Duke” (2006) som lågvattenmärken som “Spirit Black” (2009), och jag har stundtals varit kritisk över utgivningstakten som enligt min personliga åsikt antagligen skadat skivornas kvalitet. Med “Life On Death Road” tar dock den sympatiske norrmannen alla dessa kritiska ord och kör dem i halsen på undertecknad – detta är den klart bästa klassiska hårdrocksplattan som släppts under året, och den är rent av förbaskat svår att sluta lyssna på. 12 låtar, dryga 65 minuter och ändå lyckas man leverera en stark platta rakt igenom. Imponerande, minst sagt. Spår som Hammered To The Cross (The Business), Fire To The Sun, Insoluble Maze (Dreams In The Blindness) eller Love Is The Remedy är alla lika bra exempel på hur starka låtar bandet presenterar.

Bandet ja. Det är den här gången ett riktigt starkt gäng “blackbirds” som samlats för att leverera hårdrock till folket, och det är väl antagligen en del av förklaringen till varför skivan är så stark. Jørn har sällskap av Alex Beyrodt på gitarr  och Mat Sinner på bas, duon som även dominerar i band som PRIMAL FEAR och VOODOO CIRCLE och det borgar förstås för kvalitet rakt igenom när det gäller strängarbetet. Frontiers Records starke man Alessandro Del Vecchio hanterar själv keyboard, och Fransesco Jovino trummorna. Tillsammans har de lyckats snickra ihop en platta som touchar högre betyg än den 8 som utdelas här.

Hörde jag någon säga årslistematerial?

Inte alls osannolikt, speciellt om man ska gå på antalet varv en skiva snurrat. Den här är, så här runt halva året, förmodligen topp 3 i speltid. Medan du lyssnar själv kan du ju alltid läsa undertecknads intervju med huvudfiguren Jørn själv, och jag rekommenderar att du dessutom lyssnar noga på texten på låten Man Of The 80’s på “LIfe On Death Road” eftersom den liksom sammanfattar allt vad Jørn Lande står för och var han kommer ifrån inspirationsmässigt. Lämpligt, nu när en rock’n’roll-kung är tillbaka!

 

Skivor

Vallenfyre – Fear Those Who Fear Him

ARTIST: VALLENFYRE
TITEL: Fear Those Who Fear Him
RELEASE: 2017
BOLAG: Century Media Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

När Gregory Mackintosh lirar gitarr i PARADISE LOST flätar han slingor som kan få den mest hårdhudade hårdrockare att fälla tårar. Hans förmåga är oomtvistad, och hans renommé som sologitarrist torde vara högt. Som frontman i sitt egna sidoprojekt VALLENFYRE torde det numera vara ställt bortom alla tvivel att samma sak ska gälla avseende karl’ns förmåga att skriva och skrika till knäckande dödsmetall. “Fear Those Who Fear Him” är den tredje given sedan debuten “A Fragile King”, och i stort sett är det samma sound som gäller fortfarande…i alla fall ungefär. Projektet startade förstås som ett sätt att kanalisera sorgen och ilskan efter Mackintosh faders bortgång i cancer (du fattar titeln då va, den ömtåliga och svage kungen..?), och den tiden är tydligt förbi nu – det nästan hörs att VALLENFYRE nu är ett sätt att ge utlopp för behovet att komponera och framföra brutal musik… men det har ändå inte påverkan kärnan i musiken.

Skillnaden är möjligen så enkel som att där man tidigare var tvungen att hänge sig till doomanstruken långsam och livsförnekande döds eller snabb kombinerad döds/kängpunk för att behandla de inre demonerna så gör man det nu för att… ha kul. Lyssnar man på “Fear Those Who Fear Him” kan man nästan höra hur dagens humör har färgat låten, och att det är av ren glädje och kärlek till genren som det låter precis som det gör. Får An Apothetic Grave dig att vilja drunka långsamt i ett hav av avföring? Perfekt. Då funkar den. Den följs sen av ilskna och hetsiga Nihilist som kan få vem som helst att mosha sönder sitt vardagsrum. Och så fortsätter det:  ångestfyllda Amongst The Filth följs av röjiga Kill All Your Masters, och man kan inte annat än att gilla det här. Jag har sett VALLENFYRE live, mitt på dagen och nästan utan publik (Gefle Metal Fest, 2016!) – och tamejtusan om de inte lyckades skapa såväl kalabalik som ångest lik förbannat då. Det håller man i nu med, och trots att man är en trio officiellt på den här plattan (förutom Greg återfinns Hamish Glencross på gitarr & bas samt Waltteri Väyrynen på trummor) så är man blytunga och låter som en hel elefanthjord.

“Fear Those Who Fear Him” är kanske det starkaste albumet som VALLENFYRE presterat, mycket tack vare att det faktiskt inte är totalt beckmörkt och har en del glädje i kanterna. Betyget har absolut mersmak!