Alla inlägg av Robert Gustafsson

Skivor

Vallenfyre – Fear Those Who Fear Him

ARTIST: VALLENFYRE
TITEL: Fear Those Who Fear Him
RELEASE: 2017
BOLAG: Century Media Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

När Gregory Mackintosh lirar gitarr i PARADISE LOST flätar han slingor som kan få den mest hårdhudade hårdrockare att fälla tårar. Hans förmåga är oomtvistad, och hans renommé som sologitarrist torde vara högt. Som frontman i sitt egna sidoprojekt VALLENFYRE torde det numera vara ställt bortom alla tvivel att samma sak ska gälla avseende karl’ns förmåga att skriva och skrika till knäckande dödsmetall. ”Fear Those Who Fear Him” är den tredje given sedan debuten ”A Fragile King”, och i stort sett är det samma sound som gäller fortfarande…i alla fall ungefär. Projektet startade förstås som ett sätt att kanalisera sorgen och ilskan efter Mackintosh faders bortgång i cancer (du fattar titeln då va, den ömtåliga och svage kungen..?), och den tiden är tydligt förbi nu – det nästan hörs att VALLENFYRE nu är ett sätt att ge utlopp för behovet att komponera och framföra brutal musik… men det har ändå inte påverkan kärnan i musiken.

Skillnaden är möjligen så enkel som att där man tidigare var tvungen att hänge sig till doomanstruken långsam och livsförnekande döds eller snabb kombinerad döds/kängpunk för att behandla de inre demonerna så gör man det nu för att… ha kul. Lyssnar man på ”Fear Those Who Fear Him” kan man nästan höra hur dagens humör har färgat låten, och att det är av ren glädje och kärlek till genren som det låter precis som det gör. Får An Apothetic Grave dig att vilja drunka långsamt i ett hav av avföring? Perfekt. Då funkar den. Den följs sen av ilskna och hetsiga Nihilist som kan få vem som helst att mosha sönder sitt vardagsrum. Och så fortsätter det:  ångestfyllda Amongst The Filth följs av röjiga Kill All Your Masters, och man kan inte annat än att gilla det här. Jag har sett VALLENFYRE live, mitt på dagen och nästan utan publik (Gefle Metal Fest, 2016!) – och tamejtusan om de inte lyckades skapa såväl kalabalik som ångest lik förbannat då. Det håller man i nu med, och trots att man är en trio officiellt på den här plattan (förutom Greg återfinns Hamish Glencross på gitarr & bas samt Waltteri Väyrynen på trummor) så är man blytunga och låter som en hel elefanthjord.

”Fear Those Who Fear Him” är kanske det starkaste albumet som VALLENFYRE presterat, mycket tack vare att det faktiskt inte är totalt beckmörkt och har en del glädje i kanterna. Betyget har absolut mersmak!

Skivor

The Ferrymen- The Ferrymen

ARTIST: THE FERRYMEN
TITEL: The Ferrymen
RELEASE: 2017
BOLAG: Frontiers Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Gubbvarning utfärdas!

THE FERRYMEN gör självbetitlad debut, och den demografiska undersökningen gör gällande att det är klassisk mjukishårdrock av melodiskt snitt, av gubbar – för gubbar. Undertecknad faller förstås väl in i den tilltänkta lyssnargruppen och gillar’t. Fattas liksom bara annat när en av mina favoritlåtskrivare i genren – Magnus Karlsson, som även har akter som ALLEN/LANDE, MAGNUS KARLSSON’S FREE FALL och PRIMAL FEAR på sitt CV – står får skapande och gitarrspelande. Gubbtrion fullbordas av Mike Terrana (trummor, och med AXEL RUDI PELL, MASTERPLAN, RAGE och allehanda tyska akter i resumén) och Ronnie Romero (sång, kanske mest känd för gapandet med RAINBOW), och på det hela är det här en alldeles typisk Frontiers Records-release.

Melodisk hårdrock av musiker ihopsatta i projektet, med en habil produktion och låtar som sätter sig rätt hårt. Egentligen vill man ju förkasta det, men det är helt enkelt för bra för det. Spela låtar som Fool You All, Still Standing Up, Cry Wolf eller The Darkest Hour och försök bibehålla en sur min om du kan! Känslan påminner mig faktiskt en hel del om förra årets giv med SUNSTORM, även om Ronnie Romero är en mindre karismatisk rocksångaren än Joe Lynn Turner. Men känslan är lite samma. Det är trevlig lyssning. Trivsam. Lätt. Och man blir på bra humör av den. Ibland behövs inte speciellt mycket mer faktiskt.

12 låtar får man, och även om ingen är dålig så kanske ett par färre hade höjt betyget. Topparna är riktigt bra dock, och framförallt första halvan av plattan har en tendens att hamna på repeat. Speciellt om man är en gubbe som gillar det lite enklare, rakare och snyggare…

 

Skivor

Avatarium – Hurricanes And Halos

ARTIST: AVATARIUM
TITEL: ”Hurricanes And Halos”
RELEASE: 2017
BOLAG: Nuclear Blast Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Svenska AVATARIUM är inne på tredje varvet nu, och det är helt klart att de har hittat sin grej. Jennie-Ann Smith som står för sången har växt ut från att vara ”lovande” i samband med debuten till att stå stadigt med båda fötterna på rockscenen och vara helt självklar bland de främsta kvinnliga rockrösterna aktiva idag. Kungen av riff, Leif Edling (CANDLEMASS, KRUX, THE DOOMSDAY CONSPIRACY) finns fortfarande med som en trygg bakgrundsfigur och låtskrivare, men bandet i sig har klivit ur skuggan och är nu redo att stå i rampljuset ”på riktigt”. Gissningsvis kommer AVATARIUMs popularitet att öka lavinartat de kommande åren, speciellt då bandet faktiskt är ännu bättre live än på skiva (!), och extra paradoxalt är det då att den pinfärska ”Hurricanes And Halos” (2017) faktiskt inte alls är den starkaste given i bandets relativt korta diskografi. Genombrottsplattan (okej, det är väl inte helt klart än att det blir genombrott med den här skivan, men det känns så…) är alltså som helhet snäppet svagare än de två första skivorna!

Åtta låtar serveras, och det som gör att undertecknad tror att detta blir den stora succén är enkelheten i låtskrivandet. Mer än tidigare är bandet raka i sitt uttryck, och här finns gott framtida favoriter som kommer göra sig fantastiska live. Spår som Into The Fire/Into The Storm, The Starless Sleep, The Sky At The Bottom Of The Sea eller A Kiss (From The End Of The World) är klassisk heavy metal snarare än mögliga doom-mackor. De kräver ingen förkunskap eller intensivt lyssnande för att sitta som en smäck, och klockar för det mesta in på bekväma 4-5 minuter. Perfekt. Samtliga dessa har för övrigt Leffe Edling skrivit, och nu kommer vi in på kruxet (phun intended!) med ”Hurricanes And Halos”: den håller inte riktigt hela vägen. Visst, herr Edling skriver embryon och grunderna till en dunderlåt lika enkelt som vi andra äter frukost och jag är övertygad om att det är maestro Marcus Jidell  (gitarr, produktion) som förverkligat och utvecklat dessa embryon till färdiga låtar, men det betyder också att exempelvis titelspåret eller Medusa Child samt av Jidell/Smith skrivna Road To Jerusalem är speciellt roliga. Kort sagt, jag tycker nog att såväl den självbetitlade debuten som EP’n ”All I Want” och 2015 års ”The Girl With The Raven Mask” var jämmnare och på det hela mer solida skapelser.

”Hurricanes And Halos” är ändå AVATARIUM på alla sätt och vis, och det finns få band med lika eget och högkvalitativt uttryck inom dagens hårdrocks/doom-scen. Speciellt live, där man enkelt blir väldigt förälskad i Jennie-Ann Smith och hennes förmåga att leda hela bandet. Har du inte sett eller hört AVATARIUM innan är det här skivan du startar med för att sedan leta dig bakåt i diskografin!