Alla inlägg av Martin Bensch

Live

Live: Dying Fetus

Lämna en kommentar

ARTIST: Dying Fetus
LOKAL: Getaway Rock Festival
DATUM: 6 juli, 2012

I Gävle spelas det metal så det står härliga till under tre dagar på Getaway Rock Festival. WeRocks utsända Martin Bensch och Kitty Rossander rapporterar från hela festivalen. 

DYING FETUS

DYING FETUS hör till de banden jag mest sett fram emot att se under festivalen. När bandet sedan släpper en sådan dunderplatta som “Reign Supreme” blev förväntan bara än större. Att bandet har fått en ganska otacksam speltid mellan 01:00 och 02:00 spelar i detta sammanhang mindre roll. På väg bort till Red Stage passerar jag marknaden, och det är rejält trötta ansikten som möter mig – då sätter bandet igång och soundcheckar. Efter det är det svårt att hävda någon som helst trötthet då ljudet är härligt rattat och volymen hög.

DYING FETUS musik är inget för minimalister – det går rejält undan utan att för den sakens skull sakna nyanser i form av tungt sväng emellanåt. Att all rensmusik står och faller med en riktigt bra trummis är allmän kännedom – Trey Williams hör till eliten vad mig anbelangar i detta fält. Spelningen igår befäste bara detta faktum. Stundtals går det så fort att jag tycker att mannens lår blir suddiga där jag står till höger om scenen. Ibland smäcker han in mycket smakfullt hi-hatarbete som jag verkligen uppskattar.

John Gallagher, den ende kvarvarande originalmedlemmen, bildar med basisten/sångaren Sean Beasley en frontduo som inte går av för hackor – fingerarbetet är flyhänt genomgående.

Låtmässigt blandar bandet friskt från hela diskografin – gamla favoriter som Killing On Adrenaline, Grotesque Impalement och Justifiable Homicide blandas med nya låtar som From Womb To Waste och Your Treachery Will Die With You på ett fullständigt självklart sätt. Framför allt framförs alla låtar med en övertygelse och en tajthet som imponerar något oerhört. Konserten har ett skönt flow och jag tänker knappt på att en hel timme har gått när bandet avslutar med korta stänkaren Kill Your Mother/Rape Your Dog. För att sedan kort gå av scenen och sedan komma tillbaka och börja rigga ner sin egen backline. Old school rakt av om jag säger så.

DYING FETUS visar med all tydlig önskvärdhet att de fortfarande är ett band att räkna med inom den extrema dödsen – missa dem inte på höstens turné det säger jag bara.

 

Live

Live: Ministry & Municipal Waste

Lämna en kommentar

ARTIST: Ministry & Municipal Waste
LOKAL: Getaway Rock Festival
DATUM: 6 juli, 2012

I Gävle spelas det metal så det står härliga till under tre dagar på Getaway Rock Festival. WeRocks utsända Martin Bensch och Kitty Rossander rapporterar från hela festivalen. 

MINISTRY

Att det inte skulle bli den bästa spelningen i världshistorien var jag fullt beredd på. Inte ens trummisens dubbla baskaggar får mig att tro på detta. Och det blir också – inledningsvis en riktig bedrövelse. I och för sig spelar ju bandet bra, det är inte här skon smiter åt för mycket, men MINISTRY är ju Al Jourgensen fullt ut. Och den Al som fanns under 90-talet är borta. Visserligen visste jag det när jag gick till konserten, men ändå. Den galning som spred skräck omkring sig, av honom ser vi inte skymten av ikväll. Istället får vi en skojande tomte som vajar omkring på scen. Inte direkt tummarna upp.

Al verkar dock ha hur kul som helst och flörtar vilt med publiken – allt medan han dricker allt han kommer över. Men då händer nåt, precis när jag har tröttnat – New World Order spelas med den där kusliga effekten som den faktiskt har. Och det är låtarna från mästerverket ΚΕΦΑΛΗΞΘ som funkar bäst för direkt efter följer magiska Just One Fix, en låt som jag måste ha hört tusentals gånger. Och helt plötsligt så är jag något mindre missnöjd – avslutande Thieves låter också mycket bra och får mig att känna att det var inte helt bortkastad tid att gå och se MINISTRY.

MUNICIPAL WASTE

Övergången från MINISTRY till MUNICIPAL WASTE blir, rätt gissad, brutal. För virginiabandets musik handlar nästan enbart om att ha kul. Och det har bandet också från första ton – ledda av den synnerligen sympatiske Tony Foresta stampar bandet upp en thrashfest som det är omöjligt att inte le till och njuta av. Att fråga hur många i publiken som druckit sprit under dagen, för att sedan säga att nästa låt, You’re Cut Off, handlar om dem är kanske billigt. Men det görs med glimten i ögat och roar i alla fall mig.

Likadant är det inför The Thrashin’ Of The Christ som introduceras som låten som handlar om att stampa på Mel Gibsons pung. Lätt att skratta bort? Nja, lite, men det är inte lika lätt att avfärda bandets kompetens på scen. Det är ren underhållning – och bandet gör detta bättre än rätt många andra akter. Speciellt gillar jag bandets förmåga att avsluta varenda låt oerhört distinkt. Några snabba markeringar, som det för övrigt finns gott om av i Headbanger Face Rip, och så är man hemma. Gott så. Och jag måste säga att det var längesedan jag blev så kungligt underhållen som under MUNICIPAL WASTEs  konsert.

 

Live

Live: August Burns Red

Lämna en kommentar

ARTIST: August Burns Red
LOKAL: Getaway Rock Festival
DATUM: 6 juli, 2012

I Gävle spelas det metal så det står härliga till under tre dagar på Getaway Rock Festival. WeRocks utsända Martin Bensch och Kitty Rossander rapporterar från hela festivalen. 

Jag har ofta hävdat att det enda bandet inom metalcore som man behöver bry sig om är AUGUST BURNS RED. Efter dagens konsert ser jag ingen direkt anledning att ändra på det påståendet.

Publiken är inte den största under festivalen – men de som är där är fullt beredda på att röja loss. När bandet drar igång knockas jag nästan av ljudet. Basen dundrar in i bröstkorgen med kraft även där jag står i början av konserten vid ljudtornet ca 100 meter från scenen. Och det är lika gött för oss som gillar low end som det är förödande för gitarrerna som jag tycker inte riktigt når fram hur mycket än JB Brubaker och Brent Rambler gnuggar strängar som om livet berodde på det. Trist.

Det är däremot inte alls tråkigt att kolla in bandet som verkar grymt taggade och öser på nåt fruktansvärt, framför allt sångaren Jake Luhrs som på sant hetsmanér studsar omkring och och skriker halsen av sig.

Där andra metalcoreakter lätt blir väldigt tråkiga behöver man inte oroa sig för detta när det gäller Pennsylvania-gänget. Låtskrivandet ligger på en helt annan nivå, och det händer helt enkelt oerhört mycket i varje låt bandet spelar. Bäst är det i låtar som Cutting The Ties och  White Washed som har oerhört snygga slingor och en massiv två-takt. Backburner från början av karriären har en skön meckighet som jag verkligen uppskattar och Leveller är precis vad den heter – en daisy cutter till låt som verkligen går hem.

Här dör sen konserten av en enda anledning: trumsolo. Det spelar ingen som helst roll om det som här är Matt Greiner som går loss, eller om det är någon annan trummis – en trummis ska aldrig tillåtas ta så mycket plats själv. Och det kommer från en trummis, så tro inte att jag dömer ut mitt eget skrå. Bandet lyckas aldrig kravla sig upp från denna pugilistiskt skapade avgrund hur mycket löd man än spelar de avslutande låtarna med. Och det är synd att se ett band av denna kalibern sänka sig självt – för konserten var denna invändning till trots – riktigt bra.