Alla inlägg av Martin Bensch

Live: Lock Up

ARTIST: Lock Up
LOKAL: Kulturbolaget, Malmö
DATUM: 7 januari, 2012

LOCK UP benämns ofta som en supergrupp – främst därför att bandets medlemmar har en stamtavla som imponerar i band som PENTAGRAM, TESTAMENT, NAPALM DEATH och AT THE GATES. I praktiken är bandet en maskin som likt så många andra grindcoreband röjer hårt och passionerat främst för att de älskar att spela denna typ av musik. Det är många leenden på scen och LOCK UP bjuder publiken på en mycket bra konsert fylld av engagemang och glöd.

Nicholas Barker spelar så hårt och frenetiskt att han bitvis ser ut som att han är nära att avlida. Att då ha en mupp som begär att LOCK UP ska spela fortare är att begära för mycket.Ty LOCK UP har i stort sett ett läge – optimalt röj – vilket gör muppens begäran kul första gången, tråkigt 10:e och rent nu får du på truten jobbigt gång 20.

Jag har svårt att värja mig (och har ingen önskan egentligen) mot den grindfest som bandet vräker ut över publiken – sångaren Tompa Lindberg har fruktansvärt kul på scen – och det smittar av sig. Han går igång utav bara helvete i rent röjmode i låtar som är tagna från senaste plattan ”Necropolis Transparent”. Bandet låter påfallande bra i alla låtar, visserligen, men nog finns här ett ös i de nya låtarna som bräcker det mesta. Feeding On The Opiate, Violent Reprisal och Rage Incarnate Reborn låter fruktansvärt bra rent leveransmässigt, men jag tycker ändå att bandet taggar till lite extra i låtar som Brethren of the Pentagram, The Embodiment Of Paradox And Chaos och titellåten från ”Necropolis Transparent” som matas ut med all den fart som låtarna kräver.

Rent visuellt händer det inte speciellt mycket, det är mest Tompa som i sin egenskap som frontman röjer runt på scen, men det blir såklart inte tråkigt att betitta LOCK UP. Mest fascinerande är Nick Barkers i stort sett obefintliga minspel – munnen öppen, ögonen stint stirrande framåt – samtidigt som han levererar de mest häpnadsväckande attacker mot sina trummor. Emellanåt hostar han till mellan låtarna. Shane Emburys mycket speciella teknik är också väldigt kul att kolla på.

Men framför allt framstår LOCK UP som ett kollektiv av väldigt drivna musiker. Det är detta som blir tungan på vågen och det som gör att konsertåret 2012 har fått en väldigt lovande inledning.

Live: Kvelertak

ARTIST: Kvelertak
LOKAL: Kulturbolaget, Malmö
DATUM: 13 december, 2011

KVELERTAK har haft en häpnadsväckande utvecklingskurva – 21 juni släpptes bandets debut och sedan dess har bandet turnérat i stort sett konstant. Det märktes tydligt när bandet igår avslutade turnén efter lite mer än 300 spelningar. KVELERTAK har blivit ett oerhört väl sammansvetsat kollektiv som verkligen är medvetet om vad de vill uträtta på en scen. Och trots att intensiteten är uppskruvad till max har de en förbryllande förmåga att hålla ihop låtarna på rätt sida av kaoset som hotar att ta över i snart sagt vartenda stycke bandet spelar.

Bandet öppnar också groteskt starkt – Sjøhyenar (Havets Herrer) och Fossegrim sätter standarden direkt. Väldigt märkbart är att publiken verkligen inte är stillasittande, utan nu plockas hardcoretakterna fram på allvar och det hoppas och moshas i det närmaste direkt. Detta är för övrigt påtagligt under konserten – KVELERTAK är verkligen ett utpräglat HC-band i sitt uppträdande på scen. Visserligen har bandet en del inslag av metal i sin musik, men det blir ändå tydligt var hemvisten är.

Och det blir också lite grand av bandets akilleshäl – för alldeles oavsett hur mycket jag än gillar sväng, tyngd och breakdowns så blir det efter ett tag aningens för mycket av det goda.

Men till största delen är det ett rent nöje att beskåda stavangergutterne – helt enkelt för att de verkligen trivs med vad de gör – och de agerar med den största hängivenheten jag sett på bra länge. Samtliga medlemmar röjer på en fullständigt galet vis, och det dröjer inte speciellt innan svetten stänker ner publiken. Sångaren Erlend Hjelvik är ett kapitel i sig då han har tagit sitt eget röj ett snäpp över de andras – jag blir rent taget över hur han orkar pumpa på med den frenesin som uppvisas denna kväll. Höjdpunkten är personligen när bandet drar igång Offernatt som följs av Ulvetid. Röjet blir så massivt att jag tappar andan.

KVELERTAK levererar en konsert värdig ett headlinerband. För där är bandet nu. Hårt slit tar dig dock bara så långt, och jag känner i ärlighetens namn att skiva nummer två kommer bli mer avgörande än i många andra fall. Att det kommer bli röj kan vi dock sluta oss till redan nu – för live är det oerhört kul att beskåda bandet. Det visade KVELERTAK i går med eftertryck.

Setlista:
Sjöhyenar
Fossegrim
Blodtörst
Sultans Of Satan
Nekroskop
Spring
Offernatt
Ulvetid
Liktorn
Trepan
Ordsmedar Av Rang
Mjöd
Utrydd Dei Svake

Moloken – Rural

Moloken RuralARTIST: Moloken
TITEL: Rural
RELEASE: 2011
BOLAG: Discouraged Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Det hör verkligen inte till vanligheterna att jag lyssnar, än mindre går igång på sludge. Men MOLOKEN får mig övertygad om att denna subgrenre faktiskt inte är totalt genomusel.

Att lyssna på ”Rural” är som att träda ut i en distad ödemark eller att beskåda ett monolitiskt ångestfjäll i skymningen då fimbulvintern skall sänka sig över människornas boning.

Öppnande The Titan Above Us har en inledning lika suggestiv som lång – och jag har inte ett vitten emot detta. Musiken släpar sig framåt med ett driv som egentligen kontradikterar allt jag trodde mig veta om genren – suveränt.

Jag gillade bandets förstlingssläpp ”Our Astral Circle” riktigt mycket, men jag tycker faktiskt att ”Rural” är en om möjligt ännu bättre platta. Det jag framför allt uppskattar är att bandet vågar låta musiken ta tid på sig – och de gör det utan att det blir tråkigt för en enda sekund. Detta beror såklart på att grundidéerna är så pass solida att inte en enda låt känns stel eller intetsägande.

Gitarrspelet från Patrick Ulmefors och Kristoffer Bäckström är ömsom smekande vackert, ömsom brötigt yxigt som i exempelvis Walz Of Despair som drönar fram likt en sårad och deprimerad jättebälta.

Ödsligheten i MOLOKENs musik är något som jag både attraheras av och ryggar tillbaka ifrån – ”Rural” är inte en partyplatta på något sätt – ändå är det mycket befriande att lyssna på musik som bejakar det inre mörkret och vågar vara så ångestframkallande som en platta mäktar med. Det, mina damer och herrar, är den sanna styrkan med ”Rural”.