Etikettarkiv: Cerebral Bore

Live

Live: Dying Fetus, Job For A Cowboy, Cerebral Bore

Lämna en kommentar

ARTIST: Dying Fetus, Job For A Cowboy, Cerebral Bore
LOKAL: Kulturbolaget, Malmö
DATUM: 26 september 2012

Rensmästarna DYING FETUS headlinar ett imponerande turnépaket som just nu drar runt på våra breddgrader – och med tanke på vad bandet presterade på Getaway i somras var detta en spelning jag hade sett fram emot en hel del.

CEREBRAL BORE

Det börjar oerhört bra – CEREBRAL BORE är ett groteskt tajt och imponerande band. Bandets tekniska döds imponerar verkligen på mig, och att bandet tydligt visar på den där famösa hungern som ofta utmärker band på väg upp gör bandets konsert bara än bättre. Under bandets korta, man lirar bara 5 låtar, står jag alltsomoftast med hakan planterad vid golvet i häpnad, inte så mycket över teknikaliteten bandet uppvisar, utan på grund av sångerskans Simone Pluijmers rent fenomenala vokalinsats. Angela Gossow – eat your heart out säger jag bara. Det ska bli mycket intressant att följa detta gäng i framtiden.

Setlista:
Maniacal Miscreation
Horrendous Acts of Iniquity
Entombed in Butchered Bodies
The Bald Cadaver
24 Year Party Dungeon

JOB FOR A COWBOY

Jag har sett JOB FOR A COWBOY tre gånger vid det här laget – och jag kan utan att dra för stora växlar på faktumet – konstatera att bandet funkar hur bra som helst varannan gång. För att nu bespara er mödan att leta upp de övriga recensionerna så var bandet mycket bra förra gången – vilket ger vid handen att gårdagens gig inte kvalar in som en speciellt upplyftande upplevelse. För det första är ljudet inte direkt lysande. Av någon anledning använder trummisen, Jon Rice, inte några overheadmickar.

Visserligen slår karln hårdast ikväll så att höras är inga problem – men ljudbilden blir helt enkelt fel. Detta drar ner upplevelsen för mig. Bandets setlist kan jag å andra sidan inte klaga på – Entombement Of A Machine sammanflätad med Embedded som inleder kvällen är en rak höger i solar plexus i publiken som verkar uppskatta bandets övningar. Men jag saknar det där extra engagemanget – det lyfter inte för mig förrän i näst sista låten Knee Deep då hela bandet taggar till lite extra – men jag tvingas konstatera att denna gång lämnar JOB FOR A COWBOY mig inte helt nöjd.

Setlista:
Entombment of a Machine / Embedded
Imperium Wolves
Unfurling a Darkened Gospel
Regurgitated Disinformation
Children of Deceit
Knee Deep
Constitutional Masturbation

DYING FETUS

Kvällens headlinare DYING FETUS öppnar med låten som gett turnén sitt namn – From Womb To Waste. Det är stenhårt, snortajt och prick lika statiskt på scen som på spelningen på Getaway. Hur mycket publiken än röjer och skriker med behåller sångaren/gitarristen John Gallagher ett ganska uttråkat ansiktsuttryck konserten igenom. Och jag stör mig på det, för alldeles oavsett om låtarna liras med osviklig precision och kraft är det inte för mycket begärt att avkräva bandet lite bättre publikkontakt än orden allright motherfuckers som inleder varje låtpresentation av den brutalt svettande basisten/sångaren Sean Beasley.

Låtvalet är dock topnotch – att man plockat upp finfina Skullfucked och Tearing Inside The Womb gör att jag drar på smilbanden, och samtliga låtar liras, precis som förväntat, med en grym tajthet. Men det räcker liksom inte hela vägen, för känslan av ett band som slår ur underläge som jag tyckte fanns under bandets gig på Getaway då man gick på klockan ett på natten samtidigt som MANOWAR lirade på stora scenen, den känslan infinner sig inte. Och det är en detalj som kan tyckas liten, men som jag tror hade kunnat lyfta konserten något snäpp. Nu får jag prick det jag förväntar mig (vilket ju inte är helt dumt), men ganska få överraskningar.

Setlista:
From Womb To Waste
Schematics
Your Treachery Will Die With You
Procreate the Malformed
Subjected to a Beating
Skull Fucked
Tearing Inside the Womb
Invert the Idols
Fornication Terrorists
In the Trenches
Homicidal Retribution
Pissing in the Mainstream
Kill Your Mother/Rape Your Dog

Skivor

Cerebral Bore – Manaical Miscreation

Lämna en kommentar

manaical-miscreationARTIST: Cerebral Bore
TITEL: Manaical Miscreation
RELEASE: 2011
BOLAG: Earache Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Brutal Death Metal – prick det är det som man får från CEREBRAL BORE. Kanske inte är så konstigt då bandet tagit sitt namn efter ett synnerligen brutalt vapen från spelet “Turok 2” och är

A piece of alien technology, the Cerebral Bore fires a small projectile consisting of several small hook-like protrusions, a drill head, and a powerful explosive charge. The weapon finds, detects and locks onto the brain-waves of potential targets. When shot, the projectile spirals towards the victim’s head, burrowing deep inside their skulls (forcibly evicting blood and brain matter through a suction channel), and then finally exploding.

Musiken låter som man förväntar sig att den ska låta, men å andra sidan tror jag inte det är någon som förväntar sig att den brutala dödsmetallen ska komma med några gigantiska förändringar i sina uttryck överhuvudtaget. Det är inte här CEREBRAL BOREs förtjänster ligger, inte heller är det i innehållet i lyriken som mest handlar om död, blod, kannibalism och olika fysiska övergrepp med varierande straffpåföljd. Utan det som i alla fall jag tänker på som verkligen knäcker är Simone Pluijmers rent galna vokala kapacitet –  hon fullständigt blåser banan ren på jag vet inte hur många vokalister på ett sätt som får mig att imponeras av den mänskliga fysionomins möjligheter. Och innan ni nu hinner invända att det är hur lätt som helst att få en skiva att låta bra, låt mig då förekomma er och berätta att hon är prick lika imponerande live.

“Maniacal Miscreation” innehåller ju också ett antal fina låtar, och även om inte hela skivan håller toppklass så är det svårt att inte uppskatta låtar som The Bald Cadaver, Entombed In Butchered Bodies, Flesh Reflects The Madness och 24 Year Party Dungeon där bandet visar fin talang för låtskrivande förutom grym instrumentalism.

“Maniacal Miscreation” är en skiva som inte tillför något nytt till subgenren rent musikaliskt, men som jag verkligen inte tycker att man kan avfärda on a whim. Den uppenbara spelglädjen och Pluijmers mer än väl godkända insats gör att skivan sticker ut lite från mängden.