Alla inlägg av Martin Bensch

Skivor

An Abstract Illusion – Woe

Lämna en kommentar

ARTIST: An Abstract Illusion
TITEL: Woe
RELEASE: 9/9 2022
BOLAG: Willowtip

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Jag och AN ABSTRACT ILLUSION har ett förhållande som präglas senkommenhet från min sida.  Jag upptäcker bandet första gången 2017, ett år efter det att bandet släpper sin första fullängdare ”Illuminate The Path” (2016) går helt bananas över den i en fredagslista 2017 för att sedan glömma bort bandet. Tills dess att jag upptäcker ”Woe” på Bandcamp, tycker att bandnamnet klingar lite vagt bekant, men sedan syltar ner mig fullständigt i själva skivan att jag inte undersöker detta förrän jag gör en ny fredagslista i förra veckan. 

Och då har poletten trillat ner och jag har dragit mig till minnes att jag verkligen gillade bandet. Vid det här laget så har ”Woe” snurrat fruktansvärt mycket i lurarna – en dag klockade jag in fyra lyssningar på rad – det gick inte att sluta lyssna. Tydligen är jag inte ensam om detta absorberande sätt att lyssna på skivan – Eric i Metalpodden verkar har upplevt liknande.

För det är svårt att sluta lyssna på ”Woe”. Den är sagolikt vacker på så många olika sätt, och med så många nyanser. Den drar åt en massa olika håll – traditionell döds, jazz, djent och spoken word. Och den gör det på ett sätt som i det närmaste förtrollar mig. Den målar upp bilder av ödsliga fjällvidder, väcker känslor av förgänglighet och beständighet och får mig att tänka på så pass olika band som BETWEEN THE BURIED AND ME, CYNIC och VAN HALEN.

Att AN ABSTRACT ILLUSION gillar och tar sin progressiva vurm på allvar tar det inte lång tid att fatta. Tear Down This Holy Mountain bjuder på klarinettspel (för övrigt otroligt passande och vemodigt som satan), orgel och i det närmaste orkestrala passager utan att använda klassiska instrument. Det tar fullständigt andan ur mig.

Skivor som får så här höga betyg brukar oftast utmärkas av att de har en tydlig röd tråd. Så är det även här. ”Woe” känns som ett enda långt stycke som har delats upp i enskilda låtar. Den flödar fram med dalar och vågtoppar på ett rent enastående sätt. Ska jag välja en enda låt som sticker ut lite extra så är det In The Heavens Above, You Will Become A Monster, en låt som klockar in på strax över 14 minuter. Inte en enda grej i låten känns överflödig.

AN ABSTRACT ILLUSION har med ”Woe” lyckats skapa en skiva av sådan dignitet att jag baxnar. Det här kan absolut vara en av årets bästa skivor.

Listor

Hot or not? – Oktober 2022

Lämna en kommentar

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: Death, I Hear You Calling
ARTIST: SOILWORK
VALD AV: Amelie

Martin: Ofrånkomligen lyssnar jag på den här låten på ett helt annat sätt sedan David Anderssons död. Det gör också upplevelsen av låten så mycket starkare än den annars hade varit. Detta är klassisk melodisk döds, oerhört slimmad och tajt producerad. Det är svårt att inte bländas av det fina gitarrarbetet i framför allt solot, och Strids sång. Lite tryggt med med stor känslomässig pondus, tragiskt nog, numera.
Robert: ”Övergivenheten” är en riktigt bra platta. Melankolin ligger tung, och det redan innan nyheten om David Anderssons bortgång. Death, I Hear You Calling har ett lite speciellt gung och en egen vibe. Den sticker ut som en av de intressantare och starkaste låtarna mot en fond av andra låtar utan direkta svagheter. Vackert och hett!
Fredrik: Snyggt och ganska säreget riffande, stark sånginsats, och en oklanderlig produktion. Det här är ett snyggt nummer. Sen kan jag personligen tycka att det konstanta mellantempot i längden faktiskt blir lite enahanda. Så hyggligt varmt, men inte hett på allvar.

LÅT: Liquid Mourning
ARTIST: NAILED TO OBSCURITY
VALD AV: Fredrik

Amelie: Trevligt. Kompetent. Mycket melodiskt. Ingenting som skaver någonstans – varken på gott eller på ont – så det här kan jag lyssna på när som helst när jag har annat för mig. Gillar Nick Holmes-vibbarna i growlen. Godkänt på alla nivåer men inget som riktigt bränner till. Typexempel på varmt men inte hett i Hot or Not?-hänseende.
Martin: Lika trevligt som harmlöst. Det är inte svårt att gilla det fina hantverket som tyskarna har presenterat genomgående under sin karriär, och det finns absolut sämre band. Men det finns så många andra bättre. Trevligt för stunden, men inte så mycket mer.
Robert: Härligt suggestivt mörker, parat med snygga övergångar mellan mjukt och hårt.  NAILED TO OBSCURITY är bra, men de är liksom preciiiiis under gränsen för vad som gräns för att bli riktigt bra och därmed bryta igenom för mig. Ett sorts fattigmans-PARADISE LOST som låter härligt för stunden men inte riktigt griper tag och stannar kvar.

LÅT: Ashes Turn To Rain
ARTIST: BOREALIS
VALD AV: Martin

Robert: BOREALIS är som vanligt riktigt bra, och klarar av den där balansgången som är så svår: melodi, driv, halvsmöriga slingor och stämmor som kombineras med hög teknisk verkanshöjd. Ett kanadensiskt EVERGREY, typ. Ashes Turn To Rain lovar gott för nya plattan!
Fredrik: Elegant och luftigt, med ganska trevligt riffande i sina stycken. Men också påtagligt opersonligt, lite som ett AI-genererat porträtt av ett vid en första anblick påtagligt vackert ansikte, men där en närmare granskning visar den totala brist på asymmetrier eller egenheter som hade krävts för att ge ansiktet personlighet. Svalt.
Amelie: Trevligt. Kompetent. Mycket melodiskt. Ingenting som skaver någonstans – varken på gott eller på ont. Va? Råkade jag skriva in samma text som ovan fast till fel låt? Nä det passar precis lika bra här… Eller så är det bara jag som är tjurig i denna runda. Typexempel på varmt men inte hett i Hot or Not?-hänseende.

LÅT: Ta Mig Tillbaks
ARTIST: STRÖM
VALD AV: Robert

Fredrik: Jag vill så desperat gilla ansatsen i att försöka göra ”rak-V8-cock-rock” på svenska, men STRÖM gör det inte överdrivet lätt för mig. AC/DC-vibbarna går absolut an, men att gifta dem med… jag vet inte, halvproggig svensk tonårspop á la tidigt 80-tal, kanske, var inte nödvändigtvis det enskilt bästa som någonsin hänt musik-Sverige, så kanske vi kan säga?
Amelie: Efter allt sweet melodiskt i månadens lista skulle det ändå bli trevligt med lite annorlunda tänkte jag. Annorlunda blev det men inte på minsta sätt trevligt. STRÖM är mest bara plågsamt att lyssna till. Iskallt.
Martin: Det utbröt viss diskussion i redaktionens chatt kring STRÖM, och utan att jag hade hört en ton kunde jag ana att jag inte skulle gilla vad Växjö-bandet gör då AC/DC nämnes som en referens. Jag kan nu konstatera att detta är ännu värre än australiensarnas musik. Det är inte att bandet sjunger på svenska jag stör mig på – det är sångaren Zdravkos fullständigt vedervärdiga sång, och den rent usla texten som driver mig till vansinne. Detta är iskallare än den kallaste punkten på jorden för mig.

Skivor

Borealis – Illusions

Lämna en kommentar

ARTIST: Borealis
TITEL: Illusions
RELEASE: 7/10 2022
BOLAG: AFM Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Jag har lyssnat på BOREALIS sedan 2013 , då kollega Susanne hade med Words I Failed To Say i en av fredagslistorna på Metallbibliotekarierna och sedan dess var det ju kört – detta vet ni om ni har följt mina eskapader här under åren. Jag utgör fronten för predikandet av BOREALIS förträfflighet här på WeRock.

Därför är det inte särskilt förvånande att jag blev lite till mig när promon till ”Illusions” damp ner i mejllådan för ett tag sedan, för nu skulle det dukas upp till en episk melodisk uppvisning i vanlig ordning.

Som ni förstår av betyget så blev det så.

Mycket är sig likt – vilket bara är bra – Sean Dowells trummor låter ungefär som de gjorde på ”Purgatory” och ”The Offering”, framför allt virveltrumman. Resten av produktionen är luftigare – det vinner en låt som Burning Tears på. Maken till vacker låt som gästas av Lynsey Ward som jag känner igen från ”Rise Radiant” av CALIGULA’S HORSE, som bryter av fint från den övriga mäktigheten på ”Illusions”.

För BOREALIS gillar att ta i. Hade de inte varit så otroligt bra på detta, så hade det kunnat bli direkt plågsamt att lyssna på låtar som Ashes To Rain som har en inledning som är otroligt mäktig, och avslutningslåten The Phantom Silence som visserligen inte är lika maffig som Ghosts Of Innocence men inte långt efter.

”Illusions” är en mer balanserad och genomarbetad skiva än ”The Offering”. BOREALIS har blivit bättre på att renodla sina styrkor, plus att de fullkomligt glöder av intensitet genom hela skivan. Det här är ett band som vibrerar av självförtroende.

Som vanligt är det kombinationen och samklangen av och mellan Matt Marinellis sång och de rent beroendeframkallande melodierna som ror hem skeppet med bravur. Det är episkt och storslaget på ett rent magiskt vis.