ARTIST: Jungle Rot, Dvne, Plaguemace, Dying Fetus
LOKAL: Copenhell 2024
DATUM: 19 juni, 2024

Danmarks största renodlade metalfestival Copenhell har blivit en tradition att besöka för Martin. Igår var han och fick se old school-banden dominera, och så ett progressivt band från Skottland.

Att PERSECUTOR har fått en bra speltid – de öppnar hela festivalen  – förvaltar de bra. Med en basist/sångare i Christian Andrés Almaza som påminner inte så lite om Freddie Mercury som skickligt dompterar publiken till hela två Wall Of Deaths blir bandets spelning en trevligt och sympatisk inledning på festivalen.

Att band som lirar old school metal uppskattas på festivalen det märks när JUNGLE ROT går på Gehenna. Det är smockat framför den kanske mest sympatiska scenen på festivalen med de omkringliggande träden som ramar in området. Att Jungle Rot omfamnar sin hemvist inom den gamla dödsmetallen är så tydligt – det är mer ett stridsrop än något annat när bandet kavlar ut sin musik på ett sätt som är vida mer sympatiskt än jag tycker att bandet är på skiva. Kanske är det så att det behövs interaktion med publik för att bandet ska funka riktigt för mig? Måhända, men det är en oerhört sympatisk konsert med mycket närvarokänsla och uppskattning från publikens sida.

Jag blev lyrisk när festivalen bokade DVNE. Skottarnas musik kanske inte är den mest självklara på en festival som mer inriktar sig på andra genrer än progressiv sludge, men skottarna ror ändå hem en konsert som är lika delar koncentrerad som uppsluppen. När bandet lirar är det stenhård koncentration på leveransen, mellan låtarna är det mycket leenden. Även om jag inte riktigt uppskattar hur bandet låter på framför allt senaste skivan ”Voidkind” så har DVNE den goda smaken att styra upp en ljudbild live som lyfter låtarna betydligt från hur de lät på skivan. Och tur är väl det, för hela 6 av 7 låtar bandet spelar ikväll tar de från den senaste plattan.

PLAGUEMACE är ett av de band som följer efter i BAESTs fotspår, och de gör det bra. Jag imponeras av vilket sanslöst röj som bandet från Horsens lyckas piska upp på Gehenna, och det härjas något så grymt i publiken att jag knappast blir förvånad när en person i rullstol crowdsurfar. Sångaren Andreas Truelsen har en mäktig pipa, och att han uppenbarligen trivs på scen – det gör de andra medlemmarna också – lyfter konserten till fina höjder. PLAGUEMACE känns redan för stora för Gehenna och det ska bli kul att se hur det går för dem i framtiden.

DYING FETUS är inte och kommer aldrig att vara de stora åthävornas band. Men jag skulle aldrig få för mig att säga att bandet är tråkigt för det. Att gammal är äldst är en devis som passar bra in på denna trio från Baltimore som har en lång karriär bakom sig. Visserligen kommer flest låtar från den senaste skivan ”Make Them Beg For Death”, men då bandets formula knappast har ändrats sedan början av karriären gör detta ingenting. Men att låtar som Subjected To A Beating från ”Reign Supreme” eller Grotesque Impalment får publiken att gå lite mer bananas är ingen överdrift. Bandet är tajt, låter förträffligt och har, trots den sparsmakade scenproduktionen förmåga att engagera den stora och framför allt hängivna publiken så att konserten blir en fin avslutning på festivalen för min del.