Alla inlägg av Martin Bensch

Skivor

Fellowship – The Skies Above Eternity

Lämna en kommentar

ARTIST: Fellowship
TITEL: The Skies Above Eternity
RELEASE: 22/11 2024
BOLAG: Scarlet Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Tycker ni att jag har skrivit för lite om power metal i år? Det har ni, såklart, en poäng i. Men jag ska försöka väga upp detta lite, för nu – banne  mig – har FELLOWSHIP kommit med nytt material!

Låt mig påminna er om 2022 års årsbästalista från mig där jag hade en hel sektion över vilka jag tyckte var de bästa power metalskivorna från det året. Där återfanns engelsmännens första skiva ”The Saberlight Chronicles” som jag tyckte, och fortfarande tycker är en oerhört sympatisk skiva.

Mycket är sig likt på ”The Skies Above Eternity” – det är extremt tilltalande och positiv power metal vi pratar om. Men tänk inte på fjöntband som ALESTORM exempelvis, detta är så mycket bättre än deras tramsande, för FELLOWSHIP tar sitt hantverk om inte sig själva på allvar,

Öppnaren Hold Up Your Hearts (Again) är en triumfartad inledning på skivan. Fantastiskt spel av samtliga medlemmar, jag går i synnerhet igång på trummisen Callum Tuffens spel, som är varierat och fyllt med små finesser som förstärker vad framför allt gitarristerna Sam Browne och Brad Wosko gör. Dessutom ligger han ständigt rätt i fickan med vad basisten Ed Munson gör. Kompspelet dem emellan får mig att salivera regelmässigt. All powermetal står och faller med en bra sångare – Matthew Corry har en röst som får bo hyresfritt i öronen vad mig anbelangar.

Om jag jämför ”The Skies Above Eternity” med ”The Saberlight Chronicles” så tycker jag denna är mycket tajtare. Debuten klockade in på över en timme i speltid, vilket är modigt men kanske dumdristigt, medan ”The Skies…” är föredömliga 40 minuter lång. Visst här finns en del filler, men väsentligt mycket mindre, och det gör att skivan gärna har fått gå några varv vid varje lyssningstillfälle. Jag lessnar liksom inte på låtar som Dawnbreaker  som har en så god tonträff, med läckert gitarrspel både på riff- och solosidan. Eller Eternity med sin poppighet får mig att idogt stampa takten varje gång jag hör den.

Allt detta har klätts in i en ljudbild som jag tycker är väsentligt mycket bättre än den på debuten som jag trots allt gillade mycket. Så pass bra att den ska slå sig in på min årsbästalista är ”The Skies Above Eternity” inte, men den är en ruggigt bra, tajt och framför allt djupt underhållande och positiv skiva. Det kan behövas i de tider vi lever i, om inte annat än för att orka med. Kolla in den.

Skivor

Defeated Sanity – Chronicles Of Lunacy

Lämna en kommentar

ARTIST: Defeated Sanity
TITEL: Chronicles Of Lunacy
RELEASE: 22/11 2024
BOLAG: Season Of Mist

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Läsare som följt mina skriverier kanske hajar till över faktumet att jag ger en skiva av DEFEATED SANITY enbart en betygssexa. Framför allt då förra plattan, ”The Sanguinery Impetus” fick en betygsnia och hamnade på min årsbästalista 2020 samt att jag har hyllat bandet storligen genom åren.

Men hur gärna jag än vill gilla ”Chronicles Of Lunacy” så har jag så ytterst svårt att hitta annat än staplande av det gamla vanliga, blästrande trumspel från en av branschens bästa Lille Gruber, demolerande gitarr- och basspel från Vaughn Stoffey och Jacob Schmidt och en straffande sånginsats av Josh Welshman. Nöjer man sig med detta, ja då kommer man gilla ”Chronicles Of Lunacy” alldeles utmärkt.

För oss som har vant oss vid att DEFEATED SANITY hela tiden flyttar gränser och skriver riktigt bra låtar som – trots att det är tekniskt brutal death metal vi pratar om – fastnar i skallen, och där skivorna bildar en helhet som är starkare än de enskilda delarna, ja, då blir man aningens besviken.

Här finns ljuspunkter – en låt som Accelerating The Rot med sitt fläskiga gung och vansinniga strängspel är ju hart när omöjlig att värja sig emot. Likaså A Patriarchy Perverse som följer liknande linjer är sagolik i sin mäktighet.

Ändå kan jag inte slå mig fri från känslan av att DEFEATED SANITY har passerat sin kreativa peak och gjort en skiva som många andra band skulle klassa som episk, men som i detta sammanhang fallerar att uppfylla de högt ställda förväntningarna.

Skivor

Opeth – The Last Will And Testament

3 kommentarer

ARTIST: Opeth
TITEL: The Last Will And Testament
RELEASE: 22/11 2024
BOLAG: Reigning Phoenix Music

BETYG: Varierar!
SKRIBENT: Martin Bensch

Det är lätt att dras med när det gäller OPETH, det kan vi konstatera inte minst genom de nästan genomgående höga betyg som ”The Last Will And Testament” har fått. Men jag har också kunnat se folk som hävdar att när det gäller OPETH så är det ett tillstånd av masspsykos, och att det finns andra band som mer är värda vår tid och uppmärksamhet.

Jag erkänner villigt, likt många, att jag verkligen gillar OPETH – det är ett band som ofta får speltid och engagemang hemmavid. Jag har vid flertalet tillfällen hissat bandet, men ibland tyckt att de har dragits med låtmaterial som är lite tradigt. Ja, jag pratar om ”Heritage”.

Och ständigt detta tjat om att Åkerfeldt minsann borde growla. Så nu borde allt vara frid och fröjd? Nja, kanske till viss del. Det finns aspekter av ”The Last Will And Testament” som är verkligt bra – gitarrspelet är en av dessa saker – och det är svårt att inte gilla att Åkerfeldt growlar igen.

Men när det gäller OPETH så bedöms bandets alster enligt en egen måttstock. Jag förväntar mig progressivitet, och det får jag inte riktigt fullt ut. Ja, vi får ett berättande album, vi får meckighet och ystra krumsprång med flöjt. Men detta har vi ju fått tidigare, och det känns lite för hemtamt för att jag ska känna att öronen utmanas.

Jag misstänker att en av anledningarna till att det har delats ut höga betyg till skivan är att den känns trygg, hemtam, trevlig. En nedsänkning i OPETH-land från förr där geografin känns bekant. Och så kan man absolut lyssna på skivan – sannolikheten för att man ska gilla den då är till och med hög!

Vill man ha ut mer av ett av Sveriges bästa band än en lite tillrättalagd skiva så är man sannolikt lite mer njugg i sitt tyckande. Det är därför jag inte har satt ett sifferbetyg på den här skivan – för jag kan lyssna på den på bägge sätten.

Oavsett, ”The Last Will And Testament” är en skiva som man ska kolla in om man gillar bandet sedan innan, men den funkar också som inkörsport till bandet. Kolla in den.