Alla inlägg av Werock.se

Skivor

Ozzy Osbourne – Black Rain

Lämna en kommentar

ARTIST: Ozzy Osbourne
TITEL: Black Rain
RELEASE: 2007
BOLAG: Epic Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: KissJocke

När det nu blivit dags för Ozzys 9:e studioalbum (cover-skivan ”Under Cover” ej medräknad) som soloartist är det lite upp till bevis efter det förra släppet, 2001 års ”Down To Earth”, som enligt mig är den enda plumpen i Ozzys långa karriär som soloartist samt som sångare i legendariska BLACK SABBATH. Mina förväntningar är därför inte direkt skyhöga när jag slår på plattan som enligt den gamle rockaren själv är det första album i hans karriär som tillkommit helt utan inblandning av droger.

Efter ett antal genomlyssningar måste omdömet ändå bli att skivan är bättre än mina förväntningar men ”Black Rain” kommer nog ändå att hamna näst längst ner i rankinglistan över Ozzy-album, utan att för den skull vara dålig. Jag tycker att skivan saknar lite Ozzy-känsla och att det är lite för mycket Zakk Wylde-sound. Ozzy hade förr om åren mycket hjälp av basisten Bob Daisley och jag tycker att det hörs på avsaknaden av det klassiska Ozzy-soundet att han är ute ur bilden nuförtiden. Det hörs också tydligt att Ozzy plockat in lite influenser från skräck-rockaren Rob Zombie i några låtar, bl. a. i I Don´t Wanna Stop men framför allt i den något mediokra Silver, Ozzmosis-doftande titellåten Black Rain samt i Civilize The Universe. Om det beror på att gamle Zombie-basisten Rob ”Blasko” Nicholson medverkar på albumet låter jag vara osagt.

Det finns två ballader på skivan, Lay Your World On Me och Here For You varav den första är den bättre av dem. Båda känns dock något standardmässiga i jämförelse med andra legendariska Ozzy-ballader som Mama I´m Coming Home och Goodbye To Romance. Låt-kvalitén sjunker tyvärr något på slutet med låtarna Countdown Began och Trap Door även om de delvis räddas av några tunga arga riff och en helt förbannad Ozzy på den sistnämnde. Detta tillsammans med att balladerna inte riktigt funkar drar ner bertyget ett pinnhål.

”Black Rain” är helt klart ett uppsving sedan ”Down To Earth” och är definitivt köpvärd även om det inte är något av Ozzys bättre album. Toppar på skivan är Not Going Away, I Don´t Wanna Stop, Black Rain, min favorit The Almighty Dollar som känns som en kusin till domedagslåten Electric Funeral från 1971 års BLACK SABBATH-album ”Paranoid” och till sist Civilize The Universe.

Skivor

Porcupine Tree – Fear Of A Blank Planet

Lämna en kommentar


ARTIST: Porcupine Tree
TITEL: Fear Of A Blank Planet
RELEASE: 2007
BOLAG: Roadrunner

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Tomasz Swiesciak

Porcupine Tree är världens största minsta band. Så pass stora att flesta inom metal- och progsvängen vet vilka bandet är, men så pass små att de fortfarande inte besudlats av kommersialismens smutsiga händer. Efter 2003 års kritikerrosade ”In Absentia” – deras absoluta musikaliska höjdpunkt i karriären – kom ”Deadwing”. En platta som fortfarande höll måttet någorlunda men där jag själv började hitta något som inte stämde. Inte ens gästspel från Opeths Mikael Åkerfeldt hjälpte ”Deadwing” att nå ända fram. Visst, bandet lyckades nå musikaliskt klimax med många av låtarna, men resten kändes som utfyllnad.

Här är vi alltså, två år efter ”Deadwing” och jag frågar mig samma sak som jag gjorde sist. Vad är det speciella med ”Fear Of A Blank Planet”? Om föregångaren var svag i sina stunder, vad bidrar detta album med? Har underbarnet Steve Wilson, – mannen med de magiska fingrarna och som gör om allt han rör vid till guld – tappet stinget? Jag vet inte riktigt vad han tänkt sig denna gång. Tydligen ska ”Fear Of A Blank Planet” vara ett konceptalbum om den sexistiska MTV-kulturen och dess påverkan på ungdomarnas allmänt förfallna liv. Det är mörkare tongångar denna gång vill jag lova men det känns som om missat något. Finns det något genialiskt i ”Fear Of A Blank Planet” som undgått mig? Jag lyssnar och väntar på den där aha-upplevelsen men den vill aldrig uppenbara sig. Samtidigt undrar jag hur många gånger jag måste lyssna på en skiva för att den ska bli bra? Det verkar som om inlärningströskeln har höjts ett snäpp. Samtidigt har jag inte ändrat åsikt efter den tionde genomlyssningen heller.

Det verkar som om Porcupine Tree fastnat i en nedåtgående trend där varje skiva blir svagare för varje släpp. Fortfarande finns guldkornen som ”Sentimental”, ”Way Out Of Here” och den sjutton minuter långa och smått schizofrena ”Anesthetize” där och de verkligen lyser med sin musikaliska briljans men de övriga då? I det här fallet utgör de halva skivan och betyget blir därefter. Synd för jag vill verkligen ge ett av mina favoritband högsta betyg.

Skivor

Paradise Lost – In Requiem

Lämna en kommentar

ARTIST: Paradise Lost
TITEL: In Requiem
RELEASE: 2007
BOLAG: Century Media

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Holma

Som Simon & Garfunkel en gång skrev, Hello darkness my old friend… Litegrann minner känslan då man lyssnar på nya PARADISE LOST-albumet ”In Requiem”, det elfte i ordningen, om ett kärt gammalt återseende, denna gång i de mörkare kvarteren. Med tonvikt på gammalt återseende. För det senaste decenniet har PARADISE LOST inte förgyllt speciellt många spellistor. Kräftgång är ett ord som osökt dyker upp.

Nu låter det tungt, tungt och tungt. Tänk ”Draconian times” eller ”Icon” men med fräschare och mer uppdaterat sound. Nick Holmes låter på sina ställen som en James Hetfield med mer djup, och mr Mackinthoshs gitarrslingor är åter patenterat omväxlande vackra och omväxlande blytunga. Heck, det är både growl och thrash-tugg på några ställen!

Som det stora PL-fan jag varit sedan 1991, då den eminenta och stilbildande ”Gothic” släpptes, så är det här en comeback att glädjas åt. Jag har inget mot den elektroniska postmoderna Depeche Mode-liknande stil man varit inne och sladdat på, men det finns massor av band som gör just detta betydligt bättre än Paradise Lost. Nej, kalla mig konservativ men visst fan är det så här grabbarna skall låta. Comebacken är storartad, betyget blir högt. Och det är närmare en pinne upp en än ner. Prozak to the people!