Kategoriarkiv: Intervjuer

Intervjuer

Intervju: Nephente från Netherbird

Lämna en kommentar

Det är full aktivitet i NETHERBIRD-lägret. Förra året släpptes bandets andra fullängdare, ”Monument Black Colossal”, och nu ett år senare kommer EP:n ”Shadows and Snow”. NETHERBIRD syns också alltmer ute på våra rockklubbar och konsertlokaler. WeRock fick ett snack med Nephente, bandets sångare och ena grundare, om inspiration kontra stöld, fysisk skiva kontra nedladdning, medlemsbyten och bandets framtid. Dessutom tips om 2011 års bästa album.

nephente2011”Jag blir stolt över att du har svårt att sätta fingret på vår exakta identitet”
– NETHERBIRD är ett band som jag bildade tillsammans med Grim (gitarr) och Bizmark (gitarr och keyboard) i oktober 2004, säger sångaren Nephente. Faktum är att vi tog beslutet att skapa musik tillsammans när vi gick på DISSECTIONs återkomst-gig i Stockholm. Så här i efterhand känns det väldigt passande eftersom vi från början hade för avsikt att spela black/death metal med rötter i den musik vi växt upp med och som inspirerat oss, och det handlar då om band som började spela under tidigt 90-tal. Ett av dessa är givetvis DISSECTION, men jag vill gärna nämna UNANIMATED och VINTERLAND som två viktiga influenser också.

-När vi bildade NETHERBIRD valde vi att inte ha en fast sättning utan istället ville vi fokusera på vårt musikskapande, och saker som replokal och andra praktiska delar kom faktiskt först flera år efter våra första inspelningar. Vi skrev låtar utan någon begränsning till ”vem klarar att spela detta på trummor?”, utan vi bad någon som vi kände var lämplig att haka på när det var dags för studion och med tiden blev det rätt många gäster som vi spelade in med. Men vi har aldrig sett på bandet som ett ”projekt”, det var ämnat att bli ett band med full sättning på sikt men vi lät det ta tid och slapp därför mycket av den replokalsångest som t ex drabbat mig i tidigare band. Mer fokus på konsten, mindre på att bråka om logotyper och annat världsligt, skrattar Nephente.

I NETHERBIRDs musik finns drag av bland annat både black, gothic och symfonisk metal, och den kan vara ganska svår att genrebestämma. Detta ses av sångaren som något enbart positivt.
– Jag blir stolt över att du har svårt att sätta fingret på vår exakta identitet. Vi har från dag ett skapat och spelat in det som vi känner passar oss just då. Det enda som varit givet är det mörker och den innerlighet som jag anser hör till bra musik. Men som jag sa tidigare, våra rötter ligger djupt i tidigt 90-tal och den skandinaviska death och black metal-scenen, så rent ljudmässigt finns nog alla våra influenser där, textmässigt är det kanske mer gotiskt eller rent av existentiella teman som dominerar. Vi kommer också fortsättningsvis att försöka utveckla vårt uttryck men rötterna är konstanta och vi anser fortfarande att de bästa produktionerna spelades in av Dan Swanö i Unisound under 1990-talet.

Svenskt 90-talssound är således en given inspirationskälla för NETHERBIRD. Annars är Nephente inte främmande för att stjäla idéer från olika håll…
– Jag har skrivit extrem metallmusik sedan 1990 så jag har faktiskt väldigt svårt att säga vad som egentligen är min inspirationskälla. Ibland vill man ju säga att man blir inspirerad av ”allt man ser och känner” men det känns som en rätt tom klyscha. Saken är den att jag är och lever för den musik jag skapar och har alltid den som ett raster när jag går på konserter, ser på konst eller när jag läser, så det blir liksom en process där jag alltid funderar på hur det som inspirerar eller berör mig ska kunna bli en del i mitt eget skapande. Troligen är jag alltså den största tjuv du kan finna, eller den ärligaste konstnären, men mitt skapande är till stor del ett återskapande, eller att finna nya kombinationer, av annan konst. Dock är det sällan musik som inspirerar mig utan snarare bildkonst eller annan scenkonst.
– Jag lyssnar mycket på musik givetvis men är då mer ”avkopplad” och tänker inte så mycket, för den uppfyller mig helt. Det är Bizmark som skriver i princip all musik och jag alla texter för NETHERBIRD, sen arrangerar hela bandet låtarna till den helhet som vi spelar in. Vi är väldigt olika som personer och har olika musikaliska förebilder så det finns ett rikt spektrum av influenser att ta av. Vi skriver ungefär två plattor om året men allt spelas inte in, i alla fall inte ännu, men vi har gott om material inför framtiden.

Bandet har funnits sedan 2004 men först nyligen började NETHERBIRD även ge konserter. Ett nödvändigt medlemsbyte gjorde detta möjligt.
– Det var först 2010 som vi kände att vi hade tillräckligt med material som fungerade live och kände att tiden var mogen för live-framträdande. Förändringen som gjorde detta möjligt var att Erik Röjås tog över bakom trummorna efter Adrian Erlandsson [ex-AT THE GATES och THE HAUNTED, numera i PARADISE LOST]. Eftersom Adrian bor i England blev det för kostsamt att ta gig, så det var nödvändigt för oss att gå skilda vägar och nu har vi hela bandet i Sverige vilket gör det möjligt att genomföra spelningarna.
– Totalt har nära 20 personer funnits med på de olika inspelningar vi gjort under åren, inte minst tre olika trumslagare. Dock är Erik Röjås den första fasta trumslagaren i bandet som vi spelat live med och det fungerar lysande. Han är en enorm talang och hans dedikation till musiken och bandet gör honom till en självskriven medlem. Så nu har vi en fast sättning och den kommer inte ändras i första taget om jag får som jag vill! Kemin i bandet är otrolig och det gör att vi nu växer som en enhet vilket kommer märkas på kommande inspelningar. ”Shadows and Snow”-EP:n är första steget på den resa som vi som helt band kommer göra under kommande år och jag tycker den spöar allt vi gjort tidigare.

”Våra nedladdningsbara album är aldrig slutsålda”
”Shadows and Snow” släpptes för fri nedladdning och samtidigt till försäljning i fysiskt format. Det här är ett medvetet sätt att sprida sin musik som NETHERBIRD tänker fortsätta med.
– Ja, vi har valt denna väg eftersom alla som vill ändå kan ladda hem all musik. Men de som vill höra oss kan ladda hem det från oss själva. Tiderna har förändrats och vi ser inte det som ett problem. Den som vill kan nu höra vår musik oavsett var de bor, vår nedladdningsbara musik är aldrig slutsålda. De som sen gillar det är välkomna att köpa en tröja eller en platta och på så sätt har vi råd att fortsätta spela in och släppa mer musik. Vårt yttersta syfte med NETHERBIRD är att skapa musik, få folk att lyssna och förhoppningsvis få dem att känna något. Med hjälp av gratis nedladdning når vi otroligt många fler än vi skulle gjort med enbart skivor. Fan, den som är 15 idag har ju inte ens en CD-spelare så jag förstår att de skiter i det old school-formatet. Själv älskar jag skivor och samlar på hög, men jag har inga illusioner om att det ska vara något som kommande generationer gör. Så länge de lyssnar och gillar det så får det bli på vilket format som helst, resten är bara en teknisk fråga och därmed underställd konsten, ler Nephente.

netherbird11Hösten och vintern ser ut att innebära bråda tider för NETHERBIRD med ytterligare nya skivsläpp och både spelningar i Sverige och turné utomlands. Men det ligger inte för bandet att vila på lagrarna.
netherbird-2011– Vi släpper först ytterligare två EP och dessa kommer sedan att samlas på en fullängdare med två nya spår. Allt kommer finnas för gratis nedladdning också. Så fullängdaren släpps nog i skiftet vinter/vår 2012 om allt går enligt plan. Sen blir det nog minst en ny EP under nästa år också, vi ligger inte på latsidan!
– Vi har spelat i Sverige under hösten, ett gig i Uppsala, ett på en kryssning till Riga (Rock Bitch Boat) och härnäst är det Göteborg. Därefter blir det nog rätt lugnt på Sverigefronten en tid. I februari 2012 åker vi på en turné som kommer täcka in Tjeckien, Slovakien, Ungern och Rumänien. Totalt tror jag det är elva gig på lika många dagar. överlever vi det så ska vi bums börja planera nästa turné. Vi har också lite diskussioner inför gig i England och Ryssland så det börjar öka på. Vi hoppas också kunna få spela på lite festivaler under nästa sommar men det är svårt när man ligger på ett litet skivbolag. Den som lever får se, vi kommer hålla på länge och har ingen panik.

Snart är det dags att summera det musikaliska året 2011 och Nephente har svaret klart om årets bästa album.
– Jag tycker DEMONICALs ”Death Infernal” är årets platta, hårt, rått och rätt! Så jag är så tuff att jag inte garderar mig utan kör på den som årets tips!

WeRock tar till sig detta tips och konstaterar att vi ännu inte recenserat den plattan. Vi önskar bandet all lycka till i framtiden, och helt säkert kommer mer av och om NETHERBIRD finnas för läsning på WeRock under kommande år. Som Nephenthe avslutningsvis hälsar:

– Kör hårt så lär vi höras mer framöver!

Intervjuer

Intervju: Danny Diamond från The Scams

Lämna en kommentar

WeRock har fått sig en pratstund med gemytlige sångaren och gitarristen Daniel ”Danny Diamond” Kvist från småländska THE SCAMS. Bandet vet hur en rock ’n’ roll-slipsten skall dras, och frontmannen har följaktligen en hel del att säga om varför AC/DC är bäst, vad en förbrytarfrissa egentligen är, Hank von Helvetes kåthetsdilemma, rullbandare och knullande präster. Intervjun börjar dock – måhända något otippat – med att vi snackar sport.

– Åh fan, säger du det? Det hade jag inte koll på. Kul! Anledningen till att Danny låter förvånad är att jag precis frågat ifall jag rycker honom från hockeyn med intervjun. Växjö Lakers spelar nämligen kvalserien, och är på god väg mot Elitserien. Nu visar sig Danny vara en herre med betydligt större intresse av rock ’n’ roll än av sport, så jag behöver inte oroa mig.

Apropå den ädla konsten rock, konstaterar jag att bandet i intervjuer nämnt AC/DC, TURBONEGRO, DANZIG och RAMONES som influenser. Är det ett rimligt urval för den som vill få grepp om THE SCAMS?
– Ja, något åt det hållet. Det är i alla fall rockband jag respekterar och ser upp till. Jag kan säga så här: AC/DC är och kommer alltid att vara överlägsna alla andra band och Lemmy Kilmister kommer alltid att vara den som visar var skåpet skall stå. Varför AC/DC äger? Alltså, det är ju det man är uppväxt på, det bara sitter där. För egen del är det väl Bon Scott man föredrar.
Vidare på temat hur THE SCAMS låter. På er MySpace-blogg skrev ni i höstas att ”brylkrämen nästan är helt urtvättad, håret längre och polisongerna har expanderat till skägg”. Vilket slags musikalisk utveckling var den beskrivningen avsedd att ge uttryck för? Sångaren garvar till innan han svarar:
– Det var faktiskt skivbolaget som uttryckte det så, men visst är det sant. Vi har hängt rätt mycket med Växjö-bandet SMOOTH ’N’ GREEDY, som är ett hårt gäng med glada drinkare. De lirar en blandning av rockabilly och punk, lite som THE ACCIDENTS, och det ledde till att vi alla hade förbrytarfrissor och taxibrallor. Det i sin tur innebar att det nästan var omöjligt att få folk att fatta att vi var hårdrockare som gillade boogierock. Tjejerna gillade frisyrerna, men de fattade ju inte att man ville att de skulle headbanga – inte bugga!
Ursäkta, men förbrytarfrissor och taxibrallor…?
– Jaha, konstaterar Danny en smula förläget när han inser att jag kanske inte är med på vad det innebär. Uttrycken kommer från Ralf i SMOOTH ’N’ GREEDY. Han är en riktigt hård jävel, alltså, typ heltatuerad vid 15 års ålder och så, utvecklar sångaren. Förbrytarfrissa är helt enkelt bara en Elvisfrisyr, och taxibrallor är sådana där rockabillybyxor med pressveck. Vi tycker det är kul benämningar och har anammat dem.
Okej, så den där förändringen från brylkräm till buskiga polisonger var alltså mer bokstavligt estetisk än musikalisk?
– Ja, det skulle jag nog säga. Vi har nog alltid varit rockers – vi vill lira som man bara kunde på 70-talet, prata om 60-tals satanism och headbanga hela natten lång till ”Highway To Hell”.
När jag frågar Danny varför just 60-talets satanism är att föredra, skrattar han hjärtligt.
– Äsch, jag hoppades att du inte skulle fråga om det där… Jag menade egentligen inget med det, det var bara en sådan där grej som lät bra att säga. Fast visst, det var på något vis mer spännande och nytt med de där grejerna på 60-talet, med Anton Szandor LaVey och så där.

När jag frågar den lättsamme och gladlynte frontmannen vilken typ av sound THE SCAMS satsade på för förra årets sena släpp ”Rock ’N’ Roll Krematorium”, småskrattar han ånyo.
– Vi har alltid försökt få till ett sound som känns rått och småländskt, som sås och potatis, ha ha! Annars skulle man kunna säga att vi blir lika inspirerade av DARKTHRONE som av HOWLIN’ WOLF eller JUDAS PRIEST. Det var väl därför skivtiteln kändes passande; en brännugn där vi kunde experimentera med våra influenser.
Jag kan naturligtvis inte låta bli att undra det uppenbara, nämligen hur ett typiskt småländskt sound låter?
– Äh, du vet, jordnära. Man kan inte vara för märkvärdig om man kommer från Växjö i Småland. Samtidigt kommer det sig naturligt, för som sagt är det hederlig gammeldags rock man är uppväxt på. Akter som STATUS QUO och EDDIE MEDUZA, sådant som låter precis lika bra live som på skiva.
Hittills har vi snackat mest om influenser från klassisk rock ’n’ roll och bluesig hårdrock. Själv tycker jag mig även höra en skaplig skvätt 80-tal här och var – finns det en hemlig fäbless för glam någonstans djupt därinne hos er?
– Jag är född -76 och uppvuxen i en by som heter Rävemåla så jag är uppfödd på 80-tals hårdrock, hembränt och raggarbilar. 80-talet finns väl alltså med där någonstans, men som personer är vi mer grus än glam. Jag tycker att ett par låtar på plattan är lite väl åt det glammiga hållet vilket jag inte riktigt kan stå för, det kommer inte att hända igen.
Verkligen? Vad – eller vilka låtar – på skivan är det du inte känner att du kan stå för?
– Jag vill helst inte nämna någon låt, för då känns det lite som om man bränner den för all framtid, men jag kan känna att det här och var blev för melodiöst. Tobbe och jag vill gärna göra det så rått som möjligt, men det är svårt att höra hur det skall bli när man är mitt uppe i inspelningsprocessen. Än så länge har vi nog inte gjort någon skiva där man under tiden känt att man vet vad man håller på med.
Apropå det, ja, låt oss återvända till inspelningen. Vad hade ni egentligen för ambitioner när ni gick in i studion, och hur väl matchar det färdiga resultatet era målsättningar?
– Vi ville få till ett så rått och liveaktigt ljud som möjligt med så lite pålägg som möjligt, men det blev tvärtom. Tyvärr fanns det inte något alternativ. Rummet vi spelade in i skapade ett ringande ljud, så det var bara att glömma – närmickning var ett måste. På det hela taget tycker jag det är en välinspelad skiva, men den hade mått bra av ett mer liveartat sound. På det hela taget är vi nog nöjda efter de förutsättningar vi hade, men nästa skiva kommer förhoppningsvis att bli mer organisk med mer fulländat sväng och röj. Vi lägger mycket krut på att skriva nya låtar nu, och hoppas på att kunna spela in på någon gammal rullbandare ganska snart.
Rullbandare, säger du? Hur bokstavligt skall vi ta det?
– Det kan man nog ta ganska bokstavligt. Vi har redan testat ett ställe i Växjö som kör med rullbandare, och det känns som om det blir ett lite varmare ljud, faktiskt. Det är dock ingen skiva på gång just nu. Det är lite tidigt att säga exakt när det kan tänkas bli av, men i alla fall inte förrän tidigast nästa år.

Danny och jag diskuterar löst en stund om allt mellan himmel och jord, innan vi kommer in på var gränsen går för hur en låttext får vara formulerad. Han berättar att han mestadels brukar uppskatta döds- och black metal-texter, då han finner råa och mörka texter underhållande – både på ett humoristiskt och på ett seriöst sätt. Jag kan naturligtvis inte låta bli att fråga om egna låten Fuck Like A Priest. Hur fick bandet den idén, och gissar jag rätt när jag utgår från att det är en travesti på WASPs Fuck Like A Beast?
– Ja, självklart är titeln hämtad från Blackie, konstaterar sångaren. Jag fick idén när jag hörde att Blackie blivit religiös och vägrade spela den live. I samma veva var det en massa skriverier om katolska präster som gjorde saker som borde ha fått folk att bränna ner kyrkor. Då sade jag till de andra i bandet att man borde skriva en låt som heter Fuck Like A Priest. De nappade direkt. Det är till och med Tobbe, som annars är den som kanske tänker lite längre än oss andra, som skrivit texten!
Jag konstaterar att det känns lite mesigt av Blackie att inte vilja spela sin egen låt, varpå Danny engagerat replikerar:
– Ja, och när jag trodde jag hört allt så läser jag i tidningen att Hank Von Helvete är djupt troende och spelar in julskivor med Carola! Visst, jag håller med om att det hade varit fantastiskt om det varit på skämt, snacka om att provocera, men tyvärr var det ju på allvar. Hank verkar dock ha lite ångest över det där nu, har jag läst i någon intervju.
Den karismatiske norske frontmannen verkar vara en person som engagerar mitt intervjuoffer, som utan att behöva tillfrågas fortsätter på temat:
– TURBONEGRO är annars ett band jag absolut influerats av. De är grymt bra, och har gjort några av de bästa spelningar jag någonsin sett. Jag har faktiskt träffat Hank en gång, på ett litet hak i Stockholm. Det var ett rockband med bara tjejer som lirade där, och helt oväntat var Hank Von Helvete där. Tydligen tyckte han det lät coolt med ett band med bara tjejer, och ville se hur bra de kunde vara. Sedan var han borta mitt i allt, och när jag frågade ägaren som stod i baren berättade han att Hank, som väl är gift och har barn och allt, hade sagt ”Fan, jag måste gå – jag vill ligga med dem allihop…”.

Efter att ha garvat klart åt Hanks rock ’n’ roll-kommentar, glider vi in på THE SCAMS framtid. Bandet ligger på Lightning Records. Hur hamnade man där, och hur ser de gemensamma framtidsplanerna ut?
– Vi hade känt Fred [Fredrik Magnil, Lightnings grundare] långt innan det här samarbetet. Tobbe spelade en gång i tiden trummor i SMOOTH ’N’ GREEDY, och Fred var väl inne i den svängen; han har alltid varit en skön snubbe. När han berättade att han och Magnus startat ett skivbolag kände vi att det passade oss perfekt. Vi har ett bra samarbete, och det kommer med största sannolikhet att bli minst en skiva till på Lightning.
Okej, men i övrigt då? Vad finns på kartan under den närmaste framtiden?
– Egentligen hade vi tänkt fokusera på att skriva material till nästa skiva, men så lirade vi på Black City i Borlänge härom helgen och det var jävligt kul! Det var ett bra ställe, med mycket folk och publiken var bra. Vi blev jäkligt taggade, och dessutom lirade vi med VIETCONG PORNSURFERS och BULLET, som alltid är trevliga att hänga med. Därför vill vi komma ut och lira nu. Vi har väl egentligen alltid varit ett liveband, så det är logiskt.
– Åh, en sak till innan vi avslutar, utbrister sångaren plötsligt med viss iver. Jag måste få hälsa och tacka The Scams FC, vår fanclub. Vi är jäkligt stolta över dem. De kanske inte är världens största fanclub, men det är en trogen skara som hänger med överallt och stöttar oss.
Det blir väl kanske så, tänker jag. Att ett band som är troget rockens ideal, med låtar som är svängiga, jordnära och rakt på sak, får en trogen fanskara…

Intervjuer

Intervju: Mark ”Barney” Greenway från Napalm Death

Lämna en kommentar

Mark ”Barney” Greenway har lett NAPALM DEATH under större delen av bandets numera 30 år långa karriär. Han har gjort det med en hängivenhet till bandet, musiken och grindcorescenen som imponerar – och det var verkligen en dröm som gick i uppfyllelse då jag fick träffa denne sympatiska person innan bandets konsert på The Rock i början på februari. Detta är resultatet av samtalet.

Ni har varit aktiva i tre decennier, vilket är ganska imponerande. Hur håller ni er motiverade?

– Well, antingen är man det –  eller inte. Det finns egentligen ingen magisk formel, men man måste gilla det man gör, annars kommer det att märkas och leda till att man blir olycklig. Lyckosamt nog lirar jag i ett band som jag kände ett starkt band till innan jag gick med. Jag hade befunnit mig runt omkring dessa grabbar i åratal, under de kalla åren. För mig hade Napalm Death två starka attraktionspunkter – först och främst musiken, men också och minst lika viktigt var patoset. Det är huvudanledningen till att jag fortfarande gör detta.

Men du känner inte som exempelvis SLAYER som flertalet gånger har sagt att de börjar bli för gamla för att lira denna typ av aggressiv musik?

– (Lång avfärdande suck) Vet du, och detta är bara min personliga åsikt, men jag tror inte att de grabbarna njuter av det de gör. Man kan se på deras kroppsspråk att de egentligen inte vill göra detta längre, utan mer gör det för att de tror att det förväntas av dem. Det är i alla fall intrycket jag får. Jag har sett dem ett antal gånger och det fanns liksom ingen glöd i det. Men å andra sidan, vem är jag att säga detta som en person på utsidan?

Håller ni på att skriva nytt material?

– Jajemänsan! Vi ska precis sätta igång på allvar.

Hur går ni tillväga? 

– Well, återigen kan jag inte säga att vi har en magisk formel. De andra grabbarna skriver musik på sina håll och lägger fram den. Sen tar jag över. Jag har ju alltid idéer om textinnehåll, om vart jag vill ta saker. Det är verkligen basalt, och i mina ögon den renaste formen av låtskrivande. återigen kan jag inte ge dig något som känns upphetsande, utan det mest bara händer. För mig är nyckeln att hålla det organiskt och spontant.

Det är två ord som dyker upp ofta när det pratas om NAPALM DEATH, organiskt och spontant!

– Jasså, du har granskat oss noga, eller hur?

Jo, det får man nog säga. Men om man kollar på den arbetsmoral som ni har, hur svårt är det att bibehålla den spontaniteten?

– Sättet du beskriver det på får det att låta som om det är standardiserat, men det är det inte. En situation då tillvaron förvandlas till ett maskinliknade tillstånd och saker och ting bara maler på, det är ett tillstånd som jag vill undvika till vilket pris som helst eftersom det är nog den saken som får mig att ledsna mest. Och det har faktiskt varit nära att vi har hamnat i det tillståndet några gånger.

Verkligen? 

– Ja, fast inte med vilja, men mer av just mängden grejer vi höll på med vid tillfället. Vi var tvungna att stanna upp och verkligen påminna varandra om varför vi höll på med detta och försöka bibehålla andan i vårt arbete.

Barney
Mark ”Barney” Greenway – NAPALM DEATH

Den undergroundkänslan är fortfarande viktig?

– Ja man kan uttrycka det på det sättet, men jag skulle snarare kalla det självständighet. Den har alltid funnits där och kommer alltid att finnas där. Jag har sagt det flera gånger, och sa det till Shane (Embury, bas) häromdagen, att jag verkligen inte har för avsikt att någonsin sälja ut bandet. Den dagen det händer är det lika bra att gå hem. Band som börjar tro på sin egen hype börjar med förfärande hastighet göra saker som inte är bra. Så det tänker jag inte göra. Jag kommer inte att vara med i något band efter NAPALM DEATH så detta är vägs ände för mig. Jag gick inte med i bandet för att jag ville vara musiker –  jag gick med för att jag älskade bandet.

Ert ”nuvarande” album ”Time Waits For No Slave” – jag har både hört och läst att du var mycket förvånad över det goda mottagandet det fick. Hur kan det komma sig?

– Eftersom när det gäller NAPALM DEATH var det så att för runt tio år sedan vande vi oss vid att folk ibland skrev ner oss, vilket är helt okej. Så när man just har gett ut ett album som i stort sett får 100 % positiv respons, vart gör man efter det? Man kan knappt fatta det, eftersom ingen, inget band har någon gudomlig rätt att förvänta sig att bli applåderade hela tiden. Livet funkar inte så, och det var därför jag blev i det närmaste chockad. Jag har inte läst en enda negativ kommentar, eller en negativ recension av skivan. Jag menar, till och med de största banden i världen blir kapade längs fotknölarna ibland så jag togs verkligen på sängen. Men det är såklart trevligt att folk gillar vad vi gör (ler).

Tänker ni på detta när ni skriver nytt material?

– Inte på det sättet att vi låter det påverka oss. Man gör det man känner att man behöver göra och om någon tycker att det inte matchar det man gjort tidigare är det inte så mycket man kan göra åt det. Man kan bara försöka göra sitt bästa, men inte på det sättet att det känns kalkylerat – återigen den där spontana biten – men om vi gör vårt bästa och den nya plattan har allt det som folk gillar med NAPALM DEATH plus de där små nya grejerna, då är det inte så mycket mer vi kan göra. Vi är inte ett koreograferat, kalkylerat mainstreamband utan gör det som känns naturligt för oss. Det är allt vi kan göra. Och om vi gör ett album och kritiken inte är lika positiv tänker inte jag ligga sömnlös över det.

När det gäller den globala grindcorescenen. Håller ni ett öga på den?

– Till viss del. Man måste änd komma ihåg att när vi startade så fanns det inte speciellt många band!

Ni var scenen! 

– (ler) Well, det fanns trots allt andra band, men mycket färre än idag. Det är mycket svårt att hänga med idag. Saken med grindcore är att det finns drösvis med band och många olika inriktningar. En scen kan verkligen inte drivas av ett enda band så det handlar om att folk kommer med sina egna utgångspunkter och låter dessa påverka scenen. Det finns vissa grejer som kan kategoriseras som grindcore som verkligen inte funkar för mig, men det är bara mitt perspektiv. Det bidrar ändå till att hålla scenen aktiv, även i fall jag inte gillar det.

Men om vi pratar om vad du faktiskt gillar. Jag vet att ni har nära band med de kvarvarande medlemmarna i NASUM till exempel?

– Jodå! Jag gillar alla möjliga band. Grindcore är en ganska subjektiv term, så hur definierar vi den? Jag tycker inte att man bara kan nämna oss för grindcore har blivit så mycket mer. Min favoritgren av grindcore är den som är något mer punkig, lite äldre grejer från tiden då banden inte var så inne på att stämma ner gitarrerna eller spela med sjuklig precision. Grejer som lät som att musiken var på väg att spåra ur. En personlig preferens är att jag gillar trummisar som spelar sån musik på ett sätt som, i brist på andra ord, känns äkta. Trummisar som använder en bastrumma och verkligen använder hela kitet. De bästa trummisar jag sett använde i stort sett bara en bastrumma och två pukor och sättet de använde sig av ett ganska begränsat trumset var häpnadsväckande. Jag säger inte att folk som inte använder en pedal är fejk, det är bara det att jag gillar enkelpedalsgrejen som exempelvis SIEGE och HERESY kör med. De hade trumgrejer som var så jävla bra.

NAPALM DEATH har en enorm låtkatalog. Kan ni spela alla låtarna?

– De flesta ja. Jag har ett bra, nästan fotografiskt minne så det är oftast till mig de andra vänder sig när minnet sviker under reporna.

Hur gör ni då tillväga när ni skapar setlistor?

– Vi försöker göra listan så att den flyter fint. Vi gillar den där stop-start hardcoregrejen när vi gör saker, men vi försöker täcka varje epok i bandets historia eftersom folk oftast gillar att höra lite av varje. Setet vi gör ikväll gjorde vi på förra svängen genom Europa –  och det setet är ganska annorlunda. En hel del låtar som vi inte hade spelat förrän på den turnén.

Ni turnerar en hel del – är det fortfarande värt att vara borta så mycket från familj och vänner?

– Det kan vara tufft, och att vara borta från familjen är det jobbigaste. Min inställning har alltid varit att vi är här av en anledning, att ge konserter för folk som inte behöver komma till våra konserter men väljer att göra detta. Detta faktum håller mig lugn inne i huvudet – att jag har ett syfte med det jag gör. Sen gillar jag ju att spela!

Well, det var alla frågor jag hade.

– Jasså? Du har allt du behöver?

Jo.

Well, detta var kul! Cheers!

Nej Barney, tack ska du ha.