Kategoriarkiv: Intervjuer

Intervjuer

Intervju: Patrik Carlsson från EYECULT

Lämna en kommentar

EYECULTs debutalbum ”Morituri Te Salutamus” recenseras just nu på WeRock och jag fick möjlighet att ställa några frågor till Patrik Carlsson, sångare, gitarrist och låtskrivare i bandet. Vi börjar med bandet självt och dess bakgrund.

– Hails Karin och WeRock! EYECULT är ett sidospår till vårt huvudband ANACHRONAEON och uppkom i sin första form år 2004 för att jag ville göra något radikalt annorlunda mot vår huvudsyssla. Såhär i efterhand kanske inte den självbetitlade “Eyecult” lät så värst annorlunda än vad ANACHRONAEON kom att bli, men det var ändå något jag kände att jag var tvungen att göra just då. Jag är inte endimensionell vad gäller musik, så det kan mycket väl tänkas uppstå andra typer av projekt i framtiden. Det beror helt på vart inspirationen tar mig.

– Banduppsättningen är precis som i ANACHRONAEON, dvs jag komponerar och kör allt utom trummor, och Andreas Åkerlind trummar och innehar större biten av studioteknikerrollen för att underlätta allt. Vi har spelat tillsammans sedan år 2000 i olika konstellationer, så vi känner varandra utan och innan. Ibland behöver vi inte ens säga saker för att ta gemensamma beslut.

”Morituri Te Salutamus”, dvs ”Vi som ska dö hälsar dig” är namnet på plattan och det lär vara den fras med vilken gladiatorerna hälsade den romerska kejsaren. Vem hälsas på detta sätt med ert debutalbum, och vilka är det som ska dö?

– Hälsningen går ut till döden, och de som ska dö är givetvis vi alla. Tycker den kopplingen är rätt uppenbar om man kikar på omslaget.

Filosofi, religion och historia
Albumets sju låtar spänner över vidare ämnen än vad traditionell black metal ofta gör. Här tangeras både sociala och livsfilosofiska frågor.

– Vi har inte några som helst kopplingar till black metal-scenen, i den mån det över huvud taget finns en sådan numera, eller att vi i den klassiska bemärkelsen ser oss själva som “true”, eftersom en sådan stämpling och en strävan efter en sådan stämpel automatiskt innebär att man på något vis känner att man behöver anpassa sig till skrivna och oskrivna regler för hur man bör bete sig som associerad till subkulturen black metal. Därför har jag valt att lyfta de bitar som ligger mig nära när jag tog mig an jobbet att skriva “Morituri Te Salutamus”. Jag kan bara utgå ifrån mina egna värderingar och köra dem genom mitt personliga filter för att på så sätt skapa en hyllning till det jag gillar med black metal utan att behöva bry mig om att någon insnöad elitist kan ha åsikter om detta. Ett sorts filosoferande kring hela fenomenet black metal ur personlig vinkling helt enkelt.

Symboliken i texterna är tagna från breda historiska teman som romersk historia, nordisk mytologi och katolska kyrkans terminologi. ”… you still don’t understand, that the Swastika and the cross goes hand in hand” sägs det i låten Oblivion, en tydlig spark i riktning mot kristendomen. Samtidigt en djup gränsdragning gentemot dem inom black metal-scenen som flirtar mer eller mindre med nazistiska idéer.

– Ja, detta är min personliga åsikt om att en ideologi eller religion som inte får granskas av utövarna är detsamma som fascism. Det gäller vare sig det handlar om religion eller politik. Min egen synvinkel på det hela är att alla såklart får ha sina åsikter, hur extrema de än må vara, men då får man ta att man blir granskad.

– Jag har alltid fascinerats av mytologi och religiösa myter av alla olika slag. Över huvud taget flyter den misantropiska ådran rätt kraftigt i båda mina band och det är i religion och historia man hittar mest material att stärka påståendet om att människan egentligen bara är en parasit på jorden och inte mer värd än något annat djur i naturen, i somliga fall till och med mindre. Det räcker ju att plocka upp en nyhetstidning för att få material som räcker till fem plattor minst.

– Att man i vissa kretsar blir betraktad som svår för att man funderar kring saker som dessa, förstärker bara mitt behov av att inkludera den mänskliga fårflockens aningslösa och ytliga beteenden i mina texter och musik än mer. Uppenbarligen är det viktigare för de flesta att jaga statussymboler, fylla pannorna med botox och skaffa så många trendiga prylar som möjligt för att fylla sitt andliga hålrum än att faktiskt fundera lite kring varför de egentligen vandrar här på jorden.

Så blir också resultatet en fascinerande lyrik som både berör och ger lyssnaren anledning att tänka till. Musikaliskt är EYECULTs black metal dock ganska traditionell, om än med generösa melodiska inslag.

– Ja, musikmässigt ville vi följa de traditioner som gjorde att vi själva fastnade för black metal till att börja med. Det är på något vis en less-is-more-konst som kan vara ganska utmanande att skriva, för en som i vanliga fall visserligen inkluderar en del black metal-stämning i musikskrivandet, men som samtidigt tycker om att mecka till det, och blanda friskt mellan stilar. När vi gjorde den här plattan var målet att hylla de kungliga black metal-alster som skapades på 90-talet. Det var utgångspunkten. Band inom black metal som jag vill framhålla är DARK FUNERAL, MARDUK, DISSECTION, EMPEROR, MAYHEM, WATAIN, FUNERAL MIST, NAGLFAR och 1349.

– De generösa melodiska inslagen är nog det som automatiskt kommer när jag plockar upp gitarren. Jag var noga med att det inte skulle bli alldeles för mycket melodier så att det tummar på den karga stämningen jag var ute efter, men hur det gick är väl egentligen upp till lyssnaren att avgöra, huruvida jag lyckats eller ej.

Idel ädel norsk och svensk black metal bland idealen konstaterar jag. Patrik berättar också vad som i övrigt inspirerar honom som låtskrivare, och om musik han själv lyssnar på.

– Oftast är det en känsla som uppkommer i någon situation. Kan vara när man läser något, eller ett ögonblick i en film. Kanske lukten av regn mot hösten. Hösten är min mest kreativa säsong. Jag får hur mycket gjort som helst då. När det kommer till vad jag lyssnar på så finns det så oändligt många olika influenser att det förmodligen är omöjligt att peka ut något specifikt. Jag lyssnar på mestadels extrem metal, men även på band som ALCEST, KANSAS, AYREON, VANGELIS, SYMPHONY X etc.

– Inspiration kan slå till när som helst, hur som helst. Det är bara något man känner i kroppen att “nu är det dags, fram med gitarren”. Men många gånger ser jag skapandet som hårt arbete. Man kan inte sitta och vänta på inspirationen jämt. Det är bara att köra. Oftast har jag schemalagt speltid.

Med många järn i elden

Förutom i EYECULT spelar alltså Patrik och Andreas Åkerlind tillsammans sedan tidigare även i ANACHRONAEON, dessutom finns det ytterligare ett band, HUMAN FAILIURE, någonstans i kulisserna. Jag undrar hur banden hänger ihop och om inte tanken fanns att ge ut all musiken under samma bandnamn.

– Nej, det har aldrig funnits på kartan. EYECULT började som mitt projekt. I början, kring 2004, var det inte ens bestämt att Andreas skulle trumma. Men det föll sig naturligt och så blev det. Vi sticker dock aldrig under stol med att ANACHRONAEON är huvudbandet, medan EYECULT är en skapelse där jag söker göra något drastiskt annorlunda som kreativ outlet. Vi håller för övrigt på att mixa uppföljaren till ANACHRONAEONs “The Futile Quest for Immortality”.

– HUMAN FAILURE var Andreas idé. Vi spelade i ett annat band som splittrades och då Andreas tyckte kemin stämde, föreslog han att vi skulle fortsätta på den banan. HUMAN FAILURE släppte två fullängdsdemos, och en vecka efter att tredje demon “Tales from a Hollow Eternity” släppts tog vi namnet ANACHRONAEON då ett tyskt band som uppkommit kring samma år som oss också hette HUMAN FAILURE. För att slippa framtida problem gjorde vi så.

Debutalbumet ”Morituri Te Salutamus” kom alltså i december 2009. Jag undrar vad som hänt sedan dess och vad EYECULT gör nu.

– Tja, inte mycket. Nu är det ANACHRONAEON som gäller, så tills jag känner att det är dags att sätta igång med EYECULT igen ligger det vilande. Dock har jag redan gjort nästa plattas omslag, skrivit flera texter och två låtar är jag helt klar med musiken till. Så förmodligen mot vintern så kan jag komma igång med lite nytt material. Spelningar genomför vi varken med EYECULT eller ANACHRONAEON. Våra livssituationer tillåter inte det. Dessutom är vi jävligt noga med vilka vi släpper nära banden, och vi är inte intresserade av några som redan spelar i 30 konstellationer, vilket verkar vara kutym idag.

De olika låtarna på albumet har tillkommit utspritt under ganska lång tid och Patrik berättar hur låtskapandet i bandet går till.

– Jag påbörjade plattan, sedan blev jag farsa och det blev ett längre uppehåll med musiken. Sedan lossnade det för ANACHRONAEON lite och vi körde vidare på det spåret. Det är anledningen att det tagit tid. Egentligen jobbar vi väl inte annorlunda nu heller, det är bara det att ANACHRONAEON prioriteras högre.

Avslutningsvis undrar jag vilka låtar på ”Morituri Te Salutamus” som betyder mest för Patrik personligen.

– Oj, den frågan var rätt svår att svara på. Jag tycker att alla tillsammans bildar helheten. Men jag gillar manglet i Skuld och Ashes lite mer än resten. Minst intressant tycker jag kanske Slave är, det var den första jag skrev till “Morituri Te Salutamus”.

– Kolla in oss på EYECULTs myspace. Just nu finns inte låtarna som digital release, men vi har en hög med skivor som vi vill bli av med. Hör av er om ni gillar snabb black metal i den skandinaviska skolan.

Tack för att vi fick veta lite mer om EYECULT och dina andra projekt. Jag vill avsluta med att önska er varmt lycka till framöver, och jag hoppas att det inte dröjer alltför länge innan nästa album dyker upp!

– Tack själv! Det kommer en ny platta… kan bara inte svära på exakt när.

/ BiblioteKarin

Intervjuer

Intervju: Ivan Munguia från Brain Drill

Lämna en kommentar

2008 fick jag i uppdrag att recensera ”Apocalyptic Feasting”, BRAIN DRILLs debutskiva. Skivan var verkligen en utmaning, men när uppföljaren ”Quantum Catastrophe” ryktades vara på gång hade jag i det närmaste blivit beroende av den supertekniska och synnerligen brutala form av dödsmetall bandet spelar. Via mejl fick WeRock en intervju med bandets basist Ivan Munguia.

“Apocalyptic Feasting” (2008) är fortfarande en av de mest utmanande skivor jag hört, och ”Quantum Catastrophe” fortsätter er linje av att spela musik på en sinnesjuk nivå. Gjorde ni en medveten satsning på att skriva låtar som var nästan mer tekniskt utmanande att spela än på ”Apocalyptic…” eller utvecklades låtarna mer naturligt?

– Både och. Med bandets nya line-up ville vi naturligtvis bevisa att vi kunde överträffa den förra skivan. Jag kan dock se hur musiken har utvecklats från första skivan. Dylan (Ruskin, gitarr) pressar sig alltid att skriva meckigare musik, och att pressa gränserna för extrem metal har blivit en del av vad BRAIN DRILL handlar om. Jag tror att om vi hade tagit ett steg tillbaka och skrivit något lugnare musik så hade vi gjort många människor besvikna.

Produktionen på “Quantum Catastrophe” är så mycket bättre än på ”Apocalyptic Feasting”, speciellt trummorna låter mycket bättre med mindre trigg. Vad anser du om detta?

– Jag håller med. Trummorna spelades in på ett akustiskt trumset, till skillnad från ”Apocalyptic…” som spelades in på ett digitalt V-Drumkit tror jag. Tonen på det akustiska kitet gör inspelningen mycket brutalare och tung. Som helhet är ljudbilden mycket tyngre än innan. Zack Ohren bestämde sig för att göra ljudbilden varmare, vad nu det betyder, än innan. Det låter matigare i vilket fall och gitarrerna går igenom mycket mer än tidigare

Kan du beskriva inspelningsprocessen?

– Vi spelade in på Castle Ultimate Studios, där vi alltid spelat in, med Zack Ohren. Zach gör ett fantastiskt jobb, vilket är skälet till att vi kom tillbaka. Albumet spelades in på totalt sex dagar. Alla blir totalchockade när jag berättar det. Vi gick in och spelade in trummorna non-stop på två- och ett halvt dygn. Gitarrerna tog ungefär en- och en halv dag, basen en halv och sången lades på en dag. ”Apocalyptic Feasting” spelades in på kortare tid, så vi kände att vi kunde göra inspelningen på sex dagar. Trots att strömmen gick och att studion besöktes av råttor klarade vi av att spela in plattan på så kort tid. Vi lade helt enkelt minimalt med tid på att äta och besöka toan.

Konceptet bakom ”Quantum Catastrophe” verkar vara att vi står på kanten till massutplåning. Varför valde ni detta tema till skivan?

– Vi är ju ganska nära i tiden till det ökända 2012 [då jorden skall förgås enligt Mayaindianerna] så vi tyckte att det kunde vara ett passande tema för skivan. Vi vill gärna tänka på skivan som soundtracket till undergången.

Det brukar ju sägas att andraalbumet är mycket svårare att göra än det första. Hur kände ni inför den nya plattan med detta i bakhuvudet.

– För min del är detta första plattan med BRAIN DRILL så vad gäller min del var det nog lättare. Dylan öste ur sig låtar i häpnadsväckande hastighet, han var verkligen i zonen under låtskrivningsprocessen. De två låtarna jag bidrog med till skivan gjordes också väldigt snabbt. Vi är väldigt nöjda med slutresultatet i vilket fall, och det är det enda som betyder något.

Du gick med i BRAIN DRILL för några år sedan, och hade inte möjlighet att bidra med material till den första skivan. Hur stort var ditt bidrag på nya plattan?

– Jag skrev gitarrpartierna till två låtar, och spelade även gitarr på dessa. Plus att jag skrev samtliga basstämmor till alla låtar förutom två. Jag fick lämna mitt eget avtryck på delar av musiken vilket ju var trevligt, men jag hade också många partier där jag följde gitarrstämman.

Att spela den typ av musik ni gör kräver exceptionell skicklighet – kan du berätta något om din egen personliga utveckling som bassist innan du gick med i BRAIN DRILL?

– Jag började som gitarrist, redan när jag var 12, 13 år gammal. Jag ville spela metal redan som nybörjare, och pressade mig hela tiden med att förbättra min teknik. När basplatsen i ODIUS MORTEM blev ledig visste jag att jag hade skickligheten för att spela deras musik, och såg detta som en stor chans att förbättra mig på. Det var första gången jag plockade upp en bas, och jag har verkligen ansträngt mig för att bli bättre än jag redan var. Allt jag kan säga är att om man verkligen vill spela death metal måste man verkligen vara förberedd på att öva mycket.

Vilka är planerna för BRAIN DRILL den närmsta framtiden? Planerar ni att komma till Europa?

– Jag önskar att jag kunde svara på det. Det verkar som om vi verkligen är tvungna att hoppa genom brinnande ringar för att komma med på vilken som helst turné. Vi planerar en grej i staterna i sommar, men just nu finns det inga planer på att åka över till Europa. Var dock säkra på att så snart som tillfälle ges kommer vi över för att spela för våra europeiska metalbröder.

Intervjuer

Intervju: Mandragora Scream

Lämna en kommentar

Italienska MANDRAGORA SCREAM är för många svenska metalfans måhända en ganska ny bekantskap. Det var därför med viss nyfikenhet som WeRocks utsände tog sig an frågestunden med bandets vokalissa Morgan Lacroix och dess gitarrist Terry Horn.

WR: Först och främst, med tanke på att WeRock är en metalsite – skulle ni betrakta MANDRAGORA SCREAM som ett metalband? I mina öron finns det definitivt vissa metal-element i er musik, men även en del inslag av elektronika och lättare gothpop. Kommentarer till det?

TH: Tja, alltså, vi bryr oss inte så mycket om det där med etiketter, utan försöker bara uttrycka oss genom att använda ett sound vi gillar. Varje gång vi komponerar en låt är det ett experiment. Vi smälter samman beståndsdelar från många olika stilar, men på ett naturligt sätt. Det är lite som alkemi, kan man säga.

WR: Låter spännande. En sak som i alla fall är säker är att ni har odiskutabla goth-influenser, både musikaliskt och i era texter. Varifrån får ni den mesta inspirationen? Är det huvudsakligen från andra band, och i så fall vilka, eller finns det andra källor till inspiration så som böcker eller filmer som kittlar er kreativa nerv

TH: För egen del lyssnade jag mycket på progressiv rock när jag var yngre och har även spelat den stilen i många år. Nuförtiden sitter jag också i ledningen för ett italienskt musikbolag och lyssnar därför på mycket olika slags musik. Jag har även studerat musik vid ett italienskt konservatorium, och jag tror att alla dessa intryck bidrar till min inspiration. När det gäller texterna brukar Morgan finna inspiration och idéer i dekadensens poesi.

WR: Dekadensens poesi, minsann. Låt oss gå in på ert senaste album, ”Volturna”, och se vad som influerat er på just den här plattan. Precis som fallet är med flertalet av era tidigare verk så är detta en konceptplatta. Är det bara en slump att ni brukar hamna där, eller finns det en medveten tanke bakom?

TH: Nej, det är ingen slump, vi komponerar alltid konceptplattor! Det är vårt sätt att arbeta; varje skiva är som en bok eller en film. Ungefär som med många av banden från 70-talet, du vet.

WR: Visst. Personligen tycker jag 70-talets musik är cool, så jag har inga invändningar! “Volturna” är ert andra konceptalbum där bakgrundsstoryn har ett vampyrtema. Har ni en specifik fascination inför just vampyrer, eller är det bara det att temat passar så bra in i gothkulturen rent generellt?

ML: Här spelar säkert mitt moldaviska ursprung en påtaglig roll, mycket för att mina förfäder i generationer har sysslat med esoterism, alkemi och utövandet av magi. Eftersom det är en gåva som ges vidare från generation till generation, varför skulle jag vara den första vampyr som bryter kedjan? Att utöva magi i allting jag gör faller sig tämligen naturligt för mig, men det som verkligen gör mig lycklig är vetskapen om att jag en dag kan få möjligheten att instruera min avkomma!

WR: Okeeej… Om vi dröjer oss kvar vid ”Volturna”, kan det möjligen få vissa att höja på ögonbrynen när de ser att ni valt att inkludera en cover på CHERs Bang Bang på skivan. Det framstår kanske som en smula udda för ett band med er musikaliska inriktning. Hur kommer det sig att just den låten plockades med?

ML: Helt enkelt för att det är en låt som jag och Terry verkligen älskar. Vi hade egentligen velat framföra den redan under Gothica Festival i Ungern 2006, men fick lägga ner idén då det den gången inte fanns nog med tid att repa in den.

WR: Ja, jag får säga att just Bang Bang är ett av spåren på plattan som jag personligen tycker funkar bäst, så idén var inte så tokig. En sista fråga angående ”Volturna”: Om man läser recensioner av skivan på nätet, snubblar man här och var över åsikten att verket kanske låter en aning för likt sina föregångare. Här undrar jag dels vad ni har för kommentar till det, samt också ifall ni tror att framtida släpp från MANDRAGORA SCREAM kommer att bryta ny musikalisk mark?

TH: Vanligen brukar vi inte bry oss om vad kritiker har att säga. Som jag sade tidigare så försöker vi bara hitta ett sound vi gillar, och experimentera med musiken likt alkemiska mixturer. Vi vill helst inte peka ut en bestämd riktning för skivan innan låtarna är färdigkomponerade. Det är först då vi väljer hur vi vill ”klä” vårt verk.

WR: Det låter väl sunt, kan tyckas. Nu måste jag få ta upp en annan sak jag undrar över. ”Volturna” är er femte skiva, och hemma i Italien verkar ni vara ett ganska välkänt namn. Jag får dock erkänna att jag tror ni är relativt okända här uppe i Norden. Vad tror ni det kan bero på; finns det någon skillnad i sinnelag hos nordbor och sydeuropéer som ligger till grund för detta, eller är det en enkel fråga om promotion?

ML: Jag tror faktiskt att det handlar om promotion. Vi hade en del strul med vårt första skivbolag, som på grund av kontraktsbråk inte gjorde något bra jobb för oss. Under flera år fick vi lita till enbart oss själva för PR, men nu när vi ligger under Massacre Records verkar saker och ting ha förändrats till det bättre. När det sedan gäller uppfattningen om oss från nordbor, fick vi när vi spelade i Sverige en hel del uppskattning från fansen till THE 69 EYES.

WR: Ja, berätta lite om det! Ni är ju i skrivande stund precis på sluttampen av en europaturné med just nämnda THE 69 EYES. Har ni under den turnén besökt några för er nya länder, och hur har upplevelsen varit?

TH: Att turnera Europa runt med THE 69 EYES är fantastiskt! Vi har aldrig förut turnerat så länge och i så många länder, vilket är roligt. Varje gång vi går upp på scen försöker vi vara oss själva, och kommunicera våra idéer till publiken. Vi försöker verkligen lägga all vår energi på att få folk att uppskatta showen, vilket kräver att man tror på det man gör. Om man litar på att det man gör är bra, kan folk förstå och uppskatta ens insats även om de inte gillar musiken i sig så mycket.

WR: Det är sant; ett gott hantverke brukar uppskattas oavsett. Apropå saker som uppskattas, förresten. MANDRAGORA SCREAM har precis inlett ett samarbete med klädmärket Silver Dagger. Berätta lite om varför; är det enbart för att ni verkligen gillar deras kläder, eller spelar ekonomiska aspekter in?

TH: Jag tycker att deras sortiment är riktigt snyggt. Vi gillar verkligen deras kläder, men vi får se upp med de amerikanska storlekarna – de är alldeles för stora, ha ha!

WR: …har ingen kommentar till det. Innan vi rundar av den här intervjun skulle jag vilja tacka er för att ni tagit er tid att svara på WeRocks frågor, och önska er lycka till med framtida företag. Jag skulle vilja avsluta med följande fråga: Vem är den sexigaste vampyren – Dracula eller Anne Rices Lestat?

ML: Oooh, det var en tuff fight… Jag säger Lestat! Tack även till er på WeRock!