Kategoriarkiv: Live

Live: GHOST – Copenhell

ARTIST: GHOST
LOKAL: Copenhell
DATUM: 20 juni, 2015

Ett band som vuxit sig tillräckligt stort för de stora scenerna? Ja, definitivt tycker Martin Bensch som golvas totalt av GHOSTs headlinergig på Copenhell.

Jag hade kunnat skriva en hel paragraf om hur jag såg GHOST på Getaway Rock Festival 2011 och blev golvad. Men det har ni kanske redan läst om på den gamla siten så jag tröttar inte ut er med det. Det jag däremot kan och vill skriva är att när skiva två, ”Infestussumam” kom så blev jag ganska besviken, och tänkte att ok – en bra skiva fick bandet i alla fall ur sig. Jag kunde absolut inte haka på den enorma hype som GHOST hade även efter denna i mina öron ganska tråkiga och flummiga skiva.

A Nameless Ghoul
A Nameless Ghoul, GHOST. Foto: Martin Bensch

Vi spolar fram till lite mer än en vecka sedan. Då lyssnade jag på Cirice från bandets kommande skiva ”Meliora” för första gången. Och blev väldigt imponerad, och verkligt sugen på att se bandets gig på Copenhell. Omständigheterna kunde inte varit bättre – GHOST vid midnatt och inget annat större band som konkurrerade om uppmärksamheten. GHOST sätter tonen direkt med fina och personliga favoriten Genesis från ”Opus Eponymous” och jag slås omedelbart av vilket oerhört mäktigt ljud bandet har styrt upp. I jämförelse låter produktionen på originallåten som ett tyst litet pip och vid efterföljande låt From The Pinnacle To The Pit vilket är en av hela fyra nya låtar bandet kör ikväll (de övriga är Majesty, Cirice och otroligt mäktiga Absolution) kan jag slå fast att detta kommer bli en konsert att minnas.

Det är inte bara det att bandet både ser makalösa ut och låter fantastiskt – de har vuxit in i rollen att på ett väldigt bra och självförtroendefyllt sätt bemästra att vara headliners som inte behöver be om ursäkt för att de är just headliners. Låtar som Prime Mover och Death Knell som tidigare har stått sig ganska slätt mot andra, och i mina öron, bättre låtar som Stand By Him och Elizabeth, växer ut med dessa nya förutsättningar till fullständigt episka låtar.

Allt klaffar för GHOST ikväll – låtarna, ljudet, Papa Emeritus III:s roliga och självdistanserade engelska med italiensk brytning och mer än klockrena sång – och jag står och tänker att detta kan vara en av de bästa konserterna jag upplevt. Den oerhört fina ljusshowen är smart, genomtänkt och förstärker enbart intrycket att GHOST är ett band som vet vad de pysslar med och som inte gör något ogenomtänkt på scen. Det är väldigt imponerande och, faktiskt, rent majestätiskt att se att bandet klarar av att uppfylla den hype som i stort sett alltid har kringgärdat bandet. Högsta betyg!

Papa Emeritus III
Papa Emeritus III, GHOST. Foto: Martin Bensch

Live: SATYRICON, Nalen 26/4 2015

Norska SATYRICON är en av de pålitligaste akterna man kan se live, i alla fall om man nu råkar ha en febless för smittsamt svängig extremmetall som balanserar på randen mellan hårdrock och black metal. Bandet besitter en löjligt stark låtskatt och trots att man väljer att avsluta den här Europaturnén med att mangla Nalen i två timmar så kan man snabbt konstatera att listan med låtar som saknas är närapå lika lång den man får – och då räknar vi bara de starka favoriterna. Till detta ska man lägga faktumet att bandet är just det live – ett band. Visst är det tydligt att kärnduon som faktiskt utgör SATYRICON – dvs trumfenomenet Frost samt frontmannen Satyr – är huvudfigurerna, men bandet vilar live på mycket höga nivåer av spelskicklighet, och nu börjar det vara ett par vändor som livesättningen utgjorts av samma gubbar, så samspelta är dessutom.

Den här kvällen finns ett par saker som sticker ut i jämförelse med ett ”vanligt” gig med SATYRICON. Då undertecknad var alldeles för upptagen med att njuta av kvällen för att notera dem noga samt fotografera så redogörs giget i korthet och punktform nedan!

  • Ingen kan veva med hårmanen samtidigt som det smiskas skinn på samma sätt som Frost. Stundtals är det nästan konstant headspin som gäller, och det är lika imponerande som fascinerande att se eftersom det inte tycks gå ut ett enda vitten över mannens musikaliska insats. Solid som ett urberg.
  • Satyr har verkligen vuxit ut till en fantastisk frontman. Över alla år jag sett dem har han tagit steg framåt hela tiden, och nu har han publiken i sin hand. Han driver på, skojar (läs här för exempel på mellansnack) och dominerar scenen. Någon bländande gitarrist är han däremot inte, och när gitarren åker fram för bidrag i de äldre låtarna så är det tydligt att han inte hinner med. Då får gitarristerna Steinar Gundersen och Diogo Bastos ta hand om spelandet, vilket man förstås hanterar finfint.
  • Nalen är en fantastisk konsertlokal. Bra ljud, bra ljus, härligt rum. Passar extra bra den här gången, då bandet bjuder på lite smakprov på hur låtar arrangeras tillsammans med operakören på kommande ”Live At The Opera”. Bäst fungerar det när man bygger om Die By My Hand, den blir väldigt dramatisk och mörk.
  • Bandet har på denna turné bjudit in fans till en jamsession på scen. Det låter helt galet, och blir också en smula skumt då man utan att presentera namn eller instrument tar in en kille som får jamma med bandet. Presentera instrument? Ja, faktum är att det ju inte brukar behövas – en gitarr är en gitarr, liksom – men i detta fall kan jag inte ens säga vad karl’n spelar på. En fiolharpaorgel? Det ger i alla fall ifrån sig ljud som minner såväl om orientaliska som fornnordiska toner, och resultatet av jammet blir faktiskt rätt bra!
  • Under kvällen får man rätt mycket äldre (i sammanhanget då) material, och speciellt Filthgrinder sitter som en smäck. Men det är tydligt att publiken (kanske speciellt en söndagkväll, inte den bästa av dagar för spelningar) inte ger samma gensvar som när någon av de nyare hitsen spelas, och eftersom man valt att placera de lite anonymare låtarna i ett sjok i mitten så sjunker energinivån i lokalen något under den tiden. Trots att bandet piskar frenetiskt. Det hade väl passat sig bättre om de låg lite utspridda, måhända?
  • Jäklar vilka hits det här bandet kan rada upp. K.I.N.G, Mother North, The Wolfpack, Black Crow On A Tombstone, Our World, It Rumbles Tonight, Fuel For Hatred… listan kan göras ruggigt lång. Mest saknade jag Repined Bastard Nation och To The Mountains, men man kan ju inte få allt. Och det här var knappast den sista gången jag såg bandet live heller…

Satyricon live 2 Satyricon live

Live: Morbid Angel

ARTIST: Morbid Angel
LOKAL: Kulturbolaget, Malmö
DATUM: 18 december, 2014

MORBID ANGEL är, alldeles oavsett hur man ser på klavertrampet ”Illud Divinum Insanus”, ett band med en bakkatalog som inte många band kan skryta med. Som ett av föregångsbanden i dödsmetallvågen från Florida i början av 1990-talet med skivor som ”Altars Of Madness”, ”Blessed Are The Sick”, ”Domination” och så jubilerande skivan ”Covenant” skrev bandet in sig i dödsmetallens Hall of Fame med besked.

1993 släppte bandet ”Covenant”, skivan som också är skälet till att bandet tröskat runt i Europa den senaste tiden, och de kör hela skivan från start till slut ikväll. Jag har alltid tyckt att även i fall låtarna håller en vanvettigt hög kvalitet så har produktionen alltid kännts aningen klen för låtmaterialet. Det behövde jag inte bekymra mig om i går kväll. Med ett fruktansvärt bra ljud lyfter materialet till än högre nivåer.

David Vincent är, tack och lov, en frontman av rang – vilket behövs då gitarristerna Trey Azagthoth och Thor Anders Myhren mest är intresserade av att oerhört frenetiskt lira på sina gitarrer. Faktum är att jag inte ser Azagthoths ansikte under hela konserten då hans mer än fullödiga hårman konstant döljer hans anlete. Hans och kollegans gitarrarbete är det dock inget fel på – det liras med en frenesi som verkligen imponerar, vilket även gäller trummisen Tim Yeungs insats. Hur människan är kapabel till att blästra trummorna och samtidigt helikopterbanga är en källa till förundran då MORBID ANGEL aldrig har gjort det lätt för sina batterister.

David Vincent har en karisma som är extremt tilltalande – spelskickligheten är en sak, men roligast är karlns höftvickande i exempelvis God Of Emptiness som trots att det inte är lika omfattande som typexemplet Flink i SOILWORK ändå får mig att dra på smilbanden. Det är inte mycket mellansnack, vilket är skönt då bandet väljer att lägga tonvikten på att framföra låtar istället.

Överlag imponerar MORBID ANGEL fruktansvärt på mig ikväll. Tajtheten i spelet är så otrolig att det inte hade gått att få in ens ett frimärke någonstans, och det märks att bandet verkligen har spelat ihop sig, och framför allt vet att låtmaterialet är starkt nog för att bandet inte ska behöva ta till så värst mycket mer kringparafernalia än de två fonder som flankerar scenen. Faktum är att publiken på KB mest verkar ta in att hela ”Covenant” spelas – det röjs nämligen inte alls i samma omfattning som man kanske hade förväntat sig. För egen del njuter jag från början till slut, och även om bandet hemskt gärna hade fått spela längre än de 75 minuter vi nu får, så räcker det rätt långt med att ha fått höra breaket i Lion’s Den med bara trummor och sång och Pain Divine som jag aldrig har hört live innan.

Jag har sett MORBID ANGEL tre gånger vid det här laget – konserten på KB igår var den mest imponerande hittills. Jag är oerhört glad att ha fått bevittna ett band som med stor ackuratess och våldsam frenesi fortfarande, trots många år i tjänst, levererar på detta vis.