Kategoriarkiv: Live

Live: Misery Index

ARTIST: Misery Index
LOKAL: Biljardkompaniet, Kristianstad
DATUM: 29 juli, 2014

MISERY INDEX från Baltimore i Maryland är inte de stora arenornas band. I bandets gryning inbillar jag mig att bandet lirade på små, ganska nergångna hak i en hemstad som var hårt härjad av urban slitning, knark och korruption. Eller så är det bara så att jag har överdoserat på The Wire.

Förra gången jag såg bandet var det en del av Full Of Hate-turnén som med våldsam kraft härjade runt i landet. Jag såg då ett band som krossade Trädgår’n i Göteborg, ett ställe modell större, och som mer än väl gav huvudakterna BEHEMOTH och CANNIBAL CORPSE en match. Oavsett ställe så visar MISERY INDEX att man är en urkraft i livesammanhang – så även på Biljardkompaniet i Kristianstad denna kväll. Under spelningens gång kommer jag ändå på mig själv att tänka hur underbart absurt det är att se ett band av denna dignitet på ett ställe som marknadsför sig som ”the number one sportsbar” och som huvudsakligen trakteras av biljardspelare.

 

I övrigt imponeras jag storligen av bandet. Det som skiljer MISERY INDEX från så många andra höghastighetsblästrande band är att de har en verkligt gedigen ådra för låtskrivande, inte minst märker man detta på senaste plattan ”The Killing Gods” som fortsätter den verkligt urstarka trenden som tog sin början på ”Traitors”, samt att de har en känsla för brutalt sväng. Ta öppningslåten Carrion Call. Den går sannerligen fort, men har ett väldigt njutbart sväng som gör att den lilla men ack så hängivna publiken headbangar något vansinnigt. Om bandet tycker att de har lirat på roligare ställen så märks det inte – MISERY INDEX är en maskin live och de lirar så tajt att man inte skulle kunna få in ett frimärke någonstans. Trummisen Adam Jarvis lirar som vanligt med en brutal ackuratess som nog får fler än undertecknad att salivera lite extra. Han driver resten av bandet skoningslöst framåt i låtar som Black Sites, Conjuring The Cull, Sleeping Giant, The Illuminaught och inte minst avslutande krossarduon Embracing Extinction och Traitors.

Jason Netherton på bas och sång verkar trivas allt mer ju längre kvällen lider, Mark Kloeppel på gitarr och sång skämtar om att han minsann trodde att det skulle vara svalt i de nordiska länderna och Darin Morris på gitarr ler mot publiken mest hela tiden.

MISERY INDEX lirar skjortan av de flesta band, och jag lämnar Kristianstad med en verkligt gemytlig känsla inombords. Och med svettyngda kläder kan tilläggas. Bor man i Stockholm och gillar extrem musik så har man chansen att se bandet ikväll till det facila priset av noll kronor. Jag tycker man ska ta den chansen, för när MISERY INDEX lirar så här, då är det fest.

Live: Obituary & Dawn Of Demise

ARTIST: Obituary & Dawn Of Demise
LOKAL: Copenhell
DATUM: 13 juni, 2014

COPENHELL 2014 – DAG 3: Krossande föreställningar av duo i döds

OBITUARY

Jag har sett OBITUARY tre gånger – först på Getaway 2012, i New York samma år och så denna den sista dagen av Copenhell. Först denna gång visade bandet verkligen vad det är kapabelt till. Med ett snyggt uppstyrt ljud mosar bandet igenom sina låtar. Att vid sidan om klassiker som The End Complete och Slowly We Rot få två helt nya låtar känns som en present. Att bandet verkligen trivs med att spela på festivalen är tydligt – John Tardy är på synnerligen gott humör, och jag förstår honom då publiken i sanning är med på noterna. De moshpits som äger rum är så röjiga att dammet yr upp från marken och det sjungs med från många i publiken. Den timme bandet får känns, faktiskt, alldeles för kort men å andra sidan så är det en skön känsla att veta att bandet nu är tillbaka på allvar.

DAWN OF DEMISE

Jag hade bara hört ett fåtal låtar av DAWN OF DEMISE innan kvällens konsert. Nu blir det till att verkligen göra djupdykningar i bandets diskografi för detta kan jag helt ärligt säga var festivalens mest oväntade höjdpunkt för mig. Bandets tekniska döds levereras med förkrossande finess. Det låter helt enkelt förbannat bra om bandet. Att det dessutom är ett band som trivs med att spela på hemmaplan är märkbart. Det skojas friskt med den stora publiken mellan låtarna på ett fullständigt självklart vis. Att bandet har givits en ljudbild som sitter som hand i handske gör ju verkligen inte saken sämre. Trummisen Bastian Thusgaard är ett monster som med lätthet exekverar de mest häpnadsväckande grejer, riffen från gitarristerna Martin Sörensen och Hotdogger är monstruösa, basen trakteras med den äran av Björn Jensen som även sköter bakgrundsvokalerna förtjänstfullt och sången från Scott Jensen precis så mullrande djup att gomseglet börjar vibrera. Jag lämnar konserten fullständigt nöjd – bandet hade gärna fått längre speltid än de 45 minuter de fick – men det är en radanmärkning.

COPENHELL har visat sig förbli en lika trevlig som, numera, välorganiserad festival sedan jag var här sist 2010. Allt funkar friktionsfritt: festivalområdet är lagom stort, det finns gott om toaletter och köerna till barerna är aldrig speciellt långa trots att det dricks försvarliga mängder öl på festivalen. Det gäller till och med köerna till kaffet som enligt kollega Alex förra året var extrema då det endast fanns ett ställe som sålde kaffe. Att ta sig till och hem från festivalen med de extrabussar som festivalen ordnat gjorde även denna detalj mycket smidig. Att dessutom få en chaufför i går som när vi kom fram till området growlade fram ”Welcome to hell” i mikrofonen till passagerarnas stora nöje gjorde verkligen inte saken sämre. Tack för i år Copenhell – jag kommer gärna tillbaka!

Live: Behemoth

ARTIST: Behemoth
LOKAL: Copenhell
DATUM: 13 juni, 2014

COPENHELL 2014 – DAG 3: Elituppvisning av BEHEMOTH

Att polska BEHEMOTH har vuxit sig stora visar sig att i faktumet att det hade varit otänkbart att de skulle spela på någon annan scen än den största på festivalen. Och med ett urstarkt album, ”The Satanist” i ryggen så visar de med all önsvärd tydlighet att de tillhör eliten inom svärtad dödsmetall.

Med en extremt tidig speltid, som förmodligen beror på att bandet har spelning i England imorgon, så infinner sig inte den totala magin om bandet hade spelat i mörker. Bandets musik gör sig visserligen bra i nästan alla omständigheter, men nu blir det inte så bra stämningsmässigt som det hade kunnat bli.

BEHEMOTH inleder med Blow Your Trumpets Gabriel som ju är en extremt värdig och mäktig inledning. Dock tycker jag att när väl låt två och tre – Ora Pro Nobis Lucifer och klassikern Conquer All avverkas då jävlar i min låda visar bandet sin klass fullt ut. Framför allt tänker jag på att det låter föredömligt högt och fruktansvärt bra om bandet. Nergal är såklart centralpunkten i den maskin som bandet har utvecklats till, men jag skulle vilja lyfta fram basisten Orion lite extra. Inte bara har han en grym utstrålning där pondusen är märkbar, han har utvecklats till en grym sångare med en mäktig stämma. Här har bandet skaffat sig ytterligare ett mäktigt vapen i sin arsenal. Inferno är, ja, Inferno. Det smattras på med en finess som är precis sån som man förväntar sig av batteristen.

Bandet blandar friskt från i stort sett hela den senare delen av sin diskografi. Bäst tycker jag bandet är i låtar som Slaves Shall Serve, Christians To The Lions och otroligt episka avslutningslåten O Father O Satan O Sun som jag med glädje hälsar som en vida överlägen avslutningslåt i jämförelse med Lucifer.

BEHEMOTH imponerar med en värdig, tajt och bländande teknisk och emotionell konsert. Bandet har inget mer att bevisa vad mig anbelangar – detta är knäckande bra.