Kategoriarkiv: Live

Live

Live: Rome & Forndom på Musikens Hus

Lämna en kommentar

ARTIST: ROME, supporterade av FORNDOM
LOKAL: Musikens Hus, Göteborg
DATUM: 13 februari, 2022

Det är genom ett regnigt, blåsigt och gråkallt Göteborg som spårvagnen slingrar sig mot Majorna och Musikens Hus denna söndagskväll. Det är således en tvättäkta västkustvinter som möter ROME, alias Jérôme Reuter med kompmusiker, när de nu rundar av denna turnévända. Vätan och kylan utomhus kontras dock väl av värmen inne på Musikens Hus, både avseende faktisk temperatur och Reuters uppenbara glöd för den musik han bjuder på.

ROME: “Folk noir”, där singer/songwriter möter all den svärta man annars enbart finner inom metal-scenen.

Jag släntrar in i lokalen kring halv åtta på kvällen, ungefär halvvägs igenom förbandet FORNDOMs set. Eller ja, band och band, det handlar om ett enmansprojekt i form av Ludvig Swärd, som i suggestiv ljussättning och rikligt med effektrök framför sin mässande, malande fornnordiska folkmusik. Tänk lite som WARDRUNA, fast långsammare och mer diffust. På skiva kan jag uppleva att FORNDOM är lite väl svävande och planlösa, men live hittar musiken en växel till, mycket tack vare Swärds kraftfulla stämma och den effektfulla inramningen. Trivsamt, utan att för den skull riktigt greppa tag och förföra.

FORNDOM: Suggestiv och malande fornnordisk folkmusik.

Knappa timmen senare är det dags för huvudnumret, som med en ganska avskalad approach (trummis, basist/körsångare, elgitarrist och Jérôme själv på akustisk gitarr och sång) kör en setlista där de mer excentriska numren ur diskografin får stå tillbaka för ett överlag lite rakare och mer live-anpassat urval. Den inledande halvan av det ordinarie setet är stark, där låtar som The Secret Germany, Celine In Jerusalem, Skirmishes For Diotima, Death From Above och Parlez-Vouz Hate? samtliga funkar finfint och får bra gensvar från publiken.

Publiken är förvisso inte så stor, ROME är en tämligen väl bevarad hemlighet för den breda massan. Det i sig är kanske inte så konstigt. Vi snackar trots allt om ”folk noir” med ofta historiska texter om krig och andra stora skeenden, där de influenser artisten själv droppar innefattar musikartister som Jaques Brel men även tänkare/lyriker som Albert Camus och Jean Genet. Intressant är också en lång rad musikaliska samarbeten med alla möjliga från BEHEMOTHs Adam Darski via PRIMORDIAL till ME AND THAT MAN och vår egen Joakim Thåström.

Nåväl, det var ett stickspår. Även om publiken som konstaterat inte är så manstark, så framstår den som hängiven och tämligen väl insatt i luxemburgarens material. Och, tematiskt riktigt sett till musikens svärta och melankoliska desperation, konsekvent klädd i svart kombinerat med… mera svart.

Jérôme själv bär samma färger, men framstår denna afton ändå som tämligen uppsluppen för att vara honom. Det skojas lite med både ljud- och ljusteknikerna samt några ur publiken, och vid ett tillfälle konstaterar han brett leende att han visserligen älskar den här lokalen… [gestikulerar mot den branta spiraltrappan som från scenens bakre hörn leder upp till logen] …”men den där jävla trappan, alltså”.

I mitt tycke peakar spelningen strax efter det tidsmässiga krönet när The Twain, Ächtung Baby och den kanske största hiten One Lion’s Roar följer efter varandra, där den sistnämnda orsakar en trivsam allsång i lokalen. Sen sjunker intensiteten under några låtar, innan det ordinarie setet avslutas starkt med Who Only Europe Knows.

Efter en kortare paus kommer frontmannen och elgitarristen Eric Becker tillbaka in på scen och framför Coriolan, ett uppenbart improviserat tillägg på setlistan som föranleder viss förvirring i tekniker-båset. Efter detta ansluter trummis och basist för en avslutande trio låtar i form av The Spanish Drummer, One Fire (här lyfter det riktigt bra igen, helt klart det extranummer som har bäst slagkraft) samt Swords To Rust.

Sammantaget en stark spelning, trots ett visst tapp i slagkraft under den senare delen av det ordinarie setet. Jérôme Reuters trasiga, sensuella basröst är verkligen helt fantastisk, och hans formtoppade förmåga att skriva lika vackra som desperat sorgliga låtar är verkligen inte fy skam den heller. Det skall medges att han blandar och ger på skiva, en del av materialet är påtagligt underligt och svårlyssnat, men när urvalet av material live-anpassas på det här viset blir resultatet synnerligen tilltalande.

Jérôme Reuter, i besittning av en gudabenådat mörk och berörande stämma.

Har vi tur återkommer ROME till Sverige tillsammans med PRIMORDIAL i april senare i vår, förhandlingar pågår. För de som ännu inte stiftat bekantskap med luxemburgaren rekommenderas ett konsertbesök då!

Live

Live: Horisont & Hot Breath på Pustervik

Lämna en kommentar

ARTIST: Horisont & Hot Breath
LOKAL: Pustervik, Göteborg
DATUM: Lördag 30 oktober, 2021

Visst, det är mycket som kan tyckas vara orimligt denna aftons återgång till live-musik. Men att både huvudakten HORISONT och förbandet HOT BREATH erhåller höga betyg, ja, det är synnerligen rimligt!

Dags för HORISONT att ta farväl.

Som ingressen säger, det är egentligen alldeles för många saker som är orimliga denna afton. Bara en sådan sak som att den sura mixtur av utspilld öl, svett och ännu mer spilld öl som Pusterviks golv är marinerat i luktar ack så gott! Orimligt. Det jubel som möter förbandet HOT BREATH efter kvällens första låt är – om vi nu skall vara brutalt ärliga – även det förmodligen orimligt högt. Inte för att HOT BREATH på minsta vis misslyckas i sitt värv, tvärtom, de gör en helgjuten spelning, men av jublet att döma hade man kunnat tro att det var självaste HORISONT som äntrat scenen för ett extranummer.

Jag tror att bägge dessa fenomen bottnar i samma grundorsak, att vi som denna kylslagna oktoberkväll tagit oss hit äntligen får uppleva livemusik igen. Efter en alldeles för lång period av pandemi-tillvaro, med allt vad det har inneburit i form av restriktioner och annat, står vi så äntligen här igen. Framför en scen, med en öl i näven och våra förväntningars fjärilar fladdrandes i bröstet. Det går nästan att ta på det, hur efterlängtad denna afton är – trots att det rent tekniskt är en gravöl vi är här för att dela… HORISONT har meddelat att de tänker lägga av, så detta framträdande på hemmaplan är bandets sista klubbspelning någonsin. Endast en festivalspelning 2022 återstår av deras farväl.

Nåväl, först HOT BREATH. Och det måste sägas, jäklar vad de levererar. På skiva är de förhållandevis luftiga och bitvis nästan lite glammiga, men live är materialet skitigare, svettigare, kåtare och med klart högre rock ’n’ roll-faktor. Jennifer Israelsson har hög star quality på ett sätt som påminner lite om Juliette Lewis, och äger scenen med självklar och kaxig pondus. Rösten är därtill om möjligt bättre live än på skiva, något inte alla sångare/sångerskor kan skryta med.

HOT BREATH bjuder på ett svettigare sound live än på skiva.

Apropå orimligt, så får nog min egen reaktion när riffandet drar igång räknas dit. Trots den ganska trallvänliga musiken och rummets uppenbart positiva energi upptäcker jag att jag får en klump i halsen, att ögonen nästan vill tåras. Det känns bara så jäkla fint att äntligen få avnjuta livemusik igen, jisses vad jag har saknat det!

Det är inte bara jag som trivs, det märks rakt igenom ett set som innehåller bland andra Right Time, min personliga favorit Turn Your Back, Who’s The One, Adapted Mind, Got It All och Bad Feeling att även HOT BREATH-medlemmarna gör detsamma. Det syns i det bitvis nästan fnissiga samspelet mellan Anton Frick Kallmin på bas och Karl Edfeldt på gitarr, och på Israelssons tämligen saliga leenden bakom micken. Publiken mår prima även den, ett välfyllt Pustervik svarar väl på den taktfasta partyrock det bjuds på. Vissa trivs säkert bättre än andra när Israelsson innan Who’s The One konstaterar att ”här kommer förmodligen kvällens enda tryckare, så passa på att hångla med den ni kom hit med nu…”.

Jennifer Israelsson uppvisar star quality!

Efter ett väl förrättat värv (som jag verkligen hoppas kommer ge HOT BREATH många fler gig framöver) lämnar förbandet så över till kvällens huvudnummer, HORISONT, som till öronbedövande jubel drar igång med ett vackert pärlband av klassiker. Eller vad sägs om en inledande kvartett i form av Visa Vägen, Writing On The Wall, Electrical och närmast löjligt svängiga Just Ain’t Right? Slaget är i princip vunnet redan här, resten av kvällen kan hemmasönerna slå in öppna dörrar låt efter låt.

Visst, temperaturen droppar en liten gnutta under Second Assault och Pushin’ The Line, men The Hive återställer snabbt anrättningen till just under kokpunkten. Det, samt för oss återigen tillbaka till det där med orimligheter. Det är i sanning orimligt hur många i publiken som verkligen sätter falsett-tonen i refrängen här, jag vågar knappt tänka på hur tajta jeans folk måste ha för att ro den bedriften i land…

Sista inslaget av ljummet för kvällen kommer under Eyes Of The Father, sen är resten av kvällen ett obrutet segertåg. När basisten Magnus Delborg ställer sig bakom sångmikrofonen för att riva av Letare är allsången på Pustervik riktigt fin, och efterföljande Crusaders Of Death är förmodligen kvällens absoluta höjdpunkt. Sololiret på gitarr är imponerande, och den totalt hämningslösa avslutningen helt ärligt bland det mer intensiva jag hört levereras från en scen!

När HORISONT släpper loss med otyglad passion blir det intensivt!

Diamonds In Orbit, Runaway och Bad News följer därpå, och kvällens möjligen längsta mellansnack levereras av sångaren Axel Söderberg innan den sistnämnda: ”Vi har dåliga nyheter, vi slutar.” Efter detta sakliga och sällsynta utspel med ord, avslutas det ordinarie setet med Break The Limit. Mellanrummet mellan detta och ett tämligen självskrivet encore är kort och snabbt avklarat, och showen baxas sedan ytterligare en bit mot sitt slut med episka tiominuters-trippen Odyssey. Ingen personlig favorit för undertecknad, men det märks att låtvalet går hem hos publiken.

Två låtar återstår, och till dessa får vi se en återförening på scen, när tidigare gitarristen och originalmedlemmen Kristofer Möller dyker upp på scen i tovig frilla och lagom rock ’n’ roll-sjavig jacka i grötrocks-stuk. Under gott humör river denna nu utökade HORISONT-sättning först av Unseen, sedan ganska självklara avslutnings-valet Nightrider.

Efteråt återstår enbart publikens kraftfulla jubel, en öde scen och en viss, ofrånkomlig känsla av tomhet. HORISONT har tagit farväl, och det är en kännbar förlust för svenskt rockliv. Men samtidigt är det en oerhörd glädje i att återigen fått avnjuta musik live. Jag försöker undvika att ryckas med alltför mycket av detta när jag för mig själv summerar kvällen, men landar likafullt i att detta var en jäkligt stark spelning, något jag med all säkerhet hade skrivit under på även om aftonen utspelat sig för två år sedan.

Och när det gäller livet efter HORISONT finns det absolut hopp för framtiden. Som HOT BREATH-basisten Anton Frick Kallmin med glimten i ögat konstaterat tidigare under kvällen: ”Sen när HORISONT är borta får ni dras med skit som oss.” Jag tror nog att vi kan lära oss att leva – och leva väl – med det…

…and then there was silence.
Live

Stream Bloody Stream!

Lämna en kommentar

LUGNET. DESCEND. SORCERER. WOLF. Intervjuer, en spelning med vardera band och en hel hög med extra videos.

179 kronor för fyra band undertecknad har koll på, men inte sett live någon gång (märkligt faktum, men sant!) och pandemi på det så suget efter livemusik närmast kan beskrivas som en uttorkad öken. En industri i behov av allt stöd som går att uppbringa. Sällan eller aldrig har beslutet att kliva på ett evenemang varit enklare, och det ska sägas med en gång: STREAM BLOODY STREAM levererade och förgyllde hela helgen! Detta initiativ från SORCERER och deras management torde bli en förebild för andra akter att följa, och för oss som loggat in är det fyra svenska akter med ganska olika uttryck som bjuder upp till dans.

LUGNET står tryggt rotade i sin ruffiga hårdrock, där 70-talets sväng möter 80-talets melodi, och är kanske det optimala bandet att starta en sådan här kväll med. Det är charmigt och lättlyssnat på ett sätt som gör att det är enkelt och kul att inviga även familjen i kvällens kommande begivenhet. Inte så hårt att det skrämmer, men med bra låtar och en jäkla spelglädje dominerar bandet scenen med en självklarhet som möter törsten efter ett livemusik på ett alldeles utmärkt sätt.  Bandets självbetitlade debutplatta från 2016 är en pärla som borde ingå i grundskoleutbildningen, men lik förbaskat är det kanske framförallt avslutningen med Nightwalker och Kill Us All efter varandra som sätter spiken i kistan vad gäller eventuella tveksamheter mot det streamade formatet. Där och då är bandet glödheta på ett sätt som går igenom skärmen, och polletten trillar ner till fullo: detta kommer bli en kväll att minnas.

DESCEND är kvällens progressiva akt, och går förstårs hårt på sin senaste (och alldeles lysande) platta “The Deviant”. Spår som Blood Moon och The Purest One sätter scenen innan man avtäcker magnifika Lily. Kontrasten när man presenterar sin starkaste låt som den som är mest “black metal” (sant!) samtidigt som man i intervjuer innan berättar att låten skrivits i en lägenhet fylld av liljor och med den doften som tema är underbar, och ger ett extra djup. Låten är fantastisk även i liveformat såklart – bra låtar har en tendens att bara växa när de framförs “på riktigt” – och är en höjdpunkt i bandets spelning. Som åskådare saknar man kanske den där råa kraften och känslan som bara kan komma av att befinna sig på plats, men produktionen är fläckfri och att man kan följa trumspelet via kameran placerad ovanför Emil Nisselä är en extra krydda, liksom att Andreas Lindströms & Alexander Wijkmans gitarrer ligger perfekt i varsin hörlur medan Raul Vicentes basspel känns proffsproducerat. DESCEND imponerar i sitt gig, kanske speciellt frontmannen och sångaren Nima Farhadian som rör sig lätt och ledigt mellan skör rensång och driven growl. Har du inte koll på detta gäng sedan innan är det bara att skaffa sig det.

SORCERER spelar doom metal som ligger så nära heavy metal att man liksom inte kan skilja det hela åt, och allra bäst är man när liksom balanserar på knivseggen mellan dessa två genrer. Att då inleda spelningen med The Hammer Of The Witches från senaste plattan “Lamenting Of The Innocent” visar på fingertoppskänsla och lägger förväntningarna på en härligt hög nivå. Anders Engberg är en sångare och frontman som är självklar, och redan i andra låten Dance With The Devil är det tydligt att vi höjt oss en nivå vad gäller erfarenhet och närvaro. Det kan inte vara helt enkelt att interagera med enbart kameror istället för människor på plats, men som “digital publik” är man nöjd. Man dras in på ett väldigt fint sätt. Refrängen på en av denna skribents personliga önskelåtar med bandet Sumerian Script är ett fint exempel, kanske en aning högre tonläge på sången än på skiva… men gosse, vilken träff det är! SORCERER är tydligt ett band som är tajta tillsammans. Justin Biggs, ny basist med kanada som hemland och Rickard Evensand medverkar i intervju och det framgår tydligt att denna tajthet kommer från hårt jobb och träning, så när Kristian Niemann & Peter Hallgren tydligen har samma inställning till hur man ska närma sig ett hantverk kan inte bli annat än bra. Som i min absoluta favoritlåt Abandoned By The Gods, en sån vansinnigt bra låt att den borde komma med varningstext där hela bandet bara.. ställer skåpet där det ska vara. Åh, vad jag skulle vilja se det här gänget “på riktigt”, för även om det här var riktigt riktigt bra så vill jag ha mer!

Sist men antagligen kommersiellt störst är veteranerna i WOLF, vars heavy metal är den perfekta avslutningen på en kväll som denna. Man kastar ut Shoot To Kill och Midninght Hour direkt, nya från senaste “Feeding The Machine” och följer upp med Shark Attack, ett tydligt tecken på att här tas inga fångar. Nytt material, fullt ställ är det som inleder avslutningen av den här kvällen, bland annat senaste skivans kanske bästa låt The Raven. Mer än något är detta den av kvällens spelningar som inbjuder till moshande och luftgitarrer, dels för att musiken är lockande i just den aspekten, och dels för att WOLF i allmänhet och kanske frontmannen Niklas “Viper” Stålvind verkligen ger järnet – man kan nästan tro att han har pacerat ut en egen fejkpublik på plats med tanke på inlevelse och kommunikation. Imponerande, och som sagt: lockande. Man dras med! Över spelningens totala 45 minuter serveras så småningom ett par av bandets klassiker också (speciellt Evil Star är fin), och det är nog klokt. Nostalgi är en icke obetydlig del av av hårdrockarens liveupplevelse, och hör till.

Sammantaget är Stream Bloody Stream en fin upplevelse. Det som saknas i närvaro jämfört med liveframträdanden uppväger man med extra intervjuer och material från banden, och som åskådare är det kanske det perfekta receptet på en lördagkväll. Igen, tack!