Kategoriarkiv: Skivor

Deathember – A Thousand Flatlines

deathember2011ARTIST: Deathember
TITEL: A Thousand Flatlines
RELEASE: 2011
BOLAG: Violent Groove

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Amelie

Mitt leende blir allt bredare och jag känner hur ögonen lyser när jag hör de vokala insatserna på “A Thousand Flatlines”, debut-EP:n av det Huddingebördiga DEATHEMBER. Hyenehysteriskt skratt, gläfsande skall, djupaste dödsgrowl, skrik och ja, faktiskt en liten del “normalsång” också däremellan. Och allt så väl sammanhållet i en skapelse som är ren glädje att ta del av.

Detta är en högst välproducerad platta som gör ett mycket starkt intryck som debut betraktat. DEATHEMBER uppmärksammades i höstas när första singeln, The Linear Act, släpptes och då inte minst för att den forne SIKTH-sångaren Mikee Goodman gästar på det spåret. När nu hela EP:n föreligger står det dock klart, med den jämnt höga nivån låtarna håller, att DEATHEMBER och dess sångare är fullt kapabla att helt stå på egna musikaliska ben. De instrumentala insatserna är också rakt igenom mycket väl godkända och de sex spåren har en variation som gör att jag gärna sätter spelaren på repeat och startar om plattan så snart sista låten, This Treacherous Mind, tonat ut.

EP kallar banden sitt förstlingsverk (ja, demo har iofs släppts tidigare) men med sina sex låtar och i stort sett 30 minuter högkvalitativ musik bör detta snarast ses som en fullvärdig debut. Och som sådan är DEATHEMBERs “A Thousen Flatlines” en het kandidat till utnämningen som 2011 års bästa svenska debut.

One Inch Giant – Malva

ARTIST: One Inch Giant
TITEL: Malva
RELEASE: 2011
BOLAG: Egen utgivning

BETYG: 5/10
SKRIBENT: Henrik Nygren

Göteborgska ONE INCH GIANT har inte många år på nacken, det är närmare bestämt 2 år sedan bandet inledde sin musikalisk resa. Trots det har de redan hunnit med att beträda scenen på flera av Göteborgs mer välkända hårdrockställen såsom Musikens Hus, Sticky Fingers samt Belsepub. ONE INCH GIANT består av Gabriel Lugo Mendéz på gitarr, Gabriel Ek på trummor, Axel Berglund på bas samt Filip Åstrand på sång. De toner som bjuds får en att vända blickarna mot sjuttiotalet, där de hämtat merparten av sin inspiration. Nedstämda släpande gitarrer och framförallt en ljudbild som gör att en referens till KYUSS även känns helt befogad.

Fullängdsdebuten ”Malva” har definitivt potential, men större delen av låtarna saknar dynamik. Det blir trist helt enkelt, mycket beroende på att sången är enformig och tempot inte varieras märkbart. Filip Åstrand som stundtals påminner mig lite om den nu tyvärr bortgångne Layne Stayley, har dock en skön känsla i sången trots att tonsäkerheten inte känns klockren alla gånger. Utveckling av röstresurserna, förslagsvis högre tonläge emellanåt hade bara gynnat musikens framtoning, för när detta väl görs, låter det riktigt bra. Stundom blixtrar det till med starka melodier och riktigt feta riff som i favoriten Echoes Of The Night.

Med att fortsätta att skriva låtar och framförallt att turnera så mycket möjligt, ser jag att ONE INCH GIANT kan bli några att räkna med i framtiden. Men det är ett extremt hårt musikklimat där ute, konkurrensen är stenhård. Därför är det a och o att hitta en egen identitet. För att skapa unik musik krävs unika influenser, som en vis man en gång sade.

Cynic – Carbon-Based Anatomy

carbon-based-anatomyARTIST: Cynic
TITEL: Carbon-Based Anatomy
RELEASE: 2011
BOLAG: Season Of Mist

BETYG: 3/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Jag måste säga att jag faktiskt är besviken på CYNIC. Tre år har gått sedan jag tokhyllade “Traced In Air” som jag tycker är en verkligt bra och intressant skiva fortfarande.

3 år är en oerhört kort tidsrymd i CYNICs värld – mellan debuten “Focus” och “Traced In Air” gick det hela 15 år. Men då var å andra sidan bägge de plattorna så överjävligt bra att det var värt att vänta. “Carbon-Based Anatomy” känns i detta perspektiv inte ens i närheten av de plattornas nivå. Visserligen rör det sig om en EP på 6 låtar – men nota bene, då är 3 av dessa rena new-ageflummet som jag verkligen inte går igång på. Inledadande Amidst The Coals, Bija och Hieroglyph är verkligen i ordets sämsta bemärkelse rena utfyllningslåtar.

Detta lämnar tre “egentliga” låtar – titellåten, Box Up My Bones och Elves Beam Out. Och i dessa känner jag i alla fall igen det band som jag föll så handlöst för. De svepande låtstrukturerna och Sean Reinerts trumspel, den speciella tonen som sångaren/gitarristen Paul Masvidal alltid har haft – dessa element finns här. Däremot saknas growlet och den där egentliga skärpan i låtarna som har funnits tidigare. Känslan av att lyssna på något verkligt unikt som var så vanligt förekommande på de tidigare plattorna – den lyser också med sin frånvaro. Och detta är såklart förödande.

Jag hade verkligt höga förväntningar på “Carbon-Based Anatomy” – det kan man ha på ett band som CYNIC anser jag – men som ni förstår har de inte infriats på långa vägar. CYNIC har i mina öron förvandlats från att ha varit ett av de mest spännande och nydanande banden på planeten till att vara ett band som styrs av bekvämlighet och som producerar rent tråkig musik.