Etikettarkiv: Gutter Instinct

Årsbästalista 2018 – Martin

Ytterligare ett år har lagts till handlingarna, och banne mig om inte 2018 bjöd på extraordinärt många toppar och känslomässiga bråddjup inom musiken vi alla älskar. Jag hade tidigt koll på minst en skiva som jag tyckte hade mycket goda, ja rent av sannolika, skäl att slå sig in på en plats på den övre halvan, men i övrigt har jag slitits mellan olika känslor när det gäller min lista. Och som vanligt så kommer det alltid minst en skiva som omkullkastar ordningen väldigt sent in på året. Ska jag våga uttala mig om någon trend i min lista, så är det kanske att melodierna har varit mycket viktiga för mig i år, samt att storvulna känslor i musiken också har premierats. Vi kör!

Topp 10 skivor

10. SLAEGT – The Wheel

Att Danmark på senare år har seglat upp som ett land med en stark metalscen är jag inte ensam om att tycka, och SLAEGT hör till den grupp band som verkligen har lyckats sammanfoga historien med nuet på ett helt fantastiskt sätt. “The Wheel” fullständigt ångar och frustar av kärlek till metallens 1980-tal med svinsnygga melodier och tydligt fokus på gediget riffande, men lyckas också inkorporera element som growl och råare tongångar på ett sätt som verkar helt självklart.

9. HARAKIRI FOR THE SKY – Arson 

En av årets mest efterlängtade skivor för min del, då jag misstänkte att det österrikiska post-black metalbandet minst sagt skulle våga att vräka på än mer känslor än på “III: Trauma”. Och jag kan inte säga att jag blev besviken, då “Arson” på i stort sett varje lyssning har svept med mig i känslornas vindlande stormar med en grad av angelägenhet som fortfarande tar andan ur mig.

8. OMNIUM GATHERUM – The Burning Cold

Från första lyssningen av “The Burning Cold” kände jag att jag förälskade mig i den. Bättre, och mer storslagna melodier, bättre riff, bättre solon, ja i stort sett bättre allt än vad den här finska dödsorkestern har presterat tidigare. Jag får fortfarande ett brett leende på läpparna när jag lyssnar på solona i Gods Go First. Detta är en av de bästa melodiska dödsskivorna som har släppts under 2018, mycket beroende på att OMNIUM GATHERUM är sin genre väl förtrogen, men också har kapacitet att fylla en ganska välfylld kostym med relevant innehåll.

7. OCEANS OF SLUMBER – The Banished Heart

En av årets absolut mest belönande och känslomässigt krävande skivor är, utan tvekan, “The Banished Heart”. Jag är oerhört imponerad av i stort sett allt på den här skivan: det storslagna anslaget som märks framför allt i titellåten, bandets mod att tillåta sig strövtåg ut i andra genrer än metal, och även inom metal, bruket av piano och en vokal insats som verkligen sveper bort alla invändningar.

6. GUTTER INSTINCT – Heirs Of Sisyphus

Jag är inte så lite stolt, kanske lite mallig till och med, att dela hemstad med GUTTER INSTINCT – Helsingborg. Detta minst sagt kompetenta band som med lätthet navigerar i dödsmetallens 90-tal utan att det känns stelt och träigt tar oss på “Heirs Of Sisyphus” ut på en svärtad, kaosartad, bakvänd Borstahusare (slang för rejäl örfil med utsidan av handen) till skiva. Med ett sanslöst gediget gitarrarbete, genomarbetade låtar och total kompromisslöshet är “Heirs Of Sisyphus” en av årets bästa dödsmetallplattor.

5. IN VAIN – Currents

Norska IN VAIN fick med “Currents” mig att famla efter livbojen med sitt monumentala episka anslag. Jag har dyrkat den här skivan från första lyssningen, för att den så lysande vågar bre på med de verkligt stora penseldragen. Storvulen, modig och helt hänförande är “Currents” en skiva som jag vet att jag kommer återkomma en hel massa till under de kommande åren.

4. SVAVELVINTER – Mörkrets Tid

“Mörkrets Tid” är årets komma in sent i spelet-skiva för mig, och fick mig att ändra om i min lista. Det här är melodöds med en litterär twist som fick mitt hjärta att smälta fullständigt. Att Christian Älvestam är en sjukt begåvad vokalist visste jag sedan innan, men här växlar han ut på ett sätt som dräper – mycket beroende på att texterna i sig ger en sådan sällsam kraft till musiken. Att jag blir väldigt sugen på att läsa Svavelvinterserien av Erik Granström ser jag endast som en bonus då musiken räcker fullt tillräckligt. Den svävar till stora delar helt majestätiskt och matar på med riff som är ren ljungeld.

3. BOREALIS – The Offering

Det kan tyckas lite märkligt att ni återfinner “The Offering” på plats 3 i min lista då jag bara gav skivan en betygssjua när jag recenserade den. Men jag har återvänt allt oftare till den här skivan under året, och tvingas inse att den är värd betydligt mycket mer. BOREALIS finfina episka och djupt sympatiska melodiska power metal får här låtdräkter som ömsom mjukt, ömsom oerhört mäktigt omsluter Matt Marinellis sång. Det märks att bandet vill väldigt mycket med den här skivan – och de lyckas sannerligen ro ambitionsnivån i hamn med framför allt skivans senare hälft där jag märker att jag blir, fortfarande, helt hänförd av bandets musik.

2. HAMFERÐ – Támsins Likam

Uråldrig svärta. Det är nog de två orden som mest dyker upp i skallen på mig när jag tänker på färöiska HAMFERÐs “Támsins Likam”, en skiva som likt en tidvattenvåg fick inte bara mig att häpna över den totala känslan av angelägenhet av att sådan här musik verkligen behövs i vår värld, men också både erbjuda motstånd och tröst på samma gång. Jag har återkommit väldigt ofta till skivan, mest då jag vaknat i vargtimmen och av olika anledningar legat och funderat på tillvaron. Då har “Támsins Likam” känts som både vän och livboj.

1. BARREN EARTH – A Complex Of Cages

Årets i särklass bästa skiva var egentligen bara hotad av skiva nummer två på den här listan. “A Complex Of Cages” visar ett BARREN EARTH som på ett hänsynslöst förträffligt sätt har snickrat ihop låtar som när de paras med Jon Aldarás mästerliga sång växer samman till ren magi. Alla massiva känslolägen som representeras på skivan gör att jag som lyssnare känner mig både trygg och utmanad hela tiden, och jag upptäcker för varje lyssning nya detaljer. BARREN EARTH känns här som ett än mer sammansvetsat band än någonsin under bandets karriär – det signifikativa finska melodiska anslaget finns här såklart, och också en fullständigt hänförande känsla för sväng i varenda låt. Faktum är att jag aldrig har hört bandet bättre än på “A Complex Of Cages”.

Övriga utmärkelser & betraktelser

Årets gitarrsolo
Kjetil D. Pedersen i Seekers Of The Truth. Solot börjar vid 4:15 in i låten, och första gången jag hörde det höll jag på att trilla av stolen på jobbet! Inte för att det är det mest tekniskt avancerade ni kommer att höra, men kanske det mest episka.

Årets konsert
SUFFOCATION på Copenhell. Maken till prygling var det längesen jag var med om!

Årets sångare
Jon Aldará i BARREN EARTH och HAMFERÐ. Jag är oerhört imponerad av färöingens vokala färdigheter vilket tog både “Támsins Likam” och “A Complex Of Cages” till himlasvävande nivåer. I min bok är Aldará en sångare jag numera håller lika högt som Mikael Åkerfeldt för hans mycket personliga uttryck, och totala kontroll över både rensången som growlet.

Årets tekniska dödsmetall
“Liquid Anatomy” av ALKALOID och “Algorythm” av BEYOND CREATION. Jag valde andra skivor till min årsbästalista i år, och med tanke på hur bra båda dessa skivor är så säger det en hel del om hur bra musikåret 2018 var.

Gutter Instinct – Heirs Of Sisyphus

ARTIST: Gutter Instinct
TITEL: Heirs Of Sisyphus
RELEASE: 2018
BOLAG: Pulverised Records

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

I den grekiska mytologin var Sisyfos kung, väl känd för att konspirera mot både människor och gudar. Han styrde med järnhand över sitt kungarike som troligen var Korint. I sitt sista trick lurade han flera gudar i ett försök att undkomma döden. Men Zeus hade tröttnat på Sisyfos uppstudsighet och belade honom med ett grymt straff. Intill tidens ände fick han rulla en stor stenbumling uppför ett berg. Bumlingen var förtrollad av Zeus att rulla nerför berget precis innan toppen så att den forne kungen fick börja om. Detta har gett upphov till ordet sisyfosarbete som beskriver ändlöst och meningslöst arbete.

Hur helsingborgsbandet GUTTER INSTICT kopplas in till denna myt har ju snarast att göra med idén att göra uppror mot gudarna – och högst sannolikt inte med att det bandet gör är meningslöst arbete. För denna, uppföljningsskivan till debuten “Age Of The Fanatics”, visar att GUTTER INSTICT verkligen vet vad de sysslar med.

Det mesta som det brukar i GUTTER INSTICT-land. Bandets högkvalitativa svärtade dödsmetall har tagit ytterligare kliv framåt, vilket inte vill säga lite, då både debuten och EP:n “The Insurrection” var väldigt bra skivor.

Låtskriveriet har verkligen växlat ut. Varenda låt är fint sammansatt, och “Heirs Of Sisyphus” vinner på att bara ha 8 låtar, för nu känns skivan som en rungande, effektiv smocka där du som lyssnare inte tillåts hämta andan. Redan från första låten, Satan Within sätts tonen. Förresten är just inledningen på den låten så helvetiskt episkt mäktig att ni kommer ramla av stolen.

GUTTER INSTINCT har två drivna gitarrister i Oscar Petterson och Hannes Hellman som vet vad de vill göra med sin musik. Att bandet gillar sin döds från 90-talet känns självklart, men musiken känns aldrig antikverad eller pastischartad. Det är oavbrutet underhållande att lyssna på allt från de fetaste bisvärmsriffen till de galet snygga melodierna som dessa strängbändare väver in i samtliga låtar. Att dessutom produktionen är magiskt bra gör ju verkligen inte sakernas tillstånd sämre.

“Heirs Of Sisyphus” är en solid käftsmäll från ett band som verkligen förtjänar att få uppmärksamhet av många, och det är solklar årsbästalistevarning på denna. Kolla in den.

 

Gutter Instinct – The Insurrection

Gutter InstinctARTIST: Gutter Instinct
TITEL: The Insurrection
RELEASE: 2015
BOLAG: Prosthetic Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Helsingborgsbandet GUTTER INSTINCT bjuder på en rejäl musikalisk bredsida med nya EP:n “The Insurrection”. Kommer du från Helsingborg, eller som undertecknad har verkat i staden sedan ett decennium så har du förmodligen stött på några av bandets medlemmar i tidigare sammanhang. Tre av bandets medlemmar var verksamma i bandet ZERO TOLERANCE: Oscar Persson och Hannes Hellman på gitarr samt sångaren Thomas Ernemyr. Den ganska färska kompsektionen består av trummisen Ola Håkansson och basisten Simon Isaksson.

GUTTER INSTINCTs musik är dock av en helt annan kaliber än ZERO TOLERANCEs.

Ska jag vara helt ärlig så är det så här death metal ska låta för att jag ska tagga igång på allvar. Den är skitig, ond, och väldigt förbannad samt levereras med osviklig övertygelse. Det är inte speciellt konstigt att ansedda bolaget Prosthetic (där bland andra TRAP THEM, PSYCROPTIC, HOUR OF PENANCE och DARKANE ligger) såg potential i bandet.

Med fyra låtar i det närmaste elitartad levererad musik knyter jag mina nävar i extas över bandets dödsmetall. Variationsrikedomen är solid. Det liras snabbt och moshigt, men här finns gott om kunskap om hur man lirar med sväng när detta behövs. Ska jag nämna en låt som sticker ut lite extra så får det bli The Invisible Hand som har ett fantastiskt driv och avsevärt sväng. Gitarrarbetet är extra bra och sången från Ernemyr skickar rysningar nedför ryggraden. Med tanke på hur bra “The Insurrection” är så ser jag med stor förväntan fram emot bandets fullängdsdebut.