Etikettarkiv: The Wheel

Årsbästalista 2018 – Robert

Musikåret 2018 – riktigt bra! Ett par toppar som nådde otroligt högt, samt flera riktigt vassa skivor från gamla rutinerade rävar. Att peta alster från JUDAS PRIEST, ALICE IN CHAINS, IMMORTAL, DIMMU BORGIR med flera från den yppersta toppen svider, men ni vet hur det är – there can be only ten. Och musikåret destillerade fram dessa…

Topp 10 skivor

10. CRESCENT – The Order Of Amenti

CRESCENT stammar – som sig bör med denna lyrik! – från Egypten. och gosse vilken mäktig skiva de har satt samman.

Det är klassisk svärtad döds som för tankarna till BEHEMOTH och NILE, men det är helt eget – och smiskar rumpa hela vägen till tiondeplatsen. Håll span på det här gänget framöver!

9. EVIL WARRIORS – Fall From Reality

Alltså… namnet på det här bandet kan ju få en att ta sig för pannan och undra hur de tänkte – men ser man bortom det så döljer sig en av de ondaste riffpartjane som kokats ihop på en black metal-platta från Tyskland på.. ja.. någonsin? Dra mig baklänges vad bra det är.

8. BEHEMOTH – I Loved You At Your Darkest

Jag tror fanken inte Nergal och BEHEMOTH kan göra något fel. Inte ens när de ska följa upp smått legendariska “The Satanist” så går de i fällan och försöker sig på en given uppföljare – istället kommer en dynamisk, nytänkande extremmetalplatta med… popmelodier och barnkörer. Och man kommer undan med det med den äran.

7. UADA – Cult Of A Dying Sun

När amerikanska black metal är riktigt riktigt bra så river den djupa sår i själen. Gräver fram allt du har gymt i dina inre skrymslen, oavsett om det är ångest, kärlek, sorg eller rädsla. UADA och deras andra platta “Cult Of A Dying Sun” är en sån skiva. Gåshud från start till mål, typ.

6.SLÆGT – The Wheel

Danska SLÆGT är sjukt intressanta. De går sin egen väg, och mixar rock’n’roll, black metal, döds och heavy metal, och det på ett sätt som får en att längta efter resten av bandets karriär. För det här kan väl bara sluta väl, right? Gör man den här skivan som fullängdare nummer två så har man något speciellt på gång…

5. BLACK FAST – Spectre Of Ruin

Årets argaste skiva?

Sannolikt. Och det är ju bra!

BLACK FAST har meckat ihop en häxbrygd av thrash, heavy och black metal som träffar lyssnaren som en högerslägga rakt i fejset. På nåt märkligt sätt har de rackarna lyckats få dit ett helt knippe melodier och bra låtar dessutom. Svårt att värja sig då!

4. NECROPHOBIC – Mark Of The Necrogram

NECROPHOBIC har ett par ess i rockärmen sedan tidigare. En skiva som “Hrimthursum” går ju liksom inte av för hackor, och när då “Mark Of The Necrogram” från 2018 nästan äter den till frukost så vet man att det när något speciellt. Innehåller förövrigt årets låt, Tsar Bomba!

3. SKELETONWITCH – Devouring Radiant Light

Alltså… gitarrspelet på den här skivan får mig att tappa andan en aning. Känslan. Riffen. Slingorna. Drivet. Det är underbart, och att SKELETONWITCH kunde producera såna här starka låtar över en hel skiva hade jag ingen aning om. Förrän nu då. Sent ska syndaren vakna.

2. HARAKIRI FOR THE SKY – Arson

Egentligen finns det inte ett smack som talar för att detta ska gå hem på bred front. Kolsvart lyrik, låtar runt 10-minutersstrecket och ett totalt introvert perspektiv på livet… det är liksom motsatsen till populistiskt, så att säga. Och lik förbannat står man där, med HARAKIRI FOR THE SKY’s fjärde giv i högtalarna och fulgrinar för att det är så vackert och sorgligt på en och samma gång. Och kan inte annat än att älska skivan, trots att den är så… otymplig att älska. Livet är verkligen fantastiskt.

1. TRIBULATION – Down Below

Ärligt talat – i slutänden var det inte mycket att bråka om. Hur bra skivor de andra kandidaterna än släppt så har mitt hjärta tillhört “Down Below” sedan den dag den släpptes – och då trodde jag inte att TRIBULATION skulle ha en chans att överträffa sig själva efter förra given “Children Of The Night”. Detta kommer att gå till historien som en klassiker, och vi ska vara glada att vi får leva i det här bandets tidsålder.

Övriga utmärkelser & betraktelser

Årets liveskiva
Flera bra kandidater i år (sa jag att det är ett starkt musikår?), men till slut går det inte att värja sig mot OPETH och deras “Garden Of The Titans”. Filmningen utomhus med de underbart vackara röda klipporna tillsammans med setlistan gör detta till något alldeles extra.

Årets blunder
MACHINE HEAD har några av världshistoriens starkaste skivor på resumén (“The Blackening” tronar till exempel allra högst på listan över bra skivor 2006-2015), men med årets “Catharsis” lägger bandet en rejäl bajskorv. Vad fan hände?

Årets hårdrocksexportörer
Danmark. Ja, jävlar vad Danmark exporterat hårdrock på senare tid. Nykomlingar som SLAEGT, TAPHOS, PHRENELIT, UNDERGANG och RISING trängs med gamla ess som KING DIAMOND, D.A.D och VOLBEAT. Imponerande att det där landet levererat så bra.

Årets “Ett värdigt slut”
SLAYER har alltså bestämt sig för att hänga upp handduken, och man reser världen runt för att tacka för sig. Genom att ge samtliga närvarande ett rejält kok stryk! Det är så bra, och känns så värdigt att de här legendarerna får avsluta så här. Hell, SLAYER!

Årsbästalista 2018 – Martin

Ytterligare ett år har lagts till handlingarna, och banne mig om inte 2018 bjöd på extraordinärt många toppar och känslomässiga bråddjup inom musiken vi alla älskar. Jag hade tidigt koll på minst en skiva som jag tyckte hade mycket goda, ja rent av sannolika, skäl att slå sig in på en plats på den övre halvan, men i övrigt har jag slitits mellan olika känslor när det gäller min lista. Och som vanligt så kommer det alltid minst en skiva som omkullkastar ordningen väldigt sent in på året. Ska jag våga uttala mig om någon trend i min lista, så är det kanske att melodierna har varit mycket viktiga för mig i år, samt att storvulna känslor i musiken också har premierats. Vi kör!

Topp 10 skivor

10. SLAEGT – The Wheel

Att Danmark på senare år har seglat upp som ett land med en stark metalscen är jag inte ensam om att tycka, och SLAEGT hör till den grupp band som verkligen har lyckats sammanfoga historien med nuet på ett helt fantastiskt sätt. “The Wheel” fullständigt ångar och frustar av kärlek till metallens 1980-tal med svinsnygga melodier och tydligt fokus på gediget riffande, men lyckas också inkorporera element som growl och råare tongångar på ett sätt som verkar helt självklart.

9. HARAKIRI FOR THE SKY – Arson 

En av årets mest efterlängtade skivor för min del, då jag misstänkte att det österrikiska post-black metalbandet minst sagt skulle våga att vräka på än mer känslor än på “III: Trauma”. Och jag kan inte säga att jag blev besviken, då “Arson” på i stort sett varje lyssning har svept med mig i känslornas vindlande stormar med en grad av angelägenhet som fortfarande tar andan ur mig.

8. OMNIUM GATHERUM – The Burning Cold

Från första lyssningen av “The Burning Cold” kände jag att jag förälskade mig i den. Bättre, och mer storslagna melodier, bättre riff, bättre solon, ja i stort sett bättre allt än vad den här finska dödsorkestern har presterat tidigare. Jag får fortfarande ett brett leende på läpparna när jag lyssnar på solona i Gods Go First. Detta är en av de bästa melodiska dödsskivorna som har släppts under 2018, mycket beroende på att OMNIUM GATHERUM är sin genre väl förtrogen, men också har kapacitet att fylla en ganska välfylld kostym med relevant innehåll.

7. OCEANS OF SLUMBER – The Banished Heart

En av årets absolut mest belönande och känslomässigt krävande skivor är, utan tvekan, “The Banished Heart”. Jag är oerhört imponerad av i stort sett allt på den här skivan: det storslagna anslaget som märks framför allt i titellåten, bandets mod att tillåta sig strövtåg ut i andra genrer än metal, och även inom metal, bruket av piano och en vokal insats som verkligen sveper bort alla invändningar.

6. GUTTER INSTINCT – Heirs Of Sisyphus

Jag är inte så lite stolt, kanske lite mallig till och med, att dela hemstad med GUTTER INSTINCT – Helsingborg. Detta minst sagt kompetenta band som med lätthet navigerar i dödsmetallens 90-tal utan att det känns stelt och träigt tar oss på “Heirs Of Sisyphus” ut på en svärtad, kaosartad, bakvänd Borstahusare (slang för rejäl örfil med utsidan av handen) till skiva. Med ett sanslöst gediget gitarrarbete, genomarbetade låtar och total kompromisslöshet är “Heirs Of Sisyphus” en av årets bästa dödsmetallplattor.

5. IN VAIN – Currents

Norska IN VAIN fick med “Currents” mig att famla efter livbojen med sitt monumentala episka anslag. Jag har dyrkat den här skivan från första lyssningen, för att den så lysande vågar bre på med de verkligt stora penseldragen. Storvulen, modig och helt hänförande är “Currents” en skiva som jag vet att jag kommer återkomma en hel massa till under de kommande åren.

4. SVAVELVINTER – Mörkrets Tid

“Mörkrets Tid” är årets komma in sent i spelet-skiva för mig, och fick mig att ändra om i min lista. Det här är melodöds med en litterär twist som fick mitt hjärta att smälta fullständigt. Att Christian Älvestam är en sjukt begåvad vokalist visste jag sedan innan, men här växlar han ut på ett sätt som dräper – mycket beroende på att texterna i sig ger en sådan sällsam kraft till musiken. Att jag blir väldigt sugen på att läsa Svavelvinterserien av Erik Granström ser jag endast som en bonus då musiken räcker fullt tillräckligt. Den svävar till stora delar helt majestätiskt och matar på med riff som är ren ljungeld.

3. BOREALIS – The Offering

Det kan tyckas lite märkligt att ni återfinner “The Offering” på plats 3 i min lista då jag bara gav skivan en betygssjua när jag recenserade den. Men jag har återvänt allt oftare till den här skivan under året, och tvingas inse att den är värd betydligt mycket mer. BOREALIS finfina episka och djupt sympatiska melodiska power metal får här låtdräkter som ömsom mjukt, ömsom oerhört mäktigt omsluter Matt Marinellis sång. Det märks att bandet vill väldigt mycket med den här skivan – och de lyckas sannerligen ro ambitionsnivån i hamn med framför allt skivans senare hälft där jag märker att jag blir, fortfarande, helt hänförd av bandets musik.

2. HAMFERÐ – Támsins Likam

Uråldrig svärta. Det är nog de två orden som mest dyker upp i skallen på mig när jag tänker på färöiska HAMFERÐs “Támsins Likam”, en skiva som likt en tidvattenvåg fick inte bara mig att häpna över den totala känslan av angelägenhet av att sådan här musik verkligen behövs i vår värld, men också både erbjuda motstånd och tröst på samma gång. Jag har återkommit väldigt ofta till skivan, mest då jag vaknat i vargtimmen och av olika anledningar legat och funderat på tillvaron. Då har “Támsins Likam” känts som både vän och livboj.

1. BARREN EARTH – A Complex Of Cages

Årets i särklass bästa skiva var egentligen bara hotad av skiva nummer två på den här listan. “A Complex Of Cages” visar ett BARREN EARTH som på ett hänsynslöst förträffligt sätt har snickrat ihop låtar som när de paras med Jon Aldarás mästerliga sång växer samman till ren magi. Alla massiva känslolägen som representeras på skivan gör att jag som lyssnare känner mig både trygg och utmanad hela tiden, och jag upptäcker för varje lyssning nya detaljer. BARREN EARTH känns här som ett än mer sammansvetsat band än någonsin under bandets karriär – det signifikativa finska melodiska anslaget finns här såklart, och också en fullständigt hänförande känsla för sväng i varenda låt. Faktum är att jag aldrig har hört bandet bättre än på “A Complex Of Cages”.

Övriga utmärkelser & betraktelser

Årets gitarrsolo
Kjetil D. Pedersen i Seekers Of The Truth. Solot börjar vid 4:15 in i låten, och första gången jag hörde det höll jag på att trilla av stolen på jobbet! Inte för att det är det mest tekniskt avancerade ni kommer att höra, men kanske det mest episka.

Årets konsert
SUFFOCATION på Copenhell. Maken till prygling var det längesen jag var med om!

Årets sångare
Jon Aldará i BARREN EARTH och HAMFERÐ. Jag är oerhört imponerad av färöingens vokala färdigheter vilket tog både “Támsins Likam” och “A Complex Of Cages” till himlasvävande nivåer. I min bok är Aldará en sångare jag numera håller lika högt som Mikael Åkerfeldt för hans mycket personliga uttryck, och totala kontroll över både rensången som growlet.

Årets tekniska dödsmetall
“Liquid Anatomy” av ALKALOID och “Algorythm” av BEYOND CREATION. Jag valde andra skivor till min årsbästalista i år, och med tanke på hur bra båda dessa skivor är så säger det en hel del om hur bra musikåret 2018 var.