Etikettarkiv: 2007

Poverty’s No Crime – Save My Soul


ARTIST
: Poverty’s No Crime
TITEL: Save My Soul
RELEASE: 2007
BOLAG: InsideOut Music

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Fredrik Wassenius

POVERTY’S NO CRIME är för mig en helt ny bekantskap, detta trots att bandet existerat sedan 1991.
”Save my soul” är bandets sjätte album sedan starten, huruvida det är ett av deras bättre kan jag inte uttala mig om då detta som sagt är min första bekantskap med bandet. Låt mig redan nu säga att detta är ett högst ovanligt ”progmetal”-släpp i mina öron. När det gäller denna ”genre”, om jag får använda det uttrycket, är jag nämligen på gränsen till extremt kräsen. Oftare än sällan blir denna typ av musik så avancerad och teknisk att den riktas mot någon sorts ”inbördes-beundran-klubb”. Fantastiskt duktiga musiker som gör extremt meckig och svår musik, med betoning på svår, vilket leder till låtar som inte fungerar som lyssningsobjekt. Det blir istället någon sorts potpurri av avancerade grejer man kan hittar på under fem eller snarare femton minuter.
PNC faller dock inte i denna fälla. Här är det tekniskt så det förslår (bandet ligger mycket riktigt också på InsideOut som blivit något av ett bolag för denna genre), men det blir aldrig för mycket.
Ett solo svävar aldrig ut för långt utan utmynnar i ett nytt riff, en annan melodislinga, en vers innan man hunnit ledsna. Det blir aldrig långtråkigt helt enkelt. Hela tiden bjuds det på överraskningar som håller mig som lyssnare i ett stadigt grepp. Ett bra exempel på detta är avslutande Break The Spell som trots sina 9½ minuter, alltid är intressant.
Om man bortser från sexminuters instrumentalen Spellbound, som sänker tempot en aning, så håller plattan en väldigt hög och jämn kvalitet.
Lyssnaren bjuds på en varierad kompott bestående av allt från lugna, vackra, gripande melodier som The Key To Creativity – till monsterriffande, brutalare saker som The Torture.

Influenser av gamla storheter i den tekniska skolan som RUSH och PINK FLOYD finns här, men även DEEP PURPLE och BLACK SABBATH smyger fram stundtals. David Gilmour hörs både här och där i Marco Ahrens mycket smakfulla gitarrspel.
Då jag spelade plattan för en vän tyckte han att tydliga MARILLION-influenser fanns där också, men då mina kunskaper i detta band är synnerligen begränsade låter jag detta uttalande stå för honom.

Sångaren Volker Walsemann har en mycket bra röst som påminner aningen om en tyskifierad Timo Kotipelto (STRATOVARIUS). Hans stämma kompletterar musiken på ett mycket bra sätt och höjer helhetsbetyget ytterliggare.

Som alltid är det svårt att ta ut några speciella favoritlåtar, hela skivan håller väldigt hög klass. Ska jag utnämna någon eller några får det i dagsläget bli titelspåret Save My Soul samt underbart sköna och mångfacetterade From A Distance. Måste också nämna avslutande niominuters Break The Spell igen, en maffig och värdig avslutning.

 

Intervju: Sonic Syndicate

Hur känns det att orättvist bli påklistrad etiketten som ett castat band och hur fungerar egentligen familjebandet SONIC SYNDICATE ihop? Är hårdrockslivet än så länge bara frid och fröjd bland dessa sex relativt unga medlemmar? Dessa frågor och många andra fick Tomasz Swiesciak svar på när han mötte vokalisten Richard Sjunnesson under Swedish Metal Expo.

I många ögon sågs den tävling som Nuclear Blast anordnade som ett hårdrockens Idol. Oförtjänt har SONIC SYNDICATE fått kämpa mot många fördomar innan den kritiska massan började ge med sig.
– Ja, det var många som trodde vi var ett castat band och visst kändes det som om det tog bort identiteten från bandet. Jag tror vi ändå hade varit där vi är idag om det inte hade varit för tävlingen. Det kändes irriterande i början men vi har ju arbetat med det här i sju år. Tävlingen användes som reklam för Nuclear Blast och fanns med i de stora metaltidningarna och på radio. Hela syftet var ju att få fram ett band.
Undertecknad erkänner skamset att han hade bråttom med att avfärda bandet som ännu ett i raden av band som sneglat en gång för mycket på den Göteborgska scenen. Richard är inte sen med att motbevisa mig.
– Det är så jävla löjligt med alla benämningar. Det finns så många personer som tror sig veta bäst. Vi spelar modern metal. Vi sneglade mer på den amerikanska marknaden eftersom vi helt enkelt låg på ett amerikanskt bolag tidigare. Vi upptäckte många band som inte ens andra hade hört talas om i Sverige. Kolla på IN FLAMES. De kopierade lite av den amerikanska scenen när de släppte ”Reroute To Remain”.
Införstådd i faktumet att jag var lite väl snabb med min bedömning av denna akt frågar jag lite försynt vilka bandets personliga influenser är.
– Det blir mycket amerikanskt, smilar Richard. Hela månadslönen går åt att köpa skivor. Flickvännen blir dock inte lika road när man kommer hem med ett stort paket innan jul, haha.
Vi båda flinar åt det faktum att vi kanske prioriterar skivinköp främst. Richard fortsätter förklara.
– Roger lyssnar mycket på AS I LAY DYING. Det blir en hel del KILLSWITCH ENGAGE och ALL THAT REMAINS har hållit bra länge för min del.

1500 band
Hur gick det då till när SONIC SYNDICATE, ett av 1500 band, tog hem storvinsten och fick skriva kontrakt med den tyske skivbolagsjätten?
– Jag tror det var vår manager som skickade in tre låtar, förklarar Richard osäkert. Sen så var det inget mer med det. Vi hade liksom inga förväntningar. Det var två pre-productionlåtar från senaste skivan och någon låt från vår första platta.
Varför vann just SONIC SYNDICATE, frågar jag nyfiket.
– Jag vet faktiskt inte vad de såg hos oss, ursäktar sig Richard. Jag tror att skivbolaget ville förnya sig, få in lite nytt blod. Om du tittar på vilka andra band som ligger på bolaget är vi inte ett typiskt Nuclear Blast-band. Vi är lite mer kommersiella. De ringde bara upp oss en dag och sa att vi hade vunnit. Skivan var inte färdiginspelad men vi hade i alla fall de flesta låtarna färdiga.

Unga talanger i familjen
Sex medlemmar bestående av några bröder, kusiner, vänner och däribland – för ovanlighetens skull – en kvinnlig bassist. Hur fungerar det att, åldern till trots, vara så pass ung och samtidigt en hårdrockande kreativ institution på väg uppåt?
– Roland är äldst med sina 31 år och den yngste är 18. Så däremellan är det en klyfta. Jag själv är 23. Vi har lång väg att gå men jag ser åldern som en klar fördel. Man får nästan förtjäna sin respekt när man kommer till de stora festivalerna och spelar med de mer rutinerade banden, svarar Richard självsäkert. Vi har mottagit konstiga blickar från folk men efter konserten är det oftast bra kritik som har bemött oss.
Med den stundande USA-vändan som närmar sig berättar Richard ivrigt om sina förhoppningar.
– Jag tror den börjar den 19 november och håller på fram till dagarna innan jul. Jag har aldrig varit i USA så visst känns det stort. Samtidigt är det ju ett hårdare turnéliv för ett okänt band. Vi har många spelningar i de varmare delarna så det känns skönt att få slippa vintern, småskrattar Richard.
– Sedan så får man spela på små skitställen och gå hela den vägen innan man blir en känd akt. Inga genvägar finns att ta utan det är bara att kämpa på. Amerikanerna är inte lika lättlurade utan de vet vad de vill ha. Jag tror promotion är viktigare i Europa om du jämför kontinenterna.

Nyckelordet är dynamik
Det är fortfarande ovanligt med två sångare i band. Richard förklarar med enkelhet och precision.
– Vi vill ha mer dynamik i våra liveshower och på skiva. Många skivor faller just på grund av enformig sång. Vi vill komma ifrån det. Jag tar hand om skriksången medan Roland koncentrerar sig mer på de melodiska bitarna. På så sätt kommer vi åt publiken mer när vi spelar live. Den ena kan hetsa publiken medan den andra sjunger.
Samtidigt inleds nu en Skandinavienvända med inga mindre än slitvargarna i DARK TRANQUILLITY
– De är grymma så visst är det en stor ära att få vara förband till dem. Har praktiskt taget lyssnat på DARK TRANQUILLITY från allra första stund. Hoppas det går bra och att många folk dyker upp på spelningarna.

Att sätta Falkenberg på hårdrockskartan
Richard drar till med klyschan att det är svårt att vara profet i sin egen hemstad.
– Åker jag till Varberg kan jag knappt gå ut. Det var kul till en början men det börjar bli lite påfrestande. När man går ut vill man supa sig full och ha skoj, inte skriva autografer, skrattar Richard. Men vi bor kvar hemma.
Vilka andra akter, värda att nämna, kommer från Falkenberg, frågar jag smått oinspirerad.
– ABLAZE MY SORROR och BY NIGHT kanske du hört talas om. Sen har vi punkbandet UNION SQAURE.
Smått överraskad av nyheten att det ändå finns så pass många band från samma stad fortsätter jag min frågvisa stund med bandets vokalist och klämmer fram nästa modiga fråga.
– Känns det inte att ni orättvist blir ihopparade med liknande band? Vad har SONIC SYNDICATE som andra band inte har?
– Det är svårt att vara originell idag, förklarar Richard. Vår identitet är stark och vi suddar ut gränserna mellan det svenska och det amerikanska soundet. Många tror att man är en dagsslända som släpper. Många som haft förutfattade meningar har ändrat sig.
Vokalisten fortsätter sin förklaring.
– Många av låtarna var ju redan färdiga innan skivan spelades in. Nu vill Nuclear Blast släppa en skiva till nästa höst så det är första gången vi kommer få skriva musik när vi ligger ute och turnerar. Vi repar när vi soundcheckar helt enkelt. Tidigare har vi mest suttit hemma och joxat. Någon kommer på ett riff eller en melodi, komprimerar den och skickar den vidare. Jag tar hand om sångarrangemangen och kommer på texter. Sen möts vi och repar och då vet alla hur låten ska gå.
– Tidigare spelade ni under namnet FALLEN ANGELS. Varför bytte ni namn?
– Unga som vi var ville vi spela mer åt det melodiska dödsmetalhållet. Men du hör ju själv, hur många band heter inte något liknande. Jävligt dåligt bandnamn, haha. Vi hade till och med debutskivan och omslag kvar men ändrade det till det nuvarande i sista sekund innan skivan släpptes.

Spikrak kurva uppåt
Alla människor engagerade i Falkenbergs och Sverige nästa stora musikaliska export är taggade till tusen inför framtiden.
– Nu kör vi bara hårt och får se vart vi landar. Nu kan vi leva på musiken. Alla har tagit tjänstledigt från sina jobb och är på gränsen att sluta arbeta vid sidan om. Samarbetet med Nuclear Blast fungerar riktigt bra. Vi har gjort allt de förväntat sig av oss. Många band sitter ibland bara på röven och tackar nej till vissa saker men vi har verkligen tagit allt.
Oerhört imponerad av denna jordnära kommentar ber jag Richard förklara närmare.
– Skivbolaget märker att vi synts i tidningarna och all promotion är ju bra promotion. Vi vet om att vi själva måste jobba hårt för att komma någonstans. Vi kan inte bara sitta och vänta på att berömmelsen ska landa i knäna på oss.
Samtidigt ville inte Nuclear Blast vara sämre än sina konkurrenter Roadrunner United och bestämde sig för att släppa en jubileumsplatta med de största stjärnorna från bolagets stall. Om samarbetet med SOILWORKs forne gitarrist Peter Wichers, berättar Richard detta.
– Vi fick en schysst låt, ”The Guilded Dagger”. Låtarna skickades fram och tillbaka och istället för att Roger skickade mig en låt fick jag en förfrågan från Peter. Jag tror han försökte para ihop rätt människor med rätt låt. Tycker det låter någorlunda som SONIC SYNDICATE.

Motbevisad
Det är med en helt omvänd bild av bandet jag lämnar intervjun med den trevliga vokalisten. Även om jag vid första genomlyssningen av senaste släppet ”Only Inhuman” var skeptisk till bandet är jag inte sen med att erkänna mitt klavertramp och ge bandet en andra chans. För visst är det sant, det är svårt att vara originell idag. Samtidigt verkar det som om framtiden verkligen ler åt bandet. Innan jag lämnar det lilla rummet, placerat under Fryshusets stora scen, hinner jag ställa en sista fråga.
– Hur känns det att få turnéblogga för WeRock?
– Ja, det ska bli skoj! Har ju ingen egen blogg så det ska bli kul att skriva av sig lite. Har lite perversa idéer, haha.

Välkommen att följa alla Richards småsnuskiga tankar på vår hemsida.

Paragon – Forgotten Prophecies

ARTIST: Paragon
TITEL: Forgotten Prophecies
RELEASE: 2007
BOLAG: Remedy Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Leo

Dessa tyska herrar har tydligen lirat metal i över 15 år och det är först nu som jag snubblat in på ett av deras alster. ”Forgotten Propechies” är PARAGONs 8:e och senaste platta och utan att veta något om deras tidigare plattor så anar jag att de alltid lirat i samma powermetal stil genom åren. Musiken är tempofylld med tunga gitarrer och med en ren och kraftfull pipa på sång. Plattan är riktigt välproducerad med fett ljud och varierade låtar.
Närmaste liknelser som dyker upp i mina tankar är ICED EARTH, ANNIHILATOR och stundtals låter det banne mig lite likt MANOWAR också. Måhända så tillför inte PARAGON något nytt och revolutionerande till genren, men på” Forgotten Prophecies” lirar de bra och varierad heavy/power metal så som det ska låta och det duger gott åtminstone åt undertecknad.

Favoriterna:

Arise – Skön låt som för mina tankar åt ICED EARTH (Something Wicked eller Burnt Offerings).

Halls Of Doom – grymt gitarrspelande och liknelser åt ICED EARTH igen.

Face Of Death – Tempofylld med elakt bra sång och skön refräng.

Agony – Plattans längsta och bästa låt, som inledningsvis låter otäckt likt en viss Halford låt, råtungt men som sedan skiftar tempo. Grym låt och klar fullpoängare!