Etikettarkiv: 2009

Live: Opeth

ARTIST: Opeth
LOKAL: Kulturbolaget, Malmö
DATUM: 18 februari, 2009

När OPETH stegar upp på scenen ungefär 21.15 öppnar de med Heir Apparent och Ghost of Perdition. Det är, om du frågar mig, en helvetes inledning som försätter i alla fall undertecknad i extas. Jag har sett OPETH mest på festivaler, då de endast har fått runt en timme och en kvart på sig att spela – kvällens konsert varar i drygt två timmar. Inte ens ett förband har de tagit med sig, vilket bara är skönt eftersom den stora publiken tycks vilja stanna hela kvällen och betitta landets absolut bästa band.

Mikael Åkerfeldt, Opeth. Bild: Martin Bensch

I mångt och mycket påminner publikens beteende om en jazzpubliks – solon eller särskilt snygga partier applåderas och folk står relativt stilla för att vara på en metalkonsert. Visst, hornen syns då och då och det headbangas, men för det mesta verkar folk helt hypnotiserade av det fantastiska låtmaterial som de serveras. ”Watershed” står i centrum – bandet hämtar tre låtar till setlisten, Lotus Eater, Hessian Peel och Heir Apparent, från förra årets mästerliga platta vilket är helt okej med mig.

Rent utstrålningsmässigt finns det en hel del band som piskar OPETH men få andra band har samma fruktansvärda kvalité på sina låtar – när de drar igång Deliverance börjar jag nästan böla av glädje. Godhead’s Lament, The Leper Affinity, och Night And The Silent Water – ja ni begriper att rent låtmässigt var detta en fruktansvärt bra konsert.

Mikael Åkerfeldt bjuder dessutom på vansinnigt roligt mellansnack – det är syrligt sardoniskt nästan hela tiden;
Jag har haft ett riktigt jobb en gång. Bytte däck.
Paus.
Och nu gör vi det här.

På samma fruktansvärt roliga sätt fortsätter det hela kvällen. Ska jag hitta något att anmärka på så är det att Martin Axenrots 16-delar på bastrummorna inte alltid är helt tajta – men det känns lite småsurt med tanke på allt fantastiskt han gör bakom trummorna i låt efter låt. Framför allt framstår OPETH som ett band med en oerhört hög grad av samspelthet – detta faktum plus en makalös låtskatt att ösa ur gör att en konsert med OPETH alltid är en oerhörd upplevelse.

Mikael Åkerfeldt, Opeth. Bild Martin Bensch

 

 

Intervju: Ole Alexander Myrholt från ENSLAVEMENT OF BEAUTY

Ole Alexander Myrholt

Norska ENSLAVEMENT OF BEAUTY ger ut sin fjärde skiva, ”The Perdition EP”, nu i januari och Werock fick ett samtal med sångaren Ole Alexander Myrholt om plattan, bandet och musiken. Jag börjar med att fråga vilken genre musiken kan anses tillhöra, och undrar lite om de medverkande på skivan.
– Det är svårt att beskriva sin egen musik. Speciellt när man inte opererar i en bestämd kategori. En eller annan form av melodiös och symfonisk extrem metal kanske?
– Sättningen är som alltid Tony (Tony Eugene Tunheim, Werocks anm.), gitarr, bas, synth och programmering, och undertecknad, sång och litterära påfund. Dessutom har vi med Lisa T. Johnsen på sång. Hon var delvis med på ”Mere Contemplations” också men har en lite mer framträdande roll nu. Hon kommer nog att bidra framöver också. Det började så smått med de fyra låtar hon deltar i på ”Mere Contemplations” och nu fem av sex spår på EP:n. Kanske hon till och med får vara med på en hel skiva nästa gång 🙂

”Jag kunde lika gärna målat en abstrakt bild eller skrivit en novell”
ENSLAVEMENT OF BEAUTY gav ut sitt första album, ”Traces o’ Red”, 1999 och två år senare kom ”Megalomania”. Därefter var det uppehåll några år innan 2007 års ”Mere Contemplations”. Tunheim och Myrholt har således skapat musik tillsammans under mer än tio år.
– Vi möttes på musiklinjen på gymnasiet -94. Jag slutade efter första året helt enkelt för att det på det hela taget inte tilltalade mig. Jag har väl hela tiden sett mig själv mer som artist än som musiker. Konstuttrycket står i centrum för mig. Om det är musikteoretiskt rätt eller inte är definitivt av mindre betydelse i min värld. Tony är nog mer engagerad i att det ska vara korrekt. Och det visar sig givetvis i hans massiva kompositioner.
– Själv är jag inte sådan att jag orkar öva för att få ett instrument perfekt. Och det tekniska och teoretiska är heller inte så viktigt för mig. Alltså, jag ser positivt på dessa egenskaper hos andra men värderar dem inte högt hos mig själv. Så länge jag kan uttrycka det jag önskar genom musik och text, så fungerar det för mig. Och då menar jag helt enkelt känslan och tanken och stämningen jag önskar att förmedla. Det har inte nödvändigtvis med vare sig teknisk briljans eller musikalitet att göra. Jag kunde lika gärna målat en abstrakt bild eller skrivit en novell.
– Det är mycket möjligt att det även kommer att dyka upp texter i tryckt form så småningom, ja. Om ett förlag är intresserat av att publicera något jag presenterar.

Introvert kreativitet och litterär inspiration
Samarbetet ser alltså ut så att Myrholt skriver texterna och Tunheim musiken.
– Vi skriver alltid var för sig och jag skriver i stort sett utan några referenser till det tonala. Det är rent tillfälligt huruvida musiken eller texten kommer först. När en låt är färdig får jag den och anpassar en text till den. Texten skrivs utifrån en litterär ståndpunkt och har i utgångsläget inte något med musik att göra.
– Den kreativa fasen är så pass introvert och utlämnande att det helt enkelt inte är önskvärt för mig att dela den med andra. Det litterära landskapet är med andra ord väldigt personligt, även om det är skrivet på ett väldigt tolkningsvänligt sätt. Texterna är fritt baserade på mitt eget liv. Det är reflektioner av såväl konkreta händelser som abstrakta tankevandringar och i stort sett en ”outlet” för all skit som byggs upp.
”Tolkningsvänligt” på så sätt att de är öppna så att lyssnaren kan tolka in sig själv i dina texter, är det så du tänker? undrar jag.
– Det stämmer det. Jag tycker om tanken att folk kan ha en personlig uppfattning av det skrivna och sätta in sig själva i kontexten.
På tidigare ENSLAVEMENT OF BEAUTY-album har lyriken varit inspirerad av klassisk litteratur, som t.ex. Shakespeare och 1800tals-poeten Emily Dickinson.
– Så vitt jag kommer ihåg finns det inga konkreta referenser till andra författare denna gång men man kan hitta små anspelningar här och där. Både till artister och författare. Delar av det lyriska cirkulerar således runt det att leva livet som en viss karaktär i en viss bok. Scenariot är Ellis och kontexten är Wilde. Om du förstår.
– Mja, men för oss som inte läst så väldigt mycket av Bret Easton Ellis och Oscar Wilde undrar jag, kan du förklara lite närmre vad du menar?
– Tror nästan man måste läsa dem för att kunna se den kopplingen. Kort sagt kan man tänka sig att en person skriver en bok som ”Glamorama” och upplever att livet efterliknar konsten som huvudpersonen upplever det i ”Dorian Grays porträtt”.
En av favoriterna på EP:n, ”Mirror Souls” är ett något annorlunda spår, med element från de övriga låtarna.
– Den var från början menad att vara instrumental men jag kände att den förtjänade en identitet, så därmed blev det skrivet några versvarianter till den också.
Videon till låten ”Lush”, som nyligen släppts bland annat på Youtube, har ett synnerligen tätt symbolspråk. Inspelningen är gjord i samarbete mellan bandet och regissören Sten Brian Tunheim. Myrholt berättar om hur detta samarbete fungerat.
– Videon är regissörens tolkning av textmaterialet och de kompletterande riktlinjer jag angett för att beskriva vad ”Lush” handlar om – eller vad ”Lush” kan handla om blir väl mer korrekt. Utöver det är det bara att tolka själv.
– Det var aldrig någon stor oenighet om de förslag som dök upp. Var väl en och annan liten idé som blev utesluten på vägen men allt som allt gick den processen smärtfritt.

Kreativiteten flödar
Förutom i ENSLAVEMENT OF BEAUTY är Myrholt aktiv i ett antal olika band och projekt, och har i höstas släppt ytterligare en skiva och bland annat turnerat i England och även varit i Sverige.
– Jag släppte en EP med TREMOR i höst. Det har varit lite fram och tillbaka där med tanke på sättningen. Har inte helt bestämt mig för vad som kommer att ske där, men skivor blir det givetvis. Ny EP i början av året och album till sommaren satsar jag på. Och så har det blivit en del gratislåtar vartefter. Så går det när kreativiteten flödar. Innan detta trycks tror jag att det kommer finnas hela fyra låtar utlagda på myspace till fri nedladdning.
– När jag kom hem från den nämnda Englandsturen och hade varit utan mina gitarrer i 14 dagar så dök det upp så många låtar som jag inte kände att de passade in någon annanstans, att jag bara var tvungen att hitta ett namn att bygga det på. TRIPPLE SIX NORWAY blev resultatet och jag har en del tankar om att göra det till ett liveband och vartefter spela in en skiva med punkmetal.
– LOOT THE LOUVRE! jobbas det med periodvis. Blir som en liten avlastning från all metal. Lisa (Lisa T. Johnsen, Werocks anm.) bor i Oslo så det blir lite som helg- och semesterorienterat det där, men det blir nog en utgivning där också någon gång.
– DIABOLICAL BREED har jag ingen aning om vad som händer med. Jag spelade in trummor till en ny skiva för säkert hundra år sedan men har inte sett något färdigt resultat.
– Så har jag några projekt som är mer eller mindre lagda på is. ARMAGEDDON BOUND och THE WHIPCORDS. Båda har jag tillräckligt material till skivor för, men de har liksom blivit nedprioriterade pga andra band. Sistnämnda har jag gjort en och annan ny låt till. Räknar med att det blir gjort något med materialet till båda banden efter hand.
– AMAROC är jag inte längre en del av. Bortsett från att några av mina texter blir kvar där då 🙂 No hard feelings där, bara en kombination av att Per (Per Valla, Werocks anm.) har lust att ha ett projekt där han gör allt själv, och en aldrig så liten tillfällighet av att jag har alltför mycket att göra. Vi kommer nog att samarbeta igen ska du se. Snacket går hela tiden om saker vi har lust att göra, så en dag…
– GAIA EPICUS är jag inte längre en del av. Dvs jag ställer upp som sessionsmedlem, men är inte fast medlem. Det känns mer korrekt eftersom Gaia är det band jag definitivt har bidragit minst till och… nå… det är väl inte helt min kopp te… Är väl en ny skiva på gång där utan att jag hört så mycket av det ännu.
– VIOLENT X är jag inte heller en del av längre. Killarna flyttade till Oslo så det blir lite väl tungrott för mig att bidra där. De har, med min välsignelse, tänkt att fortsätta det vi startade. Hoppas de hittar en okey trummis.

Pop, rock, electronica eller metal spelar ingen roll
Dessa olika band har inte alla släppt skivor än, men om man lyssnar runt på de olika myspace är det ett helt spektra av musiktyper; metal av skilda nyanser, men också en del electronica och nu senast då åt det punkiga slaget med TRIPPLE SIX NORWAY.
– När jag gör musik har jag i utgångspunkten inga begränsningar. Jag är mer intresserad av låten än i vilken genre den krediteras. När det är sagt så känner jag mig väldigt hemma i metal och electronica som uttrycksformer. Själv lyssnar jag på allt från Minnie Riperton till DEICIDE. Pop, rock, electronica, metal. Spelar ingen roll så länge låtarna appellerar. Man kan väl säga att jag i stort sett hamnar i alternativa landskap, dock utan gränser över till mainstream’en.
Vi uppehåller oss lite vid TREMOR, som alltså gav ut sin andra skiva i höstas. Om ENSLAVEMENT OF BEAUTY spelar melodisk extrem metal är väl TREMOR snarare ren black metal. Myrholt reder ut eventuella skillnader vad gäller text och musik i respektive band.
– Det speglar väl bara olika sidor av mig. Har väl egentligen inga regler även om språket kanske delvis är mer högtidligt och vackrare i ENSLAVEMENT OF BEAUTY. Jag definierar TREMOR som black metal, ja. Både i ljuduttryck och litterärt. TREMOR är vassare. Mer rätt i trynet. Mörkare. Delvis våldsamt och så absolut melankoliskt, längtande och förtvivlat.
Norsk black metal får väl fortfarande anses vara kontroversiell, om än inte i lika hög grad som tidigare. Och vad är egentligen det essentiella, det som gör black metal till vad det är?
– För mig spelar det egentligen ingen roll, men ”black metal” har blivit mer rumsrent, nu får man kred i dagspressen och allting. För 15 år sedan var det bara bränder och dråp som stod i fokus…
– Essensen i black metal är att det inte bör finnas någon essens. Bortsett från att det är en kanal för att uttrycka och göra sig av med negativa tankar och känslor. ”Good riddance”. Och det hjälper om man tänker själv. Black metal bör inte vara flockmentalitet.
Jag hoppas få möjlighet att återkomma till diskussionen om black metal i något senare sammanhang, men för att avslutningsvis återgå till ENSLAVEMENT OF BEAUTY, vi är många som väntar och hoppas på besked att bandet spelar live snart igen.
– Där får jag nästan bara säga som jag säger till alla som frågar, den dagen det kommer ett erbjudande så överväger vi det. Så enkelt är det.

Och med det beskedet får vi nöja oss så länge. Jag tackar Myrholt för tiden och samtalet, och önskar varmt lycka till med kommande projekt. Inte omöjligt alltså att ENSLAVEMENT OF BEAUTY åter kommer att synas på scenerna runtom framöver. Och trots att ”The Perdition EP” släpps just nu i dagarna dröjer det helt säkert inte länge innan vi hör ifrån Ole Alexander Myrholt igen, i en eller annan form, med ny musik och nya skivsläpp.

BiblioteKarin

Pandemonium – Whispers


ARTIST
: Pandemonium
TITEL: Whispers
RELEASE: 2009
BOLAG: Egen utgivning

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

 

Som hårdrockande lundabo känner jag PANDEMONIUM till namnet. Dock har jag inte hört bandet förrän nu då pågarna brassar på med senaste given av sammanlagt sex sedan starten 1997 – ”Whispers”.

Men detta är sannerligen inte en ovälkommen gäst i datorn – efter ca 10 genomlyssningar gillar jag bandets mäktiga metal mer och mer. Bandet har valt att släppa plattan helt digitalt och gratis – och jag hoppas att bandet på detta sätt når många lyssnare, vilket de helt klart är värda.

För lyssnare som gillar mäktig, majestätisk black/death metal i DIMMU BORGIRs anda utan att efterlikna norrbaggarna alltför mycket, kommer i likhet med mig, att gilla lundabandets musik. Det är sannerligen inget fel på ambitionsnivån hos sextetten som inte räds att bjuda på långa låtar med en hel massa tempoändringar och staplande av riff. Inte mindre än tre sångare befolkar PANDEMONIUM – av dessa tre gillar jag Lahmas feta growl bäst. Däremot är jag inte en så stor fan av den dödssång a la Dani Filth som bandet ibland bjuder på. Detta är dock i stort sett den enda invändningen jag har angående ”Whispers” som är en stark uppvisning i black/death metal av skickliga musiker – och då tänker jag inte enbart på trummisen Enlils hänsynslösa pisk som jag i egenskap som trummis har svårt att motstå – utan resten av bandet Lugal Hellord (gitarr, sång), Enki (gitarr), Matu (bas) och Nirah (keys, sång) lirar på en hög och jämn nivå plattan igenom.

PANDEMONIUMs musik är inget för lyssnare som gillar en mer avskalad ljudbild, med plattan i mattan metal every inch of the fucking way. Gillar man däremot majestätisk metal, med en hel del rejält hastighetspisk inbakat i mixen, då misstänker jag att man nog kommer gilla det PANDEMONIUM erbjuder på sin senaste platta.