Etikettarkiv: 2017

Skivor

Falls Of Rauros – Vigilance Perennial

ARTIST: Falls Of Rauros
TITEL: Vigilance Perennial
RELEASE: 2017
BOLAG: Nordvis Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

FALLS OF RAUROS är ett band som verkligen gillar att leka med kontraster. Att ställa soniska motsatser mot varandra. Å ena sidan: ljus, skir, vacker och närmast svävande musik. Å andra sidan: malande manglande svärta med dubbelkaggarna som botten för black metal-skrik. De är förstås inte ensamma om den saken, men på ”Vigilance Perennial” lyckas man med konststycket att verkligen få det att kännas äkta och i samklang med den egna identiteten. Att lyssna på skivan känns lite som att marschera genom den svenska våren; det haglar, snöar, skiner varm sol och blåser nordvindar om vartannat. Inledningen på öppningsspåret White Granite (och med inledning menar jag typ de första 2,5-3 minuterna, generellt sett är låtarna på ”Vigilance Perennial” ofta runt tio minuter långa) är inget annat än totalt hänförande. Det startar med en otroligt inbjudande och vacker lågmäld slinga för att sakta byggas upp, och det är svårt att inte dras med och vilja lyssna på det här.

Totalt sett räcker tyvärr magin inte riktigt över hela skivan kan jag tycka. Jag gillar verkligen delar av den – hela första låten White Granite är fantastisk, manglet och drivet i Labyrinth Unfolding Echoes samt Arrow & Kin är favoriter – medan delar av skivan känns som den går lite på tomgång. Tricket med kontraster funkar sämre i Warm Quiet Centuries Of Rains exempelvis, och då blir det tyvärr mest en transportsträcka. Ibland har jag också lite svårt att förlika mig med sångmixningen, men det har antagligen mer med mina förväntningar än något annat att göra.

På det hela taget är ”Vigilance Perennial” en ganska stark skiva. FALLS OF RAUROS behärska konsten att leverera såväl vacker som brutal musik, och man visar det med all önskvärd tydlighet.

 

Skivor

Pillorian – Obsidian Arc

ARTIST: PILLORIAN
TITEL: Obsidian Arc
RELEASE: 2017
BOLAG: Eisenwald Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

AGALLOCH var otvivelaktigt ett av de viktigast, mest inflytelserika och starkaste banden på den amerikanska black metal-scenen, och att de bröts isär var en händelse som skapade lite av ett vakuum. Personligen spelar det mindre roll vad övriga medlemmar hittat på (så som SCULTPTURED), det har alltid varit frontmannen John Haughm som burit själen – och nu är han åter med PILLORIAN och debuten ”Obsidian Arc”. Spotlighten lyser förstås starkt på vad denna trio ska kunna åstadkomma, och man tar verkligen det säkra före det osäkra i inledningen av skivan. Efter lite trevande och stämningsfullt gitarrplock i inledningen av öppningsspåret By The Light Of A Black Sun så släpper man loss ett sånt klassiskt ”AGALLOCH-riff” som har ett sväng och en känsla som får skinnet att knottra sig av välbehag. Det går inte alltid fort, men gosse – känslan är enorm och precis det man väntar sig efter en platta som AGALLOCH-avslutningen ”The Serpent & The Sphere”. Det är ett lika säkert som starkt öppningskort.

Skivan vecklar sedan ut sina 7 spår över dryga 48 minuter. Det är egentligen märkligt, för att PILLORIAN skulle räknas som ett nytt band finns liksom inte. Dels har man erfarenheten, dels har man redan hittat sitt sound- Precis som väntat varvar man sin black metal och sina slingor med en del närmast esoteriska inslag, och skivan innehåller såväl urstarka moment som en del tomgång. Jag är inte förvånad, och frågan är om det varit bättre på något annat sätt? Troligen inte, då känslan är att de lugnare och mer svävande utflykterna behövs för att lyfta fram styrkorna. Allra bäst tycker jag att man är i The Vestige Of Thorns och Forged Iron Crucible samt nämnda öppningslåten By The Light Of A Black Sun, men hela skivan är genomgående stark.

Förutom nämnde Haughm på sång och gitarr så består bandet av Trevor Matthews på trummor )ja – samme snubbe som smiskar skinn i utmärkta UADA!) och Stephen Parker på bas och gitarr. Vi har stängt ganska precis en fjärdedel av musikeåret 2017, och ”Obsidian Arc” med PILLORIAN är en stark kandidat till den kommande årsbästalistan. Det är inte den enklaste eller mest omedelbart tilltalande skivan, utan följer precis i den riktning man kan vänta sig att herr Haughm ska leda oss. Det är en skiva som ger mångfaldigt tillbaka över tid, och betyget ska ses med mersmak…

Skivor

Nova Collective – The Further Side

Lämna en kommentar

ARTIST: Nova Collective
TITEL: The Further Side
RELEASE: 2017
BOLAG: Metal Blade 

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Det finns något både djupt fascinerande och perverst i sidoprojekt. Fascinerande då du aldrig vet vad det kommer ut för slags musik i nya konstellationer, perverst då det kan sluta med totalt distanslöst kollektivt musikaliskt masturberande. Med NOVA COLLECTIVEs musik förhåller det sig lite grann på bägge sätt.

Det här är ett projekt som kom till stånd genom en mejlväxling mellan Dan Briggs från BETWEEN THE BURIED AND ME och TRIOSCAPES och Richard Henshall från HAKEN. Tillsammans med Matt Lynch och Pete Jones har det här gänget snickrat ihop en platta som ligger väldigt långt från metal, ja ens hårdrock. Mer handlar det om fusion och progressiv rock. Jag både gillar och ogillar vad den här orkestern gör. Skulle jag basera en recension av skivan enbart på hur skickliga musikerna är så skulle den få högsta betyg, samtidigt är detta musik som kanske lite väl uppenbart vet om att den framförs av überskickliga musiker. Därav utslaget på den perversa delen av skalan.

Kommer du från punkscenen så kan jag i det närmaste garantera att du kommer hata den här skivan med stort hat för att parafrasera Frans G. Bengtssons ”Röde Orm”. Är du däremot öppen för ett band som verkligen kan sin progressiva rock lika väl som baksidorna på sina egna händer och som inte drar sig för att visa detta, ja då kan det vara värt lite tid att kolla in ”The Further Side”.

För trots att jag inte riktigt vet hur jag ska ställa mig till den här skivan så har jag återkommit till den gång efter annan de gångna veckorna. Bara en sån sak!