ARTIST: Alabama Thunderpussy
TITEL: Open Fire
RELEASE: 2009
BOLAG: Relapse

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Tomasz Swiesciak

Efter flertalet medlemsbyten är veteranrockarna i ALABAMA THUNDERPUSSY tillbaka med sitt sjätte opus “Open Fire”. Vederbörande känner inte till gruppens musik men det lustiga bandnamnet har inte passerat mig helt obemärkt. Skivans omslag skvallrar om musik med stake. En muskulös och avklädd (och förmodligen stereotypisk) nordisk viking pryder konvolutet, präglat av den atmosfär du finner på valfritt album av MANOWAR. Går du in på bandets hemsida möts du av en man som spyr vätska ur alla kroppsöppningar. Nu vet du vart ribban ligger för musiken. Vill du sänka dig till samma nivå?

Bandet bildades för elva år sedan, inte i Alabama som man kan tro, utan i Richmond Virginia. Lagom till skapandet av detta album, klev både basisten John Peters och sångaren Johnny Wells undan till förmån för ersättarna Mike Bryant respektive Kyle Thomas. Musiken då? Ja, här har vi att göra med kukig stonerrock som andas Texas och den amerikanska södern. Ytterligare superlativ såsom rökig whiskeyrock som bäst avnjuts till ett barslagsmål och nakna white-thrashstrippor förklarar kanske musiken närmre. Vokalisten påminner mig lite om en blandning mellan Glen Danzig och ICED EARTHs forne sångare John Shaffer. Med andra ord är sångaren idealisk för den musik bandet spelar. Emellertid har jag svårt att hålla med om skivbolagets egna beskrivning om att detta är tvättäkta metal som levererar hänsynslös hårdhet och att “Open Fire” är bandets mästerverk. Så mycket för opartiska skivbolag.

Många av alstrets elva låtar lämnar mig orörda och passerar obemärkt förbi utan någon som helst antydan till att skaka om lyssnaren. Det är sådana spår som kallas utfyllnad. Nu är jag kanske överdrivet hård mot ALABAMA THUNDERPUSSY för det finns faktiskt några pärlor bland all gyttja. Words Of The Dying Man är en låt med ett riktigt skönt groove och variation i sångstil. Murkna gitarrer är ett tydligt signum genom hela albumet och inget undantag görs för None Shall Return som påminner mycket Judas Priest anno Breaking The Law-eran. Fast här gör inte bandet in på en bank och rånar den med elgitarrer utan snarare in på en strippklubb och sätter på alla brudar hänsynslöst utan att betala. Vidare är Valor en tung historia med schyssta gitarrleads.

Förutom just dessa tre smått fantastiska låtar som verkligen står ut på ett annars platt album, finner jag inget mer av intresse för mig. Fans av bandets tidigare album kanske hittar något de gillar men jag föredrar män som duschar och är allmänt renliga av sig.

/Tomasz Swiesciak